Recension av Anders Gärdeborn: Den Avslutande Timmen, Bibelkronologi för den sista generationens kristna. 40 s.
Boken är ett utdrag ur den kommande boken Mästerdirigentens verk, www.masterdirigentensverk.se.
Anders Gärdeborn blev min gode vän då han i maj 2012 höll en välbesökt kursdag i Föreningen Logos lokal Biblion över ämnet Adam & Eva-lutionen. Jag har varmt rekommenderat och sålt hans bok Intelligent skapelsetro och en föredragsserie på DVD. Tyvärr hör den här boken inte till de alster som jag kan rekommendera.
AG gör stora anspråk på en särskild insikt. Han citerar Daniel (s 33) som skriver: ”Dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden. … Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det.” (Dan 12:8–10) Detta tolkar han så att det numera är möjligt att fastställa tiden när Jesus kommer tillbaka. Och det är han själv (och hans lärare Tim Warner från Oasis Christian Church) som har fått denna insikt.
Ändå är det som framförs gammal skåpmat. Argumenten liknar i många stycken dem som Jehovas Vittnen framfört. AG använder sig av dispensationalismens idé om en tidslucka i Guds frälsningsplan som bara kan illustreras med frågetecken. Ändå menar han att det schema han framför ”saknar luckor”, och påstår: ”Gud har verkligen varit noggrann med att inte lämna någonting öppet för gissningar.” (s 36)
Bevisningen präglas av motsägelsefullhet. Dels görs anspråk på matematisk exakthet – Gud lämnar inget åt slumpen. Dels florerar många gissningar, med en upprepad användning av ordet ”sannolikt”, och inläsning av egna idéer i tolkning av bibeltexter.
AG utgår från en sammanställning av två kalendersystem: jubelårskalendern och millenniumkalendern.
Ett jubelår inföll enligt 3 Mos 25 efter sju årsveckor. Varje period av sju år avslutades med ett sabbatsår. En jubelårsperiod är sju sådana sjuårsperioder plus ett år, alltså 50 år. AG hittar många viktiga händelser som infaller just under ett jubelår.
Millenniumkalendern handlar om tusenårsperioder som avslutas med den välbekanta drömmen om fridsriket, en tid av fred och välgång. Det ska etableras efter att Jesus kommit tillbaka på försoningsdagen yom kippur 5999 år efter skapelsen (s 31).
Den i förväg låsta modellen kommer i konflikt med Nya testamentet, vilket vi ser av parallellen med den första och den andra exilen (s 29). ”Den första exilen (i Babylonien) avslutades när judarna återupptog offertjänsten på tempelberget i Jerusalem (Esra 3:6), och analogt med detta kommer sannolikt även den andra exilen att formellt avslutas på samma sätt.” Den andra exilen är diasporan, judarnas nuvarande exil bland nationerna.
Det skulle betyda att judarna efter 1960 år av exil (se mera nedan) ska återupprätta templet och offertjänsten i Jerusalem, för annars kan offertjänsten inte avskaffas av Antikrist i analogi med Antiochos Epifanes. Men en sådan offertjänst ska aldrig återupprättas, eftersom Jesus har framburit sig själv som ett evigt gällande offer (Hebr 9). Det här är själva grundbulten i den kristna förkunnelsen, och AG:s resonemang står direkt i strid med den.
Läran om tusenårsriket kan jag inte ägna tid åt här. Det finns god litteratur[note]Se t.ex. Borgström: Utläggning av Uppenbarelseboken, 2016[/note] som motbevisar tanken att Jesus kommer tillbaka två gånger – först för att förbereda och upprätta ett yttre fredsrike och sedan till domen tusen år senare. Jag har också själv hållit flera bibelstudier i ämnet.
Eiseges i stället för exeges
AG:s utgångspunkt leder honom vilse också i sökandet efter bevis. Jag måste nämna några exempel på godtycklig inläsning av egna idéer i bibeltexten. Man brukar tala om eiseges när man söker stöd för en egen hypotes och sedan försöker hitta ett bibelställe som kan tolkas som stöd för denna. En ärlig bibelläsare ska i stället ägna sig åt exeges, att låta bibeltexten tolka sig själv. Och en vanlig innantilläsning ger inga sådana slutsatser.
AG påstår (s 8) att Petrus utsaga ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag” visar att apostlarna kände till Bibelns millenniumkalender. När han sedan ska förklara varför Paulus talar om ”oss som lever och är kvar till Herrens ankomst” (1 Tess 4:15) tror han att detta kan förklaras med att Septuaginta adderar hundra år till många av patriarkernas levnadsålder. Men hur detta matematiskt kan förklara ett dröjsmål på hela 2000 år berättar han inte.
Hoseas ord (Hos 6:2) ”efter två dagar gör han oss levande igen, på tredje dagen låter han oss uppstå” är helt tydligt en profetia om Jesu uppståndelse. Men AG sammanställer detta (s 9) med att bröllopet i Kana skedde ”på tredje dagen”, att Jesus blev kvar hos samarierna ”i två dagar” och att den barmhärtige samariern gav två denarer åt värdshusvärden, vilket motsvarar två dagslöner. Allt detta tal om två dagar förklaras betyda 2000 år.
Guds ord till Adam efter syndafallet, ”den dag du äter ska du döden dö”, förklarar AG på samma sätt: det handlade om tusen år. Men han observerar inte att döden i Bibeln har flera dimensioner. Adam dog verkligen andligt samma dag, vilket omedelbart ledde till allvarliga följder.
På s 10 påstår han att orden ”deras tid ska vara hundratjugo år” (1 Mos 6:3) ska tolkas så att det ska gå 120 jubelår tills sabbatsvilan kommer, alltså efter 120 x 50 = 6000 år. Han erkänner dock att det också kan finnas en alternativ tolkning: att det ska förflyta 120 år till syndafloden.
En orsak till AG:s underliga bibeltolkning finns i hans bristande förståelse för att Israel i Nya testamentet inte motsvarar det gammaltestamentliga gudsfolket, utan där har också hedningar inympats i det äkta olivträdet (Rom 11). Därför måste han stanna ”den profetiska klockan” för att få sin tolkning av Dan 9:26–27 att stämma. Och genom en serie märkliga hypoteser, bl a den som nämnts ovan om de två dagarna som är 2000 år, hittar han ett datum för när tidsluckan börjar (s 27): Det var i samband med lövhyddohögtiden som omtalas i Joh 7 som Jesus säger ”jag går bort”. Dessa ord anger att den profetiska klockan stannar och den viktiga tidsluckan börjar. Klockan startar åter under lövhyddohögtiden exakt 2000 år senare då den 70:e årsveckan (vedermödan) börjar.
För att visa att det måste finnas 2000 år mellan det ögonblick när Jesus säger dessa ord och tills vedermödan börjar måste AG dela upp tiden i 40 år och 1960 år (s 28f). De 40 åren motsvarar de 40 dagarna som Jona profeterar om och som Jesus hänvisar till som Jonas tecken (Matt 12:39). Tecknet är enligt AG inte alls den tid när Jesus är i graven utan det utsäger att Jerusalem ska förstöras om 40 år!
AG erbjuder en halsbrytande bibeltolkning när han försöker visa att diasporan, judarnas nuvarande exil bland nationerna, ska pågå under 1960 år. Han hänvisar till 3 Mos 26:18, där Mose med ett vanligt uttryck framställer en varning: ”Om ni trots detta inte lyssnar till mig, ska jag tukta er sjufalt värre för era synders skull.” Detta tolkar AG så att denna tid av tuktan ska pågå sju gånger längre än exilen i Babylon, dvs 7×70 år. Men eftersom varningen repeteras tre gånger i verserna 21, 24 och 28 ska denna tid multipliceras med 4! Och då får vi 1960. Ett otroligt exempel på ren eiseges.
Invändningar mot beräkning av tiden för Jesu återkomst
Kan vi räkna ut tiden till Jesu återkomst? Den frågan är bokens centrala ämne. AG besvarar fyra invändningar som brukar göras mot anspråken att kunna ange tiden.
- I Matt 24:36 säger Jesus: ”Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” Här gör AG samma antagande som Jehovas Vittnen i sin bibelöversättning och läser in ett ”nu” i texten: det är vid det tillfället när Jesus säger det här som man inte ska veta något om tiden. Enligt Daniel ska den tiden komma när det ska uppenbaras för de förståndiga, menar AG.
- Jesus talar också om att han ska komma som en tjuv om natten (Matt 24:43–44). AG menar att det är genom att skaffa oss kunskap om tiden som vi är beredda. Men han gör ett stort fel: Jesus menar inte att vi kan beräkna tiden när tjuven kommer, vilket AG menar är bästa sättet att skydda sig, utan att vi alltid ska vara beredda och andligt vakna. AG menar att vi ska ta reda på tiden för att vara beredda. Det är precis tvärtom. Det är inte de som har en särskild kunskap som är fåren i Jesu hjord, utan de som tror på enkelt vis, de ”enfaldiga”, och de är beredda för att de följer sin herde.
- AG påstår att orsaken till att man är beredd och vaken är att man har beräknat när Jesus kommer tillbaka. Om man inte har räknat ut det är man inte beredd. Men poängen är ju att vi alltid ska vara beredda eftersom vi inte vet dagen.
- Varför har inga andra lyckats beräkna tiden för Jesu återkomst, trots att de gjort motsvarande beräkningar? AG hävdar att skillnaden är att han baserar sina beräkningar på bibliska data, medan andra har spekulerat.
Vad ska vi svara AG i dessa bortförklaringar? Jag vill ställa en motfråga: varför ska jag vara beredd att möta Jesus idag om jag har räknat ut att han kommer hösten 2036?
Det väsentliga är att vi känner vår Frälsare. Gör vi det är vi trygga och beredda när han kommer. Och då gör vi som de första kristna. Vi ber: Kom, Herre Jesus!
Tempelinstitutet, som drivs av ortodoxa judar nära Klago-muren i Jerusalem, lär enligt uppgift ha allt klart för det ”Tredje templet.” T.o.m. offerpräster skall ha utbildats. Tomt lär finnas. Ritningar och bygglov likaså. Plats: Mellan Klippmoskén och Gyllene porten. Projektet går vidare efter att man funnit ”den röda kon.”
Hänv. 2 Tess. 2:4; 4 Mos 19:2. Ref. KG Larsson. På nätet finns en bild av hur man tänker sig detta tempel, som dock skall gå under ett annat namn. (Larsson). Har själv besökt Tempel-institutet, men är osäker på vad jag skall tänka och tro. Mycket tyder på att åtminstone försök till förverkligande kommer att ske. Hur verkligheten kommer att te sig återstår att se.
Hur man än planerar eller rentav verkställer ett tempelbygge står en sådan offertjänst direkt i strid med Hebr 9:10f: ”yttre regler fram till tiden för en bättre ordning. Men nu har Kristus kommit … en gång för alla … och vann en evig återlösning”. Hebr 10:12: ”Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider.”
Att det yttre templet bara är en bild av den verkliga helgedomen, himlen, framgår också av Hebr 9:24.
