Min tjänst som rektor för Evangeliska folkhögskolan var på ett intimt sätt förknippad med andligt arbete, och därmed också med kampen för tron.
Evangeliföreningen blev en del av min identitet via modersmjölken. Min morfar Anders Reinhold Nygård, som jag inte fick träffa eftersom han dog ett par år innan jag blev född, var under många år predikant i Evangeliföreningen. Vi bodde ett par hundra meter från bönehuset i Kortjärvi. I denna starkt evangeliska by gick de flesta med på mötena.
När jag gick i skola i Jakobstad sjöng jag med i Evangeliska Ungas kör – som trots sitt namn inte var någon ungdomskör. Jag var den enda i min åldersgrupp. Det var en glädje att få delta i den stora festkören under Evangeliföreningens årsfester och sångfester.
Under min studietid var jag i någon mån engagerad i Evangeliföreningens verksamhet. Det riktiga testet fick jag hösten 1969, när jag kallades att predika i Pargas bönehus. Jag kan inte begripa varför jag tackade ja till den kallelsen. Det var ett vanligt möte med en liten grupp Pargasbor närvarande, men det verkligt påfrestande var att Helge Hildén, Evangeliföreningens direktor, besökte orten just då och satt och lyssnade på första bänk. Nervositeten var obeskrivlig.
Denna koppling till Evangeliföreningen följde med när jag blev rektor. Det var självklart att jag skulle medverka som talare på olika evangeliska samlingar som representant för Efö. Det första elddopet kom på missionslägret i Jeppo, bara några dagar efter mitt tillträde. På lördag kväll hölls den samling som drog mest folk, och den var ägnad åt folkhögskolorna och ungdomarna. Kyrkan var fullsatt. Då skulle jag predika. Senare har jag förundrat mig över att man kunde kalla en predikant så lättvindigt.
Följande år invaldes jag som suppleant i Evangeliföreningens styrelse och från 1975 som ordinarie medlem.
År 1972 var ett turbulent år i det finlandssvenska kyrkliga livet. John Vikström hade tillträtt som biskop i Borgå och gav ut sitt herdabrev ”Tro i kris”. Där lyfte han fram den bibelkritik som tidigare hade funnits främst i de teologiska fakulteterna, under stark kritik från väckelserörelserna. Herdabrevet blev föremål för studiegrupper och lovordades på många håll för att det vågade lyfta katten på bordet.
I Evangeliföreningen ägnades nu de månatliga bibelseminarier, som under ett par års tid regelbundet hade hållits i Efö, åt herdabrevet. Det blev en lång rad föredrag, som nagelfor biskopens bibelsyn, och som också delvis publicerades i Sändebudet. Bland de medverkande fanns Helge Hildén, Johannes Kronlund, tidigare rektor vid Efö, och Arne Lumme, länsman, predikant och före detta folkhögskolrektor i Hangöskolan.
Några tyckte det gick för långt med kritiken. Det luktade personförföljelse, menade man. Andra gladde sig åt det klara ställningstagandet.
Själv hade jag sällan möjlighet att delta i bibelseminarierna annat än sporadiskt. Vi hade då ännu sexdagarsvecka och eleverna stannade på skolan de flesta veckoslut. Då skulle det vara lördagssamkväm, gudstjänstbesök på söndagen och andakt på söndag kväll. Jag förföljdes av dåligt samvete för att jag inte hann ägna tillräcklig tid åt familjen. Men jag blev rätt ofta uppmärksammad på att det nog hör till att folkhögskolans rektor deltar i sådana arrangemang på skolan.
Och visst skulle det ha varit välbehövligt. Det gavs god undervisning och samtalen däremellan var minst lika värdefulla. Diskussionerna gav mig orsak att börja studera bekännelseskrifterna och god luthersk litteratur. Särskilt gladde jag mig åt Stiftelsen Biblicum, som hade börjat producera god undervisning.
Evangeliföreningens ordförande var vid denna tid kyrkoherde Lars Julin i Kimito. Han höll en försiktig profil gentemot biskopen, som han tyckte blev utsatt för personförföljelse, och ådrog sig en viss kritik.
100-årsjubileet av Lutherska Evangeliföreningens grundande i november 1873 firades gemensamt med den finska systerföreningen SLEY. Årsfestplatsen var Åbo, där SLEY slog upp ett jättetält i Kuppis park, medan SLEF höll till i Mikaelskyrkan. Inför årsmötet hade några predikanter laddat upp med en skrivelse som man avsåg att läsa upp. Man ifrågasatte att det inom föreningens ledning fanns krafter som ville tona ner kritiken mot biskopen.
Styrelsen hade å sin sida berett sig på att avge tre olika resolutioner vid årsmötet. För varje resolution utsågs en arbetsgrupp. Det blev dock så att endast en av grupperna kom att förelägga sitt förslag för styrelsen. Rubriken var ”Skriften och sanningen”.
Vid sitt sammanträde inför årsmötet konstaterade styrelsen att denna resolution skulle utgöra ett bra svar på den väntade kritikerskrivelsen, men att den behövde finputsas språkligt. Jag kom att få denna uppgift tillsammans med Lars Nylund, och vi använde en hel del tid vid sidan av festprogrammet för uppgiften.