Stort tack Ola för den respekt du visar mig genom att behandla och kritisera min bok så seriöst. Som du nog vet får man inte samma broderliga bemötande från alla håll när man framför kontroversiella synpunkter.
Jag kan inte hålla med dig om att jag ”gör stora anspråk på en särskild insikt”. Tvärtom betonar jag att allt jag skriver är hämtat från Bibeln tillgängligt för alla som vill lyssna. I samma anda frågar du varför inga andra lyckats beräkna tiden för återkomsten trots så många försök. Svaret är, såvitt jag förstår, att Gud velat ha det så. Han sa ju redan till Daniel att ”dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid” (Dan 12:9) (Rent praktiskt verkar Gud ha lagt slöjan genom att ingen (?) tänkt på att dra av halvåret för patriarkerna när de fick sina söner eller att lägga till jubelåret efter var 7:e Daniels årsvecka.)
Du antyder att jag säger emot mig själv där jag talar om en ”tidslucka i Guds frälsningsplan” men samtidigt menar att kronologin ”saknar luckor”. Men du missförstår. Det finns en tidslucka i Daniels årsveckor (mellan den 69:e och 70:e), men det är inte en ”lucka” i betydelsen ”utlämnad åt gissningar”. Den kan från bibliska data räknas ut till exakt 2000 år.
Mycket av din kritik handlar om att ett återupprättande av templet och offertjänsten står i motsats till NT:s budskap om Kristus. Och till viss del har du rätt. Men glöm inte att judarna (som nation) inte tog emot NT:s erbjudande om att ”bli friköpta från lagens förbannelse” (Gal 3:13) och därför fortfarande står under (Mose-)lagen. Gud ångrar inte det Han sagt. Lagen gäller ju till dess ”himmel och jord förgår” (Matt 5:18) vilket sker vid Jesu återkomst enligt 2 Pet 3:10. Jesus har ju inte kommit för att ”upphäva lagen” (Matt 5:17) utan för att erbjuda oss en ”räddningsplanka” undan dess förbannelse. När judarna (återigen som nation) inte vill veta av denna möjlighet återstår den ”lagens förbannelse” som bland andra 3 Mos 26 talar om: ”Om ni trots detta inte lyssnar till mig… ska också jag i vrede stå er emot och tukta er sjufalt för era synders skull… Jag ska göra era städer till ruiner… Jag ska själv ödelägga landet… Men er ska jag sprida ut bland hednafolken.” Denna ”förbannelse” är idag verkställd genom judarnas spridning över jorden.
Men hela GT är fullt av löften om att Israel kommer att omvända sig! De gör det genom det förbund som fortfarande gäller för dem som inte accepterat ”räddningsplankan” Kristus, dvs det Gamla. Därför behövs tempel och offertjänst. Därför avslutas GT med en uppmaning att komma ihåg Moselagen (Mal 4:4) och därför profeterar Daniel om att ”han ska stadfästa [något befintligt alltså] ett förbund med de många” (Dan 9:27). Vi får dock aldrig glömma att den slutliga lösningen heter Kristus även för judarna. Då ska de ”se upp till Honom som de har genomborrat” (Sak 12:10) vilket till slut leder till att ”hela Israel ska bli frälst” (Rom 11:26). Lagen är sannerligen en ”uppfostrare till Kristus” (Gal 3:24).
Då du beskyller mig för eiseges tycker jag du kastar sten i glashus. Glöm inte att hela ditt tolkningsparadigm (amillennialism) bygger på en allegorisk läsning av Skriften som inte är ursprunglig. Lärjungarna var millennialister, åtminstone mot slutet av sina liv (se nedan). De allra första kristna författarna (de som hade något samröre med apostlarna) var millennialister som Clement av Rom, Polykarpos, Ignatius, Papias och Barnabas. Också de första kyrkofäderna var millennialister som Ireneus, Tertullianus, Hippolytus med flera.
Men när kristendomen spreds till den grekiska världen fick den ett behov av att anpassa sig till det tänkande som gällde där, dvs platonism och gnosticism. Här var det fysiska inte lika mycket värt som det andliga, och Abrahams löfte om ett jordiskt rike byttes ut mot Platons himmelska sfärer. Återupprättelsen av Guds fysiska skapelse byttes ut mot en framtida evighet hos Gud i himlen. För att göra det behövde Bibeln allegoriseras och förandligas. Skolan i Alexandria (med kyrkofäder som Clement och Origen) propagerade för denna syn och kejsar Constantin hakade på. Slutligen var det Augustinus som systematiserade och populariserade den amillennialistiska synen, vilket varmt välkomnades av Romarriket eftersom Rom nu kunde ta över tusenårsrikets plats som Guds fridsrike på jorden.
Detta är bakgrunden till den amillennialistiska syn som idag har så stort inflytande över både katolska och lutherska kyrkor (och som jag tror du utfår från). Den är i sina grundvalar allegorisk, och därför har jag svårt att ta till mig din kritik om eisegetik.
Nu en förklaring av det du menar är eisegetik i min bok:
ATT Paulus talar om ”oss som lever och är kvar till Herrens ankomst” beror på att han gör det i en tidig epistel (1 Tess). Millennialismen blir dock tydlig i senare NT-böcker som Hebr, 2:a Pet och Upp. Apostlarna verkar alltså fått en progressiv uppenbarelse (vilket för övrigt gäller hela Bibeln). (För dem som inte tror att apostlarna kan missta sig: ”Problemet” blir inte mindre av en amillennialistisk syn.)
ATT ”dagar” profetiskt kan betyda ”tusen år” definieras av Bibeln själv i 2 Pet 3:8: ”För Herren är en dag som tusen år”.
ATT Adam bara skulle ha dött andligt ”den dag” han åt av kunskapens träd motsägs av det faktum att straffet för ätandet var fysisk död: ”Jord är du, och jord skall du åter bli.” (1 Mos 3:19)
ATT de 120 åren i 1 Mos 6:3 både kan vara vanliga år och jubelår är inte konstigt alls. Bibeln är full av profetior som uppfylls i dubbel bemärkelse.
ATT Jonas tecken skulle vara Jesu tid i graven före uppståndelsen kräver om något mycket eisegetik: 1. Jesus var inte död i ”tre dagar och tre nätter” (Matt 12:40) utan från fredag till söndag. 2. Jonas tecken var för ”ett ont och trolöst släkte” (Matt 12:39), medan uppståndelsen var ett tecken för apostlarna och de troende enligt Joh 14:19, Apg 1:3 och 1 Kor 15:4-8. 3. Jonas tecken var för ”folket i Nineve” (Luk 11:30), men de visste ingenting om tre dygn i en fisk. Däremot visste de vad Jona sa: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras” (Jona 3:4). Därav kopplingen till de 40 åren. (Vad motsvarar då de tre dygnen? Texten säger bokstavligen att Jesus (och Jona) var 3 dygn ”i landets hjärta” snarare än ”i jordens inre” (Matt 12:40). Det motsvarar Jerusalem där Jesus var 3 dygn innan sin korsfästelse och predikade dom över staden. Och kände samma vånda som Jona gjorde i fiskmagen!)
När det gäller dina invändningar mot att veta tiden för återkomsten finner jag inga egentliga argument mot det jag säger. Du upprepar bara invanda föreställningar som jag i min bok lägger stor vikt vid att bemöta och vederlägga.
Ola, jag saknar en viktig komponent i din kritik av min bok, nämligen det faktum att kronologin är självverifierande. Visst har du rätt att enskilda ställen kan tolkas annorlunda, men eftersom slutresultatet då blir fel så upptäcker vi genast att tolkningen inte var korrekt. Och självverifieringen är mångdimensionell: Summan blir exakt 6000+1000 år, alla viktiga judiska händelser hamnar på jubelår och dessutom de allra viktigaste på mycket speciella jubelår. Att svepa bort detta som tillfälligheter är att, menar jag, frånta Gud en möjlighet att visa vilken järnkoll Han har på både sitt ord och på händelseutvecklingen i världen. Bibeln är så exakt att man baxnar, men bara om vi inte förvillas av att läsa dess uppgifter som enbart symboliska.
Slutligen ställer du frågan: ”Varför ska jag vara beredd att möta Jesus idag om jag har räknat ut att han kommer hösten 2036?” Jag svarar: Därför att du vill behaga Honom, inte som ögontjänare utan av genuin kärlek.
Om vi ska förstå Petrus ord att ”en dag för Herren är som tusen år” så kan det vara en hjälp att se orden i deras sammanhang.
Vad säger Petrus i 2 Pet 3:3-13?
Vi kan notera flera saker, där vi förmodligen är överens om det mesta:
1. Det kommer att komma människor i den sista tiden som hånar den kristna tron på Kristi återkomst. De säger att allting ju är som det ”varit från världens begynnelse” (v.4), vilket alltså talar emot att något kommer att ändra världens gång.
2. De bortser från den dom som Gud redan har utfört genom syndafloden, då ”den dåtida världen dränktes och gick under” (v.5-6).
3. På liknande sätt är denna värld sparad, inte åt vatten, utan ”åt eld” (v.7), som Gud kommer att låta komma över världen.
4. Sedan kommer ett svar på frågan i v.4: ”Hur går det med löftet om hans återkomst?” Svaret är i två delar:
a. ”Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.” (v.8)
b. ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig.” (v.9)
5. På detta följer en varning: ”Men Herrens dag kommer som en tjuv” (v.10).
6. Och slutligen följer en uppmaning att leva gudfruktigt i väntan på Guds dags ankomst (v.11,12).
Det frågan gäller är hur vi ska tolka det som står i v.8. Vad vill Petrus ha sagt med de orden? Eftersom han vänder på det hela, en dag är för Herren som tusen år – och tusen år som en dag, så blir betydelsen att tiden gör ingen skillnad för Gud. Ingen tid är för lång för Herren att vänta. Och ingen tid är för kort för Herren för att hinna med.
(Denna vers citeras ibland som argument för att man inte ska tolka skapelsedagarna bokstavligt. Ser man till vad Petrus faktiskt säger, så ger versen istället stöd för en bokstavlig tolkning av skapelsedagarna. Det bakomliggande argumentet mot att tolka skapelsedagarna bokstavligt är ju att det är för kort tid för Gud att skapa på bara sex dagar. Petrus ord bemöter också denna invändning, även om de i sitt sammanhang är riktade mot en annan invändning: Tiden är aldrig för lång eller för kort för Gud.)
Läser vi vidare så berättar Petrus syftet med att Herren inte genast kommer: Han vill ge tid för alla att omvända sig. Och samtidigt varnar Petrus för att Herrens dag kommer att komma som en tjuv, vilket innebär att den kommer oväntat.
Det Petrus alltså svarar i v.8 är att det inte är något problem för Gud att vänta med Kristi återkomst, eftersom tiden inte gör någon skillnad för Gud. Men vidare, att Kristus kommer att komma tillbaka oväntat (v.10). Texten ger alltså ingen grund för tanken att vi ska kunna räkna ut tiden för Jesu återkomst, utan det omedelbara sammanhanget strider mot en sådan tanke.
Anders N, det är korrekt att 2 Pet 3 inte ger något omedelbart stöd för att vi ska kunna veta tiden för Jesu återkomst. Däremot ger den stöd ”millenniumveckan”. Varför?
Petrus citerar ur Psalm 90 (som handlar om skapelsen): ”Tusen år är i dina ögon som dagen i går som försvann.” (v.4) Denna vers tolkade judarna som bokstavliga tusen år, och de gjorde det utifrån 1 Mos 2:16: ”Den dag du äter av [kunskapens träd] ska du döden dö” Adam blev ju som bekant 930 år och alla (utom ev. Henok) förflodspatriarker blev nästan 1000 år. Ingen överskred Guds stipulerade gräns. (Kopplingen mellan ”dag” och ”1000 år” blir tydlig i tex den judiska Jubileerboken.)
Inget (?) tyder dock på att judarna förstod ”millenniumveckan”, dvs tanken att skapelseveckan är både historisk (6 bokstavliga dagar plus en vilodag) och profetisk (6 tusenårsperioder plus ett millennium av vila). För detta behöver vi Guds progressiva uppenbarelse från NT. Nyckelställen att se detta är Hebr 4, 2 Pet 3 (kombinerat med bakgrunden i 1 Pet 1:10-12) samt Upp 20.
Dessutom bekräftas millenniumveckan av händelsen på Förklaringsberget. Apostlarna fick löftet att ”några av dem som står här inte ska smaka döden förrän de fått se att Guds rike har kommit med kraft. (Mark 9:1), och ”Sex dagar därefter” (Mark 9:2) fick de tre apostlarna se en ”syn” (Matt 17:9, 1917) av det kommande Gudsriket. Det skedde alltså den 7:e dagen som är sabbaten. För övrigt fick också Moses möta Gud den sjunde dagen (2 Mos 24:16). (I Lukas sker Förklaringsberget ”åtta dagar efter” (Luk 9:28) vilket beror på att det är skrivet till hedningar som räknar hur många dagar som ska passera medan Mark är skriven till judar som numrerade dagarna.)
Anders Gärdeborn,
Jag är lite förvånad över ditt svar. Jag menar att det finns två skäl till att inte tolka 2 Pet 3 som att vi kan räkna ut tiden för Kristi återkomst och inkluderat i detta också att Petrus inte anger en princip för att räkna ut när ett eventuellt tusenårsrike ska inträda.
Det första skälet är att när man ser vad Petrus säger i sammanhanget så är hans poäng att tiden inte gör någon skillnad för Gud. Detta, och ingenting annat, är vad man kan se i v.8 om man följer Petrus argumentation i sammanhanget.
Det andra skälet är att Petrus strax därefter säger att dagen kommer som en tjuv, dvs oväntat. Om han då strax innan har angett en princip för hur man kan räkna ut tiden så kommer den ju inte som en tjuv för läsarna (om de tar till sig det Petrus skriver).
Så 2 Pet 3 i sig talar inte för att vi kan räkna ut några tider överhuvudtaget, utan talar emot detta.
Går man till Ps 90 så stämmer texten med denna tolkning. Att det inte ges någon princip om att en dag motsvarar 1000 år är tydligt, eftersom Mose här gör två jämförelser: Tusen år är i dina ögon 1) som dagen i går som försvann och 2) som en nattväkt (en tretimmarsperiod under natten). Eftersom båda dessa jämförelser används så är det tydligt att poängen är att tiden inte gör någon skillnad för Gud.
Det är också vad sammanhanget handlar om. Gud är ”från evighet till evighet” (v.2), medan människan är förgänglig som gräset, som gror om morgonen men ”mot kvällen vissnar det och torkar” (v.6). För oss är tusen år en lång tid, men för Gud är det som gårdagen, ja som en nattväkt.
Detta är vad dessa båda texter säger om man läser dem i deras egna sammanhang. Och hur ska man annars tolka texterna, om inte utifrån deras sammanhang?
Tack för dina grundliga kommentarer, Anders, och likaså ett tack till Anders N för goda synpunkter!
Jag anar att du har försvarat dina hypoteser i så många sammanhang redan att det är svårt att komma med något nytt, men jag vill ta fasta på tre saker i din argumentation.
1. Du ger mig ”till viss del” rätt i att offertjänsten står i motsats till NT:s budskap om Kristi evigt gällande försoningsoffer. Att du inte ger mig helt rätt menar du beror på att judarna skulle ha en egen väg som i slutändan ska leda till Kristus. Men Paulus ger ju en glasklar undervisning i Rom 9–11 att judarna inte har någon egen frälsningsväg! Löftena i GT står kvar, men de gäller ju löftena om Kristus. ”Jude är man i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven.” (Rom 2:29) ”Alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn” … ”det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar” (Rom 9:7f). Vi som är hedningar av härkomst är inympade i det äkta olivträdet, och har därmed samma status inför Gud som de som är judar efter härkomst och som tror på Jesus.
2. Din kyrkohistoriska utblick om allegorisk tolkning lämnar jag därhän eftersom jag inte i detalj är insatt i amillennialismens historia. Men kyrkohistorien måste underordnas exegetiken. Och när det gäller exegetiken ska vi läsa bokstavligt om texten själv anger en bokstavlig tolkning och symboliskt om texten anger sig vara symbolisk. Termen tusenårsriket finns belagd bara i Uppenbarelseboken, och den måste läsas symboliskt. Johannes anger tydligt att det han såg skedde ”i Anden”. Där finns ett stort antal siffror som har en klar symbolisk betydelse, och där finns bilder som inte går att återge i den fysiska verkligheten. Däremot har vi tillgång till en klar undervisning om motsvarande frågor i evangelierna, t.ex. i Joh 5, där Johannes beskriver den första (v 24f) och den andra (v 28) uppståndelsen. Vi har en klar undervisning om att Jesus kommer tillbaka bara en gång, och då till domen, och vi vet att friden kom till jorden när Jesus föddes, även om det skedde mitt i en allt annat än fridfull värld. Friden är av ett annat slag än ett yttre fredsrike.
3. Du skriver att jag inte kommer med några egentliga argument mot vad du skriver om tiden för återkomsten. Men jag har ett starkt argument, och det är att vi inte ska veta tiden just för att alltid vara beredda. Du menar tvärtom att vi ska beräkna tiden för att vara beredda. Det här strider mot alla klara ställen som talar om att Jesus ska komma som en tjuv, dvs överraskande. Redan detta argument smular fullständigt sönder dina hypoteser.
Tack Ola för din recension och tack till Anders N som kastat ljus över hur 2 Petr. 3 ska förstås.
Till den historiska frågan om millennialismens uppkomst vill jag ge Anders Gärdeborn rätt i att det redan tidigt uppstod sådana tankar inom kyrkan (t.ex. Papias, mitten av 100-talet). Det är mänskligt att hoppas på konkret, yttre förändring och frälsning i materiell bemärkelse och därför har kyrkan ända sedan apostlarna själva (Apg. 1:6) från tid till tid gett sig hän åt sådana spekulationer.
Men parallellt med detta har redan från början även de funnits, som inte trodde på ett yttre, jordiskt fridsrike. Så skriver t.ex. Justinus Martyren (mitten av 100-talet) om det jordiska tusenårsriket: ”Jag och många andra har den uppfattningen [millennialism] och tror att det kommer att äga rum, som du säkert är medveten om. Men å andra sidan visade jag dig att många som tillhör den rena och fromma tron, och allesamman är sanna kristna, tror annorlunda” (Dialog med juden Tryphon, kap. 80).
Den kände kyrkohistorikern Eusebius (300-talet) var motståndare till de millennialistiska tankarna. I bok III,28:1-2 i sin Kyrkohistoria avvisar han t.ex. ”villoläraren vid namn Kerinthos”, som ”lär att det skall bli ett jordiskt Kristi rike efter uppståndelsen” och att ”det skall bli en tusenårig bröllopsfest”. Han kritiserar också Papias (mitten av hundratalet) för att denne – därför att han var ”klen till förståndet” – inte uppfattat bildspråket i de eskatologiska utsagorna och därför trott, och även vilselett andra (t.ex. Ireneus, slutet av hundratalet) att tro, att ”Kristi rike skall upprättas synligt på denna jord under tusen år efter de dödas uppståndelse” (III, 39:12-13).
/Lars Borgström
Anders N, ja du har rätt i att jag inte särskådade ditt argument i detalj i mitt första svar. Sorry. Låt mig gottgöra detta nu:
Jag finner tre argument i ditt första inlägg (sammanfattade till två i ditt andra inlägg) mot att det finns en 6000+1000-årsprincip med följande möjlighet att räkna ut återkomsten:
1. Du skriver: ”Eftersom [Petrus] vänder på det hela, en dag är för Herren som tusen år – och tusen år som en dag, så blir betydelsen att tiden gör ingen skillnad för Gud.” Jag betraktar det snarare som omvänt. Att Petrus vänder på det förstärker kopplingen att en bokstavlig dag motsvarar ett bokstavligt millennium.
2. Du skriver: ”Läser vi vidare så berättar Petrus syftet med att Herren inte genast kommer: Han vill ge tid för alla att omvända sig.” Om du gör detta till ett argument för att ”dagen” inte är en exakt tidsrymd så blandar du ihop två saker: Att Gud kan vänta och att Gud redan från början kan förutse hur länge Han ska vänta. Alla viktiga skeenden i Guds frälsningsplan är tidsbestämda redan från början (vilket är ett huvudtema i min bok) och väntetiden för omvändelsen är inget undantag.
3. Du skriver: ”Samtidigt varnar Petrus för att Herrens dag kommer att komma som en tjuv, vilket innebär att den kommer oväntat.” Här missuppfattar du (och stora delar av kristenheten) Bibelns tal om tjuven om natten. En tjuv kan komma oväntat men bara om man inte är förberedd, och hela idén är att vi ska vara förberedda. När Jesus grät över Jerusalem förebrådde han staden ”därför att [den] inte förstod den tid då Herren besökte [den]” (Luk 19:44). Varför skulle han förhålla sig annorlunda vid sin andra ankomst? Och Paulus gör det supertydligt att idealtillståndet är att känna till tidpunkten: ”När det gäller tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er… Ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv.” (1 Tess 5:1&4)
Anders N, en fråga till dig: Om vi inte ska kunna räkna ut de 6000 åren, hur kommer det sig då att det går? Exakt och självverifierande! Naturligtvis kan du svara att det inte alls går, men gör det i så fall helst efter att du läst min bok.
Anders Gärdeborn,
Tack för ett mer utförligt svar.
Jag börjar med din fråga till mig:
Om vi inte kan räkna ut de 6000 åren, hur kommer det sig då att det går?
Jag känner till bibelställen som säger att vi inte kan veta när Jesus kommer tillbaka. Jag känner däremot inte till något bibelställe som säger att vi kan veta när Han kommer.
Det går förstås att räkna många saker, men att någon uträkning skulle leda till att vi får svaret på vilket datum som den sista dagen blir kan jag inte se i Bibeln. Jag hoppas kunna läsa ”Den avslutande timmen” vid tillfälle, för det skulle förstås hjälpa mig att interagera på ett mer exakt sätt.