När årsmötet kom visade det sig att den kritiska gruppen lämnade sin skrivelse därhän utan att läsa upp den. I samband med diskussionen om ansvarsfrihet för styrelsen gjordes dock färgstarka uttalanden, och mötet beviljade ansvarsfrihet sedan förslaget till resolution hade lästs upp. Valet av styrelsemedlemmar i stället för de i tur avgående blev dramatiskt. Ordförande Lars Julin fick för få röster för att bli omvald till ordinarie plats. Yngve Bäck, assessor vid Borgå domkapitel, var i tur att avgå och hade bett att inte bli omvald. Han ansågs som den mest liberala i styrelsen och hade också opponerat sig mot ”hetsjakten” mot biskopen. Kyrkpressens chefredaktör Rabbe Forsman karaktäriserade årsmötet som en avrättning. (5.7.1973: ”Evangeliföreningen väljer linje: ’Liberalteologer’ fick gå.”
Att årsmötet dessutom antog en deklaration ”Skriften och sanningen”, och publicerade den, ledde till att Forsman förkunnade att en ny linje hade drivits igenom i Evangeliföreningen. Detta ledde till en häftig debatt i Kyrkpressen med många långa artiklar och insändare, och också andra tidningar hakade på. Deklarationen publicerades också bl.a. i Kyrka och Folk nr 33–34/1973 och i Biblicum nr 3/1973.
Vasabladet införde 20.7 en intervju med en annan centralgestalt i Evangeliföreningen, kyrkoherde Håkan Bäck i Vörå. Rubriken löd: ”Evangelisterna bör dämpa protesterna.” Att ”evangelisterna” avsåg den evangeliska rörelsen och inte enskilda personer med evangelistkallelse framgick nog av artikeln. Håkan Bäck hade även skrivit en artikel i Sändebudet och ifrågasatt den kritiska linjen.
I augusti samma sommar deltog jag med ett par vänner i en Biblicum-kurs i Umeå. Jag deltog bara en dag. Bengt Strengell, som deltog under hela kursen, skrev ett referat i Sändebudet (nr 15/1973). Jag lärde mig då känna Seth Erlandsson, som jag sedan höll flitig kontakt med per brev. Han visade mig ett upprop som ett stort antal kända konservativa teologer och lekmannapredikanter hade undertecknat. Det gällde förhållandet till en avfallen kyrka, typ Svenska kyrkan. Det var första gången jag blev direkt konfronterad med bekännelsekyrkofrågan.
Vid ett samkväm som hölls i samband med kvällsmaten blev jag ombedd att berätta om Evangeliföreningens kamp för biblisk tro, med anledning av det nyligen timade årsmötet och den debatt som rasade i Finland.
De föreläsningar som Ingemar Furberg och Seth Erlandsson höll denna dag gjorde ett starkt intryck på mig. Furberg behandlade bland annat Guds skapelseordning. Det var en undervisning som inte liknade något annat jag hade hört. Det var en genomgång av Bibelns utsagor och ett enkelt fasthållande av dem, i motsats till olika försök att jämka obekväma bibelord med den då – som nu – så moderna jämlikhetsideologin.
Seth Erlandsson berättade ett exempel på motsatsen till att tro det enkla bibelordet. En ung man hade kommit till honom före avresan till Umeå och visat en veckotidning, där biskop Ingmar Ström med en yvig gest försäkrade att det inte finns något helvete. ”Den här tidningen visade min mor mig”, berättade mannen med gråt i rösten, ”och sade att hon nu kan dö tryggt, eftersom biskopen har sagt att det inte finns något helvete.”
Denna dag i Umeå gjorde ett starkt intryck på mig.
Våren 1973 hade en bibelkurs planerats med Seth Erlandsson som huvudtalare. Han kunde dock inte komma då, varför kursen senarelades till september. I tidningspressen förekom uppgifter om att han yrkade på grundande av en fri luthersk bekännelsekyrka, och därför togs hans medverkan upp till behandling i direktionen. Vid det laget hade hans utträde ur Svenska kyrkan blivit känd. Direktionen ville att Erlandsson skulle framlägga garantier för att han inte före hösten skulle utträda ur Svenska kyrkan. I annat fall skulle han inte kunna medverka. Någon sådan garanti gav han inte, varför hans medverkan förföll denna gång.
Senare återkom frågan om vi skulle kalla Seth Erlandsson att föreläsa på skolan. Eftersom ingen i direktionen kände honom spelade jag upp en del av hans föredrag, som hade gett mig så starka intryck. Biblicum brukade spelade in och erbjuda kopior av ljudband till intresserade.
Detta mottogs med blandade reaktioner. Några ansåg att en som förkunnar ett så klart evangelium, helt i överensstämmelse med vår lärotradition, nog ska kallas att föreläsa. Andra var kritiska. Erlandsson hade vid det laget utträtt ur Svenska kyrkan och lagt ner sitt prästämbete där, och det hade omtalats i pressen. Man ville nu höra vad samarbetsorganisationen Bibeltrogna Vänner hade för synpunkter, varför saken bordlades.
Denna utredning gav vid handen, att man avrådde från att anlita Erlandsson. Jag tyckte inte om att man tog in ett kyrkopolitiskt ställningstagande i en skolas verksamhet, utan framhöll att man måste kunna anlita en god lärare oberoende av hans kyrkotillhörighet. Jag stöddes av Evangeliföreningens representanter i direktionen.
Vid denna tid var kyrkoherde Ingmar Skata ordförande i direktionen, och han ville inte skapa någon öppen strid i frågan. Erlandsson tilläts komma och föreläsa i november 1975. Han fick i uppdrag att tala över ämnena I begynnelsen och Skriften och saligheten. Vid samma besök höll han också ett par föredrag i Sundom kyrka, vilka Uno Mitts ordnade. Han återkom vid ett par tillfällen åren därpå. Erlandssons undervisning mottogs i allmänhet med uppskattning.