När jag skrev mitt första inlägg så var det meningen att ge två, inte tre, argument. Det som du listar som argument nummer två håller jag med om är ohållbart som argument och det var istället med för helhetens skull. Jag skrev ju en hel del som inte var direkt argumentation, utan jag ville också göra sammanhanget rättvisa.
Eftersom jag är lite osäker på din position så vänder jag i den första punkten på det hela och istället för att argumentera ytterligare så frågar jag hur du menar.
1. När Petrus skriver att en dag för Herren är som tusen år och tusen år är som en dag, så kan man tolka det som att Petrus menar något av följande:
a) Petrus ger en princip för att vi ska kunna förstå att det måste dröja 6000 år innan Jesus kommer tillbaka.
b) Petrus vill säga att tiden inte gör någon skillnad för Gud.
c) Både a och b är vad Petrus vill säga.
Menar du att a) eller c) är riktigt, eller menar du något annat?
2. Jag känner till bibelställen som talar om att något kommer som en tjuv där innebörden är att det kommer oväntat. T ex 1 Tess 5:2-4:
”Ni vet mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men nu, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv.”
Uttrycket ”som en tjuv” används här två gånger. Efter att det har använts första gången, så utvecklas det: När folk tror att det kommer att vara fred och trygghet så kommer det plötsligt över dem. Det är alltså något överraskande.
Andra gången står uttrycket tillsammans med att bli överraskad, så att om dagen överraskar dem så kommer den som en tjuv, men om de är redo så kommer den inte som en tjuv.
Har du något exempel på när uttrycket ”som en tjuv” (eller liknande uttryck) används på något annat sätt i Bibeln?
Anders H, mitt svar/kommentar till dig har fyra delar:
1. Du frågar om bibelställen som säger att vi ska veta tidpunkten för återkomsten. En argumentationskedja för detta är som följer:
* Apostlarna frågar: ”När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt 24:3)
* I sitt svar hänvisar Jesus till Daniel: ”När ni ser ’förödelsens styggelse ’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – läsaren [märk att Jesus byter adressat] bör förstå det rätt – då måste de som är i Judeen fly upp i bergen.
* Stället om förödelsens styggelse som Jesus hänvisar till finns i Dan12 som säger: ”Hur länge dröjer det innan slutet kommer med dessa märkliga ting?… Min herre, vad blir slutet på allt detta? Då sade han: ”Gå, Daniel, för dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden…. Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det.
2. Du säger inte se någon uträkning i Bibeln som leder till att vi kan veta datumet för återkomsten. Inte jag heller!
Bibeln innehåller däremot en uträkning som visar på historiens 6000+1000 år. (Den är dessutom självverifierande.) Från denna får vi tiden för återkomsten men uttryckt som år efter skapelsen (AM). Det säger oss inte så mycket om vi inte synkroniserar bibelkronologin med vår gregorianska kalender, men för att göra detta måste vi blanda in ett utombibliska datum. Bäst är att använda templets förstörelse under romarna som skedde år 70 e.Kr. (sekulär osäker datering) och 4032 AM (biblisk säker datering).
3. Du frågar om hur jag betraktar de 1000 åren som är som en dag. Som inget av dina alternativ faktiskt. Jag betraktar stället som en verifikation av millenniumkalendern (dvs att skapelsedagarna är både bokstavligt historiska och överfört profetiska, med omvandlingskursen 1 dag = 1000 år.
4. När det gäller din utläggning av tjuven tror jag vi är överens. Och nej, jag kommer inte på något ställe i Bibeln där uttrycket används på ett liknade sätt.
Förlåt, Anders N menar jag naturligtvis.
Anders Gärdeborn,
Jag kanske skulle ha varit mer specifik med min fråga om 2 Pet 3:8, för jag förstår fortfarande inte riktigt hur du tänker. Jag stannar därför vid den versen i detta inlägg.
Om jag förstår dig rätt så betraktar du 2 Pet 3:8 som en bekräftelse av att skapelsedagarna både har en bokstavlig och en profetisk innebörd, så att världen skapades på 6 dagar och sedan vilade Gud den sjunde dagen och på motsvarande sätt ska världen stå i 6000 år och sedan kommer tusenårsriket (som motsvarar vilan).
Min fråga är hur den tolkningen relaterar till det övriga sammanhanget. Jag har utgått från att vi är eniga om att den fråga Petrus framförallt behandlar i avsnittet är den som de otroende vänder mot de troende, om löftet om Jesu återkomst och varför den verkar dröja.
På vilket sätt är i så fall det Petrus skriver i v.8 ett svar, eller delsvar, på denna frågeställning?
Anders N, för att svara på hur jag ser på 2 Pet 3:8 måste jag ge bakgrunden först:
* Syftet med Petrus båda brev definieras i 2 Pet 3:1-2: ”I båda [breven] har jag med mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.”
* Vad är då ”förutsagt” som Petrus vill påminna om? I 2 Pet 1:13-14 formulerar Petrus det som: ”Men jag vill göra vad jag kan för att ni också efter min bortgång alltid ska minnas detta.” (1 Pet 1:15), där ”detta” syftar på v.11: ”För ni får en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.”
* Petrus vill alltså påminna om ”Kristi eviga rike”. Några verser senare försäkrar han att han vet vad han talar om: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät.” Den enda gång Petrus varit ”ögonvittne” till Jesu majestät var på Förklaringsberget, och de kommande verserna bekräftar att det är denna händelse han syftar på.
* Hela 2:a Petrusbrevet är alltså en ”påminnelse” (1:12, 1:13, 3:1) om Förklaringsberget, och detta var en vision (grek. ”horama” i Matt 17:9) av det kommande Gudsriket. I konceptet om Guds rike ingick att det skedde på sabbatsdagen (överfört på det 7:e millenniet). Apostlarna fick löftet att ”några av dem som står här inte ska smaka döden förrän de fått se att Guds rike har kommit” (Mark 9:1), och ”sex dagar därefter” (Mark 9:2) fick de ”se” (visionärt) det kommande Gudsriket. Det skedde alltså den 7:e dagen som är sabbaten. (Markus evangelium är skrivet från Petrus hågkomst (Eusebius kyrkohistoria) så uppenbarligen var det viktigt för Petrus att få med uppgiften om ”sex dagar därefter” eller ”på den sjunde dagen”.) För övrigt fick också Mose möta Gud den sjunde dagen (2 Mos 24:16).
* I sin beskrivning av Förklaringsberget nämner Petrus också rösten från himlen (2 Pet 1:17) som via Ps 2:6-9 knyter an berget till Guds rike.
* I 2 Pet 1:19 använder sedan Petrus ”dagen” som ett begrepp för Gudsriket. Längden på denna ”dag” definieras sedan i 2 Pet 3:8 till 1000 år. (Uppenbarelseboken kapitel 20 konfirmerar denna längd.)
* Observera att Petrus inleder 2 Pet 3:8 med ”Men en sak får ni inte glömma, mina älskade…”. Han talar alltså om något som lyssnarna redan kände till. Och de kände igen Petrus parallell mellan en dag och 1000 år från Ps 90:4 som talar om skapelsen. Det Petrus påminner om är alltså inte bara att den sista (7:e) dagen är 1000 år lång, utan han påminner om hela det profetiska scenariot med skapelsedagar som motsvarar historiska 1000-årsperioder.
Till sist, det är viktigt att komma ihåg att millenniumkalendern inte introduceras av 2 Pet 3. Bibeln uppenbarar den progressivt. Processen börjar redan med Abrahams löfte om att personligen ärva ett jordiskt rike (1 Mos 13:15). Den flashar förbi i Ps 90:4 (som tolkas av 2 Pet 3). Den framkommer i Hos 6:2 som talar om att vi ska levandegöras på tredje dagen. Jesus refererar till den genom att händelser med paralleller till återkomsten sker ”efter två dagar” eller ”på tredje dagen” (Joh 2:1, Joh 4:40, Luk 10:35, Joh 2:19). Och Hebr 4 jämför tusenårsriket med vilan som israeliterna eftersträvade under den 40-åriga ökenvandringen, och kommer med deduktiv logik fram till att det ”kvarstår en sabbatsvila för Guds folk”. Uppenbarelseboken 20 daterar till och med ”vilan” till 1000 år.
De övriga 6000 åren kan dessutom relativt enkelt summeras ur Bibelns tidsuppgifter. När detta görs faller alla för judarna viktiga händelser på jubelår. Gud kan inte vara tydligare än så här, åtminstone inte när han velat hålla tajmingen gömd ända till oss som lever i den sista tiden (Dan 12:4 & 8-10).
Anders Gärdeborn,
I mitt första inlägg skrev jag om hur jag ser på 2 Pet 3:8 i versens omedelbara sammanhang, som jag då angav som v.3-13 (även om jag bara kommenterade fram till v.12).
Man kan många gånger dela in det omedelbara sammanhanget lite olika, men man borde ändå på ett ungefär kunna enas om vad som utgör det omedelbara sammanhanget. De närmast föregående och efterföljande verserna hör normalt sett till det omedelbara sammanhanget. Frågan var det börjar och var det slutar beror på var en ny frågeställning (eller ny berättelse eller motsvarande, beroende på vad det är för typ av text) börjar och slutar. Så långt tror jag att vi är överens.
Det som förundrar mig något med ditt svar är att det omedelbara sammanhanget lämnas i stort sett okommenterat. 2 Pet 3:1-2 diskuteras, men då utifrån frågan vad temat är för hela brevet (plus temat för Petrus första brev). Men att Petrus påbörjar en delvis ny frågeställning i v.3, som han fortsätter att behandla i verserna som följer, är väl inte särskilt kontroversiellt att hävda? Och då blir den naturliga frågan hur de verser som följer relaterar till den frågeställning som behandlas.
Det faktum att frågeställningen i 2 Pet 3:3 är delvis ny innebär förstås inte att den inte stämmer in i brevet som helhet och där är frågan om Kristi återkomst ett centralt ämne. Dock är det en lite annan vinkling i olika avsnitt.
Det är möjligt att jag har varit otydlig när jag frågat om hur du tolkar det omedelbara sammanhanget. Kanske skulle jag ha skrivit uttryckligt att det är de direkt föregående och efterföljande verserna som jag syftar på. Men samtidigt tror jag att det faktum att du tolkar min fråga som du gör, säger något om vad du tycker är naturliga tolkningsprinciper. Och det verkar vara en punkt som vi är oeniga om.
Även om man får det större sammanhanget rätt så skulle jag säga att det omedelbara sammanhanget är avgörande för tolkningen av en vers. Är vi oeniga på den punkten?
Ola, jag numrerar mina svar på samma sätt som du numrerat dina kommentarer:
1. Nejdå, judarna har ingen egen frälsningsväg. Jag tycker jag var tydlig på att Jesus är den slutliga lösningen för alla. Gud gav dem det Gamla förbundet som tillfällig lösning innan den slutliga lösningen kom i Kristus. Du accepterar att denna tillfälliga lösning gällde under GT-tiden, så steget är inte särskilt stort till att den också gäller en bit in på NT-tiden fram till dess att judarna tar emot den slutliga lösningen. Hela problemet i NT är ju att judarna inte accepterar Guds lösning i Kristus, och då fortsätter de naturligtvis att stå under de förbannelser Gud en gång stipulerat (i tex 3 Mos 26).
2. Vi är eniga om vikten av exegetiken. Men jag betraktar de tidiga kyrkofäderna (som en del till och med kände apostlarna personligen) som bättre utrustande att förstå Bibelns egentliga budskap än Luther som levde 1400 år senare efter att katolska kyrkan lagt lager på lager av ”religion” över den ursprungliga tolkningen. Jag tror det är ett misstag att stanna vid Luther. Han gjorde storverk, ja, men för en ännu fullständigare förståelse måste vi söka vidare mot kristendomens rötter.
3. Jag menar att du (liksom stora delar av kristenheten) totalt missförstår Jesu argument med tjuven om natten. Som jag skriver ovan i mitt svar till Anders N: En tjuv kan komma oväntat men bara om man inte är förberedd, och hela idén är att vi ska vara förberedda. När Jesus grät över Jerusalem förebrådde han staden ”därför att [den] inte förstod den tid då Herren besökte [den]” (Luk 19:44). Varför skulle han förhålla sig annorlunda vid sin andra ankomst? Och Paulus gör det supertydligt att idealtillståndet är att känna till tidpunkten: ”När det gäller tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er… Ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv.” (1 Tess 5:1&4)
Lars, vad trevligt att finna dig i diskussionen!
Jag tycker det du skriver rimmar ganska väl med det jag säger, även om ditt påstående att ”det redan tidigt uppstod sådana tankar inom kyrkan” är en kraftig underdrift. I stort sett alla de tidigaste kristna skribenterna (en del kände apostlarna personligen) var millennialister:
Barnabas (ca 70-130) skriver: This implieth that the Lord will finish all things in six thousand years, for a day is with him a thousand years… Therefore, my children, in six days, that is, in six thousand years, all things will be finished. (Epistle of Barnabas, XV).
Irenaenus (ca 120-202) skriver: ”bringing in for the righteous the times of the kingdom, that is, the rest, the hallowed seventh day; and restoring to Abraham the promised inheritance.” (Against Heresies Bk. V, ch. Xxx.)
Också Klemens av Rom (ca 30-100), Justinus Martyren (ca 110-165) och Papias (ca 70-155) var millennialister.
Senare, och i takt men att det grekiska inflytandet blev större över kyrkan, så minskade millennialismen. Från början var det dock inte tusenårsperioderna som störde, utan det faktum att Abrahams löfte om ett arv var jordiskt. I det grekiska tänket var ju det jordiska mindre värt än det andliga och himmelska, och därför kunde inte de kristnas arv vara jordiskt.
Den slutliga spiken för millennialismen kom när Jesus inte återvände som man beräknat (några århundraden e.Kr.). Det berodde på att man använde den grekiska översättningen av den hebreiska bibeln (LXX) som systematiskt lägger till 100 år per generation för de tidiga patriarkerna. Historien blev på detta sätt för lång och därför borde Jesus kommit tillbaka mycket tidigare.
Idag närmar vi oss tidpunkten för återkomsten beräknad utifrån den hebreiska bibeln. Det är hög tid att börja förbereda sig!
Anders: ”Det är hög tid att börja förbereda sig!”?? Det har allvarliga kristna gjort i alla tider utifrån Bibelns vittnesbörd.
Anders G!
Du skriver ovan: ”Och Paulus gör det supertydligt att idealtillståndet är att känna till tidpunkten: ´När det gäller tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er… Ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv.´ (1 Tess 5:1&4)”
Att man ska känna till tidpunkten är inte alls vad Paulus säger. Vad är det som gör att man blir överraskad när Jesus kommer till sin dom? Att leva i mörker. Vad innebär det då att leva i mörker? Du vill ha det till att det handlar om okunskap angående vilken dag/tid som Jesus kommer tillbaka, men det är ett helt godtyckligt påstående och strider mot Bibelns samlade vittnesbörd. Detta av två skäl:
a) Varken människor eller änglar, utan endast Gud själv, vet vilken stund som Jesus kommer till sin dom (Mark. 13:32, Apg. 1:7).
b) Att vara eller vandra i ”mörker” (gr. skotos) innebär inte alls att vara okunnig om stunden för domedagen, utan att inte känna sin Herre och Frälsare – alltså att leva i andlig blindhet. Så är det genomgående i Bibeln (det finns åtskilliga exempel på det) men jag begränsar mig här till Paulus, eftersom det är han som skrivit verserna i 1 Tess., som du citerar. Här följer de ställen där aposteln talar om att vara eller vandra i mörker (skotos):
”Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker” (Rom. 2:19).
”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss därför lägga bort mörkrets gärningar och ta på oss ljusets vapenrustning” (Rom. 13:12).
”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?” (2 Kor. 6:14).
”Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn” (Ef. 5:8).
”Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället” (Ef. 5:11).
”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1:13).
Så har vi den aktuella versen, som du åberopar:
”Men ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv” (1 Tess. 5:4).
Mot bakgrund av dessa ställen är det alldeles uppenbart att Paulus metaforiska användande av ”mörker” handlar om att vara andligt blind och vara ett världens barn, inte om att vara okunnig om tidpunkten för Jesu återkomst. Det blir tydligt också av den nästföljande versen:
”Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret” (1 Tess. 5:5).
Är man ett ljusets barn blir man inte negativt överraskad när Jesus kommer, eftersom man ALLTID är redo genom tron på Frälsaren. Detta framkommer med allra största tydlighet om vi läser några verser till av 1 Tess. 5:
”Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. De som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som tillhör dagen ska vara nyktra, iförda tron och kärleken som rustning och hoppet om frälsning som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus” (v 6-9).
De som är vakna är alltså de som är ”nyktra, iförda tron och kärleken som rustning och hoppet om frälsning som hjälm”, inte de som tror sig ha räknat ut tidpunkten för Jesu återkomst till domen.
Som Ola skriver ovan: ”´Det är hög tid att börja förbereda sig!´?? Det har allvarliga kristna gjort i alla tider utifrån Bibelns vittnesbörd.”
/Lars Borgström
Lars, jag finner din argumentation korrekt men irrelevant.
Du argumenterar utifrån Bibeln om att leva i mörkret är detsamma som andlig blindhet. Jag håller med. Men det är kopplingen till överraskningsmomentet som är kärnpunkten här.
Ditt argument ser ut:
Leva i mörker => negativt överraskad.
Leva i ljus => inte negativt överraskad, men likväl överraskad.
Men Paulus säger uttryckligen i 1 Tess 5 att dagen inte kommer att överraska dem som lever i ljuset.
Alternativt uttryckt: Din logik ser ut som följer:
Jesus menar: Tjuv => Vi kan inte veta.
Paulus menar: Inte-tjuv => Vi kan fortfarande inte veta.
Ola och Lars,
Vi menar olika saker med att ”förbereda sig”.
Naturligtvis har kristna i alla tider försökt förbereda sig på att möta Herren om man med ordet menar att leva rent och för Gud välbehagligt.
Med att förbereda sig menar jag dock att börja preparera för den tuffa tid som kommer att föregå Jesu återkomst. Glöm inte att Bibeln varnar för att kärleken ska kallna och avfallet bli stort. Ingen är immun mot denna risk!
Lars, du säger: ”Varken människor eller änglar, utan endast Gud själv, vet vilken stund som Jesus kommer till sin dom (Mark. 13:32, Apg. 1:7).”
Mark 13:32 (och Matt 24:36) är standardverser för dem som menar att vi inte ska kunna veta tiden för återkomsten: ”Den dagen eller stunden känner ingen” . Tempus är perfekt, så Jesus säger ordagrant: ”Den dagen eller stunden har ingen [tidigare] känt”.
Men det betyder inte att ingen någonsin kommer att veta . Guds har en tajmad frälsningsplan med ett progressivt avslöjande av information, och att apostlarna inte visste (inte ens Jesus själv) betyder inte att ingen någonsin kommer att veta. Med en sådan logik skulle vi inte heller missionera för hedningar eftersom Jesus – när han sände ut de 12 – beordrade dem att inte gå till hedningarna (Matt 10:5).
I samma diskussion om de yttersta tiderna hänvisar Jesus till ”förödelsens styggelse” i Daniels bok (Matt 24:15), där det framgår att kunskapen om tiden kommer att öka, åtminstone för de förståndiga: ”Men du, Daniel, ska gömma dessa ord och försegla bokrullen till den sista tiden. Många ska forska i den och kunskapen ska bli stor… En av dem sade…: ”Hur länge dröjer det innan slutet kommer med dessa märkliga ting?”… Jag hörde det men förstod inte, så jag frågade: ”Min herre, vad blir slutet på allt detta?” Då sade han: ”Gå, Daniel, för dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden… Ingen ogudaktig ska förstå detta, men de förståndiga ska förstå det.”
Också Apg 1:7 är adresserat till apostlarna i en speciell fas av fräsningshistorien. Dessutom måste versen ses i sitt sammanhang. Jesus har just berättat om den kommande helige Ande (Apg 1:4-5), och då frågar apostlarna om slutet på tiden! Snacka om god-dag-yxskaft. Vad Jesus då verkar vilja säga är ”hör vad jag säger och lämna det där andra för nu”. Sedan återgår han till undervisningen om Anden.
Jesus säger: ”Var därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni att om husägaren visste när på natten tjuven kom, då hade han hållit sig vaken och inte låtit någon bryta sig in i hans hus. Var därför beredda också ni, för i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen. ” (Matt 24:42-44)
Här framgår det väl tydligt att Jesus kommer oväntat och att det är just därför som det är så viktigt att vara vakna. Vet man tidpunkten är det lätt att leva i synd för att skärpa sig när det blir dags.
Kan en tjuv komma oväntat bara om man är oförberedd? Vetskapen att han kommer är inte det samma som vetskapen om när han kommer. Om Jesus skulle komma tillbaka idag skulle jag nog tycka att det på ett sätt är en oväntad överraskning, trots att jag varje dag bereder mig på den.
När det gäller kyrkofäderna måste man komma ihåg att tusenårsriket nämns endast i Johannes uppenbarelse, som han fick i slutet av sitt liv. Vi har inga kommentarer till den som traderats från Jesus. Därför är deras tolkning inte av samma intresse som exempelvis när det gäller barndopet – något som Jesus måste ha tagit ställning till och som apostlarna kunde föra vidare till sina lärjungar.
En symbolisk tolkning av Uppenbarelseboken har inget med Platon och gnostiker att göra, utan bygger på Jesu tolkning av GT:s profetior. Han ställde sin samtids bibeltolkning på huvudet när han sade att hans rike inte är av denna världen (Joh 18:36) och påstod att löftena om goda nyheter för de fattiga och frihet för de fångna och förtyckta gick i uppfyllelse med honom (Luk 4:17-21). Judarna tycker att detta är att godtycklig förandliga bibeltexten istället för att tro som det står. Premillennialisterna reagerar på liknande sätt när vi menar att tusenårsriket är här och nu.
Jag är osäker hur du, Anders Gärdeborn, tänker dig judarnas frälsning. Du säger att de inte har någon egen frälsningsväg och att de står under förbannelse så slänge de inte tar emot Kristus, men å andra sidan fungerar lagen som en tillfällig lösning så länge de inte är kristna. Betyder det att de kan bli saliga med hjälp av lagen och att förbannelsen endast innebär timliga straff, eller menar du något annat?
Hej Joakim och tack för ditt engagemang! I mitt svar koncentrerar jag mig på din direkta fråga, den om judarnas frälsning.
Det gamla förbundet slöts med judarna som nation. Det innehåller inte bara välsignelser utan också förbannelser som till exempel att judarna ska spridas över jorden om de inte håller lagen (3 Mos 26:33). Denna förbannelse är orsaken till att judarna idag lever i diasporan.
Gud har aldrig annullerat Gamla förbundet. Varför skulle han det? Han står alltid för vad han säger. Och Jesus bekräftar upprepade gånger att det gäller: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna… Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav , inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.” (Matt 5:17-18) (Himlarna kommer att förgås vid återkomsten enligt 2 Pet 3:10.)
Det Nya förbundet tar aldrig bort det Gamla utan erbjuder ett sätt att undkomma dess förbannelser, en ”räddningsplanka” om man så vill. Paulus uttrycker det som: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.” Denna möjlighet har judarna (som nation) aldrig accepterat och följdriktigt står de fortfarande under lagens förbannelse, bl.a. genom sin exil bland länderna.
I detta läge frågar Paulus ”har då Gud förkastat sitt folk?” och svarar själv: ”Verkligen inte! Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.” (Rom 11:1-2) Han säger vidare att Israel är ”älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse” (Rom 11:28-29). Bibeln är full av utfästelser om att Gud aldrig glömmer sitt ursprungliga egendomsfolk utan kommer att återsamla det och förbarma sig över det, t.ex. Hes 36:24-26: ”För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land… Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er.”
Hur kommer då judarna att omvända sig? Genom att uppriktigt försöka hålla det förbund de står under – det Gamla – som föreskriver både altare och offrande:
* Det är därför som GT avslutas med en uppmaning att komma ihåg Moselagen (Mal 4:4).
* Det är därför Daniel profeterar om att ”han ska stadfästa [något befintligt alltså] ett förbund med de många” (Dan 9:27). (Att det är det Gamla förbundet som avses bekräftas av att versens fortsättning talar om att avskaffa ”slaktoffer och matoffer”.)
* Det är därför som 5 Mos 30:8-9 profeterar: ”Du ska på nytt lyssna till HERRENS röst och följa alla hans bud som jag i dag [det vill säga på Moses tid] ger dig… Så som HERREN fröjdade sig över dina fäder, ska han åter fröjda sig över dig och göra dig gott.”
Vi får dock aldrig glömma att den slutliga lösningen heter Kristus även för judarna. När denna framtida laguppfyllelse verkat som ”uppfostrare till Kristus” (Gal 3:24) kommer de att ”se upp till Honom som de har genomborrat” (Sak 12:10), och på detta sätt kommer ”hela Israel ska bli frälst” (Rom 11:26).
Det är på detta sätt som Gud slutligen uppfyller sitt löfte till Abraham: Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. (1 Mos 13:15) Uppfyllandet av detta löfte sker under det 7:e millenniet, och att tolka det allegoriskt fallerar på flera punkter:
* Det gäller ett ”land” och inte en himmel.
* Abraham såg det vilket visar att det var konkret. Dess fysiska gränser finns till och med definierade i 1 Mos 15:18-21.
* Löftet gavs inte bara till Abrahams efterkommande utan också till honom personligen, och eftersom han ännu aldrig fått det (Apg 7:5 & Hebr 11:13) måste det handla om ett framtida land och en uppstånden Abraham.
Judarna skall omvända sig genom att uppriktigt försöka hålla lagen, skriver du. Mao kan de bli saliga genom laggärningar, även om de behöver Jesus för att slippa de timliga förbannelserna? Men Paulus säger att ingen människa blir rättfärdig genom laggärningar (Gal 2:16, Rom 3:20). Jesu död verkade retroaktivt så att de som levde under det gamla förbundets tid kunde bli saliga genom den tro de hade, men nu ålägger han alla att tro på Kristus eller bli förtappade.
Judarna är fortfarande Guds folk, men bara i en yttre mening (Rom 2:28f). De bröts bort från olivträdet pga sin otro och måste ympas in igen för att bli frälsta (Rom 11:11-24). Paulus var på det klara med att judarna är fördömda (Rom 9:3), trots att de utövade alla det gamla förbundets offer.
Sedan kan man undra om det faktiskt är pga bristande uppriktighet som judarna idag inte offrar. Enligt 5 Mos 12:13 får man inte offra var som helst, utan det skall ske i templet. Idag står ett par moskéer på tempelberget, så det går inte att bygga upp det. Dessutom är den exakta platsen för altaret okänd. Och det behövs en felfri röd kviga för att helga översteprästen som utför offrandet. En sådan har man inte ännu lyckats avla fram. Och man vet inte med säkerhet vem som är kohen och därmed tänkbar kandidat till överstepräst. Kanhända är rabbinernas tolkningar för strikta, och det kunde gå att offra i alla fall, men det som i så fall behövs är väl knappast mer uppriktighet utan att de förstår att de måste förkasta Talmud och senare rabbinska tolkningar.
Jesus stadfäste det gamla förbundet, bekräftade att det är gudomligt instiftat – men sedan fullbordade han det, dvs frambar ett slutgiltigt offer som gjorde vidare offer ogiltiga. I den vers du citerade (Dan 9:27) sägs att han avskaffade slaktoffer och matoffer. Det ter sig märkligt att säga att Gud aldrig annullerat det gamla förbundet då Heb 8:13 säger: ”När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.”
Joakim, för att inte upprepa det jag redan sagt kommenterar jag nedan några direkta citat från dig:
DU SÄGER: ”Judarna skall omvända sig genom att uppriktigt försöka hålla lagen, skriver du. Mao kan de bli saliga genom laggärningar, även om de behöver Jesus för att slippa de timliga förbannelserna?”
JAG SVARAR: Vi är fullständigt överens om att ingen blir rättfärdig genom laggärningar. För judarna gäller det till dess de genom Kristus låter sig friköpas från lagens förbannelse, oavsett det sker före eller efter hans död. Bibeln profeterar om att det kommer att ske för judarna som nation i samband med Jesu återkomst.
DU SÄGER: ”Judarna… bröts bort från olivträdet pga sin otro och måste ympas in igen för att bli frälsta (Rom 11:11-24). Paulus var på det klara med att judarna är fördömda (Rom 9:3)”
JAG SVARAR: Här tror jag vi måste skilja mellan Israel som nation och som individer. Det du skriver gäller individerna, men Gud har också en frälsningsplan för nationen som förutsäger att ”hela Israel blir frälst” (Rom 11:26) i samband med återkomsten.
DU SÄGER: Sedan kan man undra om det faktiskt är pga bristande uppriktighet som judarna idag inte offrar.
JAG SVARAR: Jag håller med. Sedan templets förstörelse cirka år 70 e.Kr. har judarna ingen möjlighet att uppfylla lagen. Men förstörelsen (med efterföljande spridning över jorden) var ett Guds straff som han lovat reversera: ”På den dagen ska Herren för andra gången [första var efter babyloniska fångenskapen] räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk… Han ska… samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn.” (Jes 11:11-12) På så sätt ger Gud Israel en ny chans till omvändelse genom ett nytt tempel och en återupptagen offertjänst. Men liksom första gången är det bara temporärt tills den slutliga lösningen kommer vid Jesu återkomst då de kommer att sörja över Honom de korsfäste 2000 år tidigare enligt Sak 12:9-11.
DU SÄGER: Det ter sig märkligt att säga att Gud aldrig annullerat det gamla förbundet då Heb 8:13 säger: ”När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.” (fetstil är min)
JAG SVARAR: Märk dock att det Gamla förbundet är ”på väg att försvinna” trots att Hebreerbrevet är skrivet långt efter Jesu offerdöd. Inte ens Paulus var emot offrande efter Jesu död enligt Apg 21:26. Det som gjorde att judarna slutade offra var inte det Nya förbundet utan att offrandet omöjliggjordes i.o.m. templets förstörelse. Därför är det inte underligt att offrandet kommer att återupptas när templet åter står i Jerusalem.
Men det kan inte nog betonas att den slutliga lösningen för judarna inte är GT:s offer utan NT:s Offer (men versalt O).
Vad har ceremoniallagen för funktion i det nya förbundets tid? Den kan inte hjälpa någon till frälsning. Fram till Jesu död kunde den nödtorftigt bringa försoning, men sedan hans blod blivit det slutgiltiga offret finns det ingen plats för det provisoriska, det har tjänat sin uppgift. Jesus har ”satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar” (Ef 2:15). Därför kan den i NT beskrivas med förfluten tidsform (Heb 7:11, 8:7, 9:1).
Gud har en frälsningsplan för judarna som innebär att de skall omvända sig före återkomsten (”i samband med” låter allt för vagt – de måste omvända sig och tro innan han kommer tillbaka). Det är svårt att se hur detta skulle implicera att de bör återuppta offerväsendet. Omvändelsen sker genom evangelium, inte genom ofrande.
När Hebréerbrevet säger att det gamla förbundet är på väg att försvinna citerar författaren Jeremia och säger att denne ”därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.” Det är alltså Jeremia som tillskrivs tanken att det gamla förbundet håller på att försvinna. Nu är det inte längre på väg att, utan har försvunnit.
Joakim,
Vi skiljer oss i frågan om när Jesus ersätter Gamla förbundet. Du menar att det skedde när han dog och jag menar att det sker när judarna accepterar hans död som den slutliga lösningen.
Som stöd för min uppfattning ger jag Jesu ord att inte ett jota av lagen ska upphöra förrän himmel och jord förgår.
Anders G,
Vi har nått fram till en punkt där vi ser hur du motsätter dig Bibelns klara ord, och jag ser ingen idé att fortsätta meningsutbytet. När Heb 10:12, 14 säger att ”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” och ”med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas”, så ser vi att också orden i Matt 5:17f är fullbordade. Det var det som Jesus bekräftade på korset.
Ola, ja vi bör avsluta.
Jag lämnar dock med en obehaglig känsla av att du/ni varit oschyssta. Att lämna så många av mina vitala frågor obesvarade, och istället kategorisera mig som att jag ”motsätter mig Bibelns klara ord” är, enligt min mening, en alltför enkel väg ut som inte är förenlig med god debattetik.
Inte heller vet jag vem eller vilka jag adresserar i denna post. Finns alla dem jag haft meningsutbyte med (Anders N, Lars B, Joakim F) med bland dem du kallar för ”vi”?
Anders G, min ståndpunkt att vi bör avsluta gäller mig själv i första hand. Jag motsätter mig inte att de andra debattörerna ännu vill göra avslutande kommentarer, men jag ser det inte fruktbart att debatten fortsätter oändligt. Detta också för att tråden blir svåröverskådlig. Lars har redan gjort en avslutande kommentar, och Anders N har ställt frågor till dig om bibeltolkning och det väntar jag mig att du besvarar.
Anders, du upplever vissa ställen i GT som ovedersägliga, medan jag inte alls håller med om det. Orsaken att jag inte besvarat alla dina frågor är att det skulle bli ett ganska omfattande företag att gå in i en uttömmande diskussion. Däremot tycker jag att NT:s undervisning om det gamla förbundets avslutande är ofrånkomlig. Det finns en del här som kunde redas ut ännu, men vi blir säkert inte eniga ändå, så för min del passar det bra att avsluta.
Anders G,
Jag förstår att denna debatt håller på att avslutas och vill därför deklarera min ståndpunkt i vissa frågor som kommit upp. Jag håller helt med Ola, Anders N och Joakim i vad de skrivit i denna tråd.
Avslutningsvis vill jag framföra följande två synpunkter:
1) De bibelord som framförts som bevis för att Jesu Kristi offer är det slutgiltiga offret är fullkomligt klara. Heb 10:12, 14 säger att ”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” och att ”med ett enda offer har Han för all framtid fullkomnat dem som helgas”. Ef. 2:15 säger att Jesus har ”satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar”. Dan. 9:27 säger att den kommande Messias skulle komma att avskaffa slaktoffer och matoffer.
Mot dessa klara skriftställen sätter du a) Apg. 21:26, till vilket du påpekar att ”inte ens Paulus var emot offrande efter Jesu död” och b) uppfattningen att Jesus ersätter det gamla förbundet först ”när judarna accepterar hans död som den slutliga lösningen”.
a) När det gäller Paulus agerande i Apg. 21:26 får inte detta förstås på ett sådant sätt att det motsäger de klara bibelord som ovan anförts som bevis för att ceremoniallagen är avskaffad. En grundläggande tolkningsprincip är att Skrift ska med Skrift förklaras, d.v.s. inget bibelställe ska utläggas så att det strider mot andra bibelord som handlar om samma sak. I detta fall (Apg. 21:26) är texten deskriptiv, d.v.s. den endast beskriver vad Paulus gjorde och uttalar sig inte om huruvida aposteln handlade rätt eller fel. Även apostlarna gjorde ju fel ibland (se Petrus agerande i Gal. 2:11-14). Dock kan Paulus handlande i Apg. 21:26 betraktas som föredömligt utifrån läran om hur man ska bete sig inför svaga bröder (se Rom. 14:13). På samma sätt agerade Paulus också när han skulle sända sin lärjunge Timoteus att missionera bland judar som var svaga i tron och ännu inte kunde förstå trons frihet. Han lät omskära Timoteus för att missionen skulle vinna större framgång.
b) När det gäller din uppfattning att Jesus ersätter det gamla förbundet först ”när judarna accepterar hans död som den slutliga lösningen” menar du väl med detta att det gamla förbundet ännu är i kraft just för judar (men inte för hedningar)? Men i så fall gör du inte allvar Ef. 2:14-15, som säger att ”skiljemuren” mellan judar och hedningar är nedriven genom Jesu offerdöd (Ef. 2:14-15). Mycket i ditt lärosystem tycks bygga på att du inte inser att Kyrkan är det nya Israel, ”Guds Israel” som Paulus kallar henne i Gal. 6:16. Detta leder mig in på nästa punkt, nämligen vad som är det sanna Israel.
2. Du skriver ovan i ett svar till Joakim att ”Gud har också en frälsningsplan för nationen (Israel. min anm.) som förutsäger att ”hela Israel blir frälst” (Rom 11:26) i samband med återkomsten. På detta vill jag replikera på samma sätt som jag en gång gjorde i tidningen Kyrka och Folk, där samma frågeställning diskuterades. Jag klipper nu alltså in ett avsnitt från min tidigare insändare i Kyrka och Folk:
——————–
Endast ett Gudsfolk
Först måste vi slå fast att de som har Abrahams tro är hans verkliga barn (Gal. 3:7). Och Abrahams tro var att hålla fast vid löftet som Gud gav honom, löftet om den, i vars namn alla folk på jorden skulle välsignas (1 Mos. 22:18). De judar som tillhörde det sanna Gudsfolket, de sanna Abrahamsbarnen, tog emot den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig och evangeliet förkunnats för dem. Så var det med den gamle Simeon som tog barnet Jesus i sina armar. Han bytte då inte religion. Han konverterade inte från judendom till kristendom. Det som skedde var att de gammaltestamentliga löftena gick i uppfyllelse. Simeon fick se hur de löften han hela sitt liv trott på blev verklighet. Kyrkan, som tror på Jesus, är därför den sanna arvtagaren av patriarkernas och profeternas religion. Hon är ”Guds Israel” (Gal. 6:16). Men ordet ”ersättningsteologi” är missvisande. Kyrkan har inte ersatt, utan utvidgat Israel, på så sätt att hedningarna har inympats på olivträdet, löftesträdet, och får del av dess rot och sav. Det finns bara ett Guds folk, och det är de judar och hedningar som tillsammans tror på Jesus Kristus, ”Han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren” (Ef. 2:14/15).
De som däremot förkastar Jesus är inte verkliga israeliter, hur mycket judisk börd de än har: ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn” (Rom. 9:6-7).
Hur är det då med de bibelställen som anfördes i föredraget för att visa att stora skaror av judar (alla?) skall bli frälsta och att hedningar skall strömma till Israel?
Endast en rest blir frälst
Det kommer inte att bli någon allmän omvändelse av det judiska folket. Det är endast det sanna Israel som skall bli frälst, d.v.s. den fulla skaran (endast känd av Gud som utkorat dem av evighet, Ef. 1:4-5) av alla judar och hedningar som tror på Jesus. Bland judarna (liksom bland hedningarna) är denna skara en minoritet. Paulus citerar Jesaja och säger om det etniska Israel, judafolket: ”Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst” (Rom. 9:27). Alltså skall inte hela judafolket bli frälst, utan endast det verkliga Israel (som kallas Guds Israel, Gal. 6:16).
Det är genom hedningars och judars upptagande i Guds rike – genom omvändelse och tro på Jesus Kristus – intill tidens slut, som ”hela Israel skall bli frälst” (Rom. 11:26). ”Hemligheten” i Rom. 11:25 beskriver C.F.W. Walther sålunda:
”Hemligheten består i att judafolket aldrig blir helt förstockat, att dess förstockelse alltid skall förbli endast partiell, så att så länge hedningar blir omvända, blir också judar det, och så länge hedningarnas nådatid varar, varar också judarnas nådatid. Sålunda skall aldrig den tid komma, då endast hedningar går in i Kristi rike… Gud skall hålla sitt löfte. Han skall därför allvarligt sörja för, att det alltid ända till den yttersta dagen finns ett judafolk, och vidare, att ur detsamma alltid ända till den yttersta dagen några skall bli omvända, benådade och saliga. Och så, på detta härliga, beundransvärda och tillbedjansvärda sätt skall genom Guds obegripliga trohet, sanning, barmhärtighet, tålamod och långmodighet hela det av honom i förväg utvalda Israel (11:2) bli frälst, ingen enda själ undantagen.” (Lehre und Wehre, 1859, s. 329f)
Det är så, d.v.s. på det sättet, hela (det sanna, egentliga) Israel skall blir frälst. Många läser som om det stod ”då blir hela Israel frälst”, d.v.s. efter att hedningarna i fullt mått kommit in i Guds rike skall hela Israel, som man tror är det judiska folket, bli frälst. Men det är att missförstå texten. Den grekiska ordet houtås betyder ”på så sätt”, inte ”därefter”.
——————–
Lars Borgström
Ola, du pekar på en obesvarad fråga som Anders N ställt, och om jag förstår rätt gäller den hur 2 Pet 3:8 ska tolkas i sitt omedelbara sammanhang.
Jag har visat hur versen passar in i helheten, medan Anders N framför att det är ett delvis nytt sammanhang från v.3. Ja, och jag tycker det passar utmärkt med min läsning av v.8. De ”hånfulla människorna” ifrågasätter varför Jesus inte kommit tillbaka ännu och Petrus förklarar varför: Gud har definierat att Jesus ska komma 6000 år efter skapelsen vilket inte inträffat ännu.
(Jag håller på att förbereda min slutreplik på hela debatten.)
Tack för svar, Anders G!
Jag tror att jag förstår dig bättre nu. Jag ska försöka bekräfta det jag förstår och därefter kortfattat utveckla vad detta borde leda till och se om vi är eniga.
Om jag förstår dig rätt så håller jag med om att den betydelsen av versen skulle passa bra in i sammanhanget:
Frågan i v.3 gäller varför Jesus dröjer och svaret är att Jesus inte kan komma tillbaka förrän jorden har stått i 6000 år. Det håller jag med om är ett delsvar på den fråga om väcks i v.3.
Nästa fråga jag skulle ställa är hur man kan se i sammanhanget att det är skapelsedagarna som Petrus refererar till. Men om jag förstår det rätt så ser man det genom att Petrus påminner om något som de redan vet (”en sak får ni inte glömma”) och att saken ska finnas utvecklad på det ställe som Petrus hänvisar till, nämligen Ps 90.
Så långt kan jag förstå resonemanget.
Detta innebär att Petrus i 2 Pet 3:8, som du uttryckt det, ”påminner” om en princip som redan tidigare är etablerad. Och det i sin tur betyder att 2 Pet 3 separat inte etablerar denna princip, utan vi måste gå till Ps 90 för att se om principen etableras där.
Är vi eniga så långt?
Ola, Anders, Lars och Joakim, detta är min slutreplik i vår diskussion. För att förenkla kommer jag att tala om ”er syn” även om det säkert förekommer nyanser i vad ni tror.
Debatten började med Olas recension av min bok som handlar om bibelkronologin, men eftersom denna omöjliggörs av paradigm som ersättningsteologi, amillennialism och idealism (som lutherska forskare vanligen följer enligt Lars B:s ”Utläggning av Uppenbarelseboken”) så kom diskussionen att glida över på mer grundläggande teman om tillämpningen av Jesu offerdöd. Jag begränsar denna sammanfattning till denna övergripande diskussion.
Upplägget blir som följer: 1) en sammanfattning av min syn, 2) ett bemötande av några av era invändningar samt 3) en lista på frågor jag finner ni ännu inte besvarat på ett tillfredsställande sätt.
1. Sammanfattning av min syn
Vi är överens om att judar (som individer) och hedningar tillsammans utgör det ”nya Israel”, arvtagare till Abrahams löfte och frälsta i Jesu blod. Därför blir Lars grundläggande utläggning av detta faktum inte ett argument mot det jag säger. Vad vi dock inte är överens om är vad som händer Guds gamla egendomsfolk (det etniska Israel som nation).
Guds förbund med Abraham är öppet även för icke-judar som tror på Kristus. Här är vi överens. Också det nya förbundet är ursprungligen för judarna (Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, Jer 31:31), men också detta är öppet för oss hednatroende (tack och lov!). Däremellan ligger Mose förbund som är ett nationellt förbund för en teokratisk stat, och det har aldrig öppnats för någon annan nation än Israel. (Därför har jag svårt för hebreiska-rötter-tankar om att vi ska följa moselagen.)
I Gal 3 frågar Paulus varför lagen över huvud taget gavs när Gud redan hade gett Abraham ett löfte om ett arv, och han svarar med att ange syftet med lagen: ”Skriften [har] inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat ska ges genom tron på Jesus Kristus” (Gal 3:22). Hela idén med lagen är alltså att peka mot Frälsaren, vilket Paulus också uttrycker som att ”lagen blivit vår uppfostrare till Kristus” (Gal 3:24, 1917). Detta syfte förändras inte när Jesus dör, men det ”har gjort sin verkan” när vi tagit emot Honom. Därför menar jag att moselagen gäller för judarna så länge de inte tagit emot Kristus, även efter hans död.
Detta mosaiska (gamla) förbund består av både välsignelser och förbannelser (se tex 5 Mos 11:26-19). Gud är en pålitlig Gud som menar vad han säger, och det finns ingenting i Bibeln som antyder att moseförbundet skulle vara annullerat. ”Föråldrat” ja, och ”på väg att förvinna” (Hebr 8:13) men aldrig borttaget. Men eftersom Gud är barmhärtig har han erbjudit judarna en räddningsplanka undan dess förbannelser: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.” (Gal 3:13). Men naturligtvis gäller denna räddningsplanka bara för de judar som vill veta av den, dvs tror på Jesus. De övriga (majoriteten) står kvar under moseförbundets förbannelser, och en av de tydligaste förbannelserna är att de ska spridas bland hednafolken (3 Mos 26:33), precis som läget är idag. Därför säger Gal 3:10: ”Men de som håller sig till laggärningar är under förbannelse.” Hur skulle de kunna vara under lagens förbannelse om lagen annullerats?
Denna räddningsplanka har också kommit de hedningar till del som låter sig (genom tro) inympas i det äkta olivträdet. Men att det etniska Israel fortfarande har en särställning i Guds frälsningsplan förstår vi av att Bibeln många gånger kontrasterar judarna mot hednakristna. Här följer ett par exempel ur Romarbrevet:
* Rom 10:20 – 11:2: ”Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig [hedningar]… Men om Israel [kontrasten visar att det är nationen som åsyftas] säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk. Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk [fortfarande nationen]? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam [kan definitionen göras tydligare?]. Gud har inte förkastat sitt folk [det ursprungliga Israel] som han en gång har erkänt som sitt.”
* Rom 11:28-29: När det gäller evangeliet är de [judarna] fiender för er [adressaterna = hedningarna] skull, men när det gäller utkorelsen är de [judarna] älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse [till judarna alltså].
”Kyrkan” har därför aldrig ersatt Guds ursprungliga egendomsfolk. Detta är ersättningsteologi som jag finner olycklig eftersom den ifrågasätter att Gud är mäktig att uppfylla sitt löfte till judarna om ett land. Samma misstroende fanns redan på Hesekiels tid när hednafolken sa med en stor portion sarkasm att detta är HERRENS folk, och ändå måste de lämna sitt land (Hes 36:20). Gud svarade med att hedningarna ska inse att [han] är HERREN… när [han] visar [sig] helig bland [israeliterna] inför deras ögon (Hes 36:20+23). Risken för dagens ersättningsteologer är att Gud kommer att knäppa dem på näsan på samma sätt som han gjorde på Hesekiels tid.
Eftersom merparten judar inte tagit emot möjligheten att i Kristus bli friköpta från moselagens förbannelser står de fortfarande under dessa förbannelser. Det är därför de är utspridda bland hednanationerna idag, och det är därför Guds löfte i Hes 36:24-26 fortfarande är relevant: ”För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land… Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er.”
Så länge judarna inte tagit emot den slutliga lösningen på syndens problem (Kristi korsdöd) står de under moseförbundet, och mot den bakgrunden är det inte konstigt att de kommer att omvända sig genom tempel och offrande. Eftersom de på detta sätt uppfyller sitt (gamla men inte annulerade) förbund med Gud kommer Han att acceptera det. På så sätt kommer lagen att verka sitt syfte att vara en uppfostrare till Kristus. Judarnas slutliga rättfärdiggörelse sker därför inte förrän ”de ser upp till [honom] de har genomborrat” (Sak 12:10). Sammanhanget i Sakarja visar att detta sker vid Jesu återkomst.
2. Genomgång av era invändningar
Joakim: ”Paulus var på det klara med att judarna är fördömda (Rom 9:3), trots att de utövade alla det gamla förbundets offer.”
Anders: Ja, men han kopplar aldrig offrandet till att vara fördömd eller inte. Han säger (indirekt) att hans landsmän efter köttet (de som inte har Kristus) är fördömda trots att de har inte bara lagen och tempelgudstjänsten utan också barnaskapet, härligheten och löftena.
Joakim: ”Gud har en frälsningsplan för judarna som innebär att de skall omvända sig före återkomsten… Det är svårt att se hur detta skulle implicera att de bör återuppta offerväsendet. Omvändelsen sker genom evangelium, inte genom offrande.”
Anders: Ja, i Nya förbundet sker omvändelsen genom evangelium, men frågan som ligger på bordet är under vilket förbund står de judar som inte accepterat det Nya förbundet?
Joakim: ”Fram till Jesu död kunde den nödtorftigt bringa försoning, men sedan hans blod blivit det slutgiltiga offret finns det ingen plats för det provisoriska, det har tjänat sin uppgift.”
Anders: Då antar du att det provisoriska gäller till dess Jesus dör. Jag tror det gäller till dess judarna tar emot Jesu död.
Ola: ”När Heb 10:12, 14 säger att ”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” och ”med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas”, så ser vi att också orden i Matt 5:17f är fullbordade.”
Anders: Jag förstår inte. Hur kan dina citat ur Hebreerbrevet fullborda ”innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå”?
Lars: ”De bibelord som framförts som bevis för att Jesu Kristi offer är det slutgiltiga offret är fullkomligt klara. Heb 10:12, 14 säger att ”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” och att ”med ett enda offer har Han för all framtid fullkomnat dem som helgas”…”
Anders: Jag vill vända på det. Om offret är ”för alla tider” varför ska vi då ha olika regler före och efter Jesu död? Kristi offer är absolut ”slutgiltigt” i betydelsen att inget går att lägga till, men därmed inte sagt att det börjar gälla för alla i den stund han dog. Jag menar att Jesu offer börjar gälla när vi tar emot det i tro vilket judarna (i gemen) inte gjort ännu. (Detta mitt svar är slutgiltigt, men du får ingen glädje av det så länge du inte tror på det…)
Lars: ”Dan. 9:27 säger att den kommande Messias skulle komma att avskaffa slaktoffer och matoffer.”
Anders: Vem som avskaffar offren är en tolkning. Jag tror det är Antikrist under vedermödan.
Lars: ”När det gäller Paulus agerande i Apg. 21:26 får inte detta förstås på ett sådant sätt att det motsäger de klara bibelord som ovan anförts som bevis för att ceremoniallagen är avskaffad. En grundläggande tolkningsprincip är att Skrift ska med Skrift förklaras… I detta fall (Apg. 21:26) är texten deskriptiv, d.v.s. den endast beskriver vad Paulus gjorde och uttalar sig inte om huruvida aposteln handlade rätt eller fel.”
Anders: Ja, Skrift ska med Skrift förklaras, men inte bortförklaras med Skrift. I detta fall handlar det om kristustroende judar som ”alla håller strängt på lagen” och som är oroliga för att Paulus lär ”hedningarna att avfalla från Mose [dvs lagen]”. I detta läge ber bröderna att Paulus ska rena sig enligt lagen för att visa att ”inget av det de har hört om dig är sant utan att du själv står fast vid lagen och håller den” (dvs de troende judarna får absolut inte tro att Paulus inte håller lagen). Detta är ett direkt bedrägligt beteende om Paulus inte höll lagen. Dessutom, om det var så förbjudet att offra efter Jesu död, varför tydliggjorde då inte Paulus detta istället för att jamsa med brödernas önskan?
Lars: … ”hela Israel skall bli frälst” (Rom. 11:26). Det är så, d.v.s. på det sättet, hela (det sanna, egentliga) Israel skall blir frälst. Många läser som om det stod ”då blir hela Israel frälst”… som man tror är det judiska folket, bli frälst. Men det är att missförstå texten.
Anders: Här tror jag du misstar dig. Vad som menas med ”Israel” finns till och med definierat i samma vers: Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktighet från Jakob. ”Israel” definieras som ”Jakob” som aldrig är hednakristna i Bibeln. Nej, det är hela det fysiska Israel som ska bli frälst vid Jesu återkomst, även om det inte kommer att vara många kvar eftersom bara en ”rest blir frälst” (Rom 9:27). Men det är så Gud alltid jobbar. Det var också en rest som blev frälst vid syndafloden, intåget till det förlovade landet och återtåget från Babylon.
Lars: ”Först måste vi slå fast att de som har Abrahams tro är hans verkliga barn (Gal. 3:7). Och Abrahams tro var att hålla fast vid löftet som Gud gav honom, löftet om den, i vars namn alla folk på jorden skulle välsignas (1 Mos. 22:18).”
Anders: Här glömmer du att Abraham också fick andra löften. Han skulle bli ”ett stort folk” (1 Mos 12:2), och han skulle få ett ”land” (1 Mos 13:15). Detta är faktiskt den grundläggande orsaken till att amillennialismen inte fungerar, eftersom landet var jordiskt (1 Mos 15:18-21) och Abraham skulle få det personligen (1 Mos 13:15). Eftersom han ännu aldrig fått det (Apg 7:5 & Hebr 11:13) måste det handla om ett framtida land och en uppstånden Abraham.
3. Lista på kvarvarande frågeställningar
Jag menar att mina svar på era invändningar visar att de allegoriska tolkningsparadigmen (amillennialism och idealism) inte håller för en grundläggande biblisk prövning. Dessutom lämnar de flera avgörande frågor obesvarade:
Om det etniska Israel är ersatt av det nya Israel varför säger då Paulus i Rom 1:16: [Evangeliet] är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken [hedningen].
Om moselagen annullerats i.o.m. nya förbundet:
* Varför säger då Jesus så tydligt (Matt 5:18) att lagen inte ska förgå före hans återkomst (när jord och himmel förgår enligt 2 Pet 3:10).
* Varför avslutas GT med en beskrivning av Kristi återkomst och samtidigt uppmanar judarna att komma ihåg moselagen (Mal 4:4-5)?
* Varför profeterar Daniel om att i den 70:e årsveckan ett förbund innehållande ”slaktoffer och matoffer” ska ”stadfästas”, dvs ett befintligt förbund? (Dan 9:27)
* Varför tar inte Paulus tydligt avstånd från offrandet i Apg 21:17-26, utan uppmuntrar till det och till och med renar sig själv enligt moselagen?
Och om inte en rest av de etniska judarna ska återvända till Israel och bli frälsta, vad menar då Jes 11:11-12 med: På den dagen ska Herren för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk… och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn.” (Jes 11:11)
Tack alla för diskussionen!
/Anders Gärdeborn