Utveckling eller skapelse?
Hösten 1972 blev jag ombedd att hålla ett föredrag på ett bibelseminarium med rubriken ”Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?” Föredraget publicerades sedan i Sändebudet (nr 2 och 3/1973), och på begäran erbjöd jag det också till Vasabladet. Chefredaktör Birger Thölix var pigg på trosdebatter och visste att detta ämne skulle locka till debatt. Föredraget slogs upp på en hel sida (10.2.1973).
Reaktionerna lät inte vänta på sig. En av de första som kommenterade var Ernst Jacobson, som uttryckte sin glädje över artikeln. Det fanns dock en rad andra som inte var nöjda. En av dem var Rolf Österblad, språklärare vid Vasa svenska arbetarinstitut. Han var redan då Vasabladets expert på naturvetenskapliga frågor, som han utvecklade med stilistisk bravur och i lättillgänglig form. Han framförde ofta nya rön om utvecklingsläran, tyvärr ofta på ett dogmatiskt sätt. Vi kom under en lång följd av år att debattera denna fråga, tid efter annan.
Under ett av sina besök i Vasa ställde Seth Erlandsson upp i en debatt i Pedagogiska fakulteten där han försvarade Bibelns skapelselära mot bland annat Gustav Björkstrand, som då var lektor i religionsundervisningens didaktik.
Svenska kulturfonden tilldelade biskop John Vikström ett stort kulturpris 1981. Detta använde han till att ordna ett antal kulturseminarier på Lärkkulla. Det första i ordningen hölls den 6 mars 1982 med temat skapelse och utveckling.
Eftersom jag hade deltagit i en del tidningsdebatter i ämnet fick jag en förfrågan om jag ville vara en av inledarna under seminariet. Jag kände mig kort i rocken, särskilt som min naturvetenskapliga motpart skulle bli dr Nils Mustelin. Det skulle också bli ett teologiskt opponentpar, och det blev dr Fredric Cleve mot pastor Halvar Sandell. Två doktorer förespråkade utvecklingsläran, medan två magistrar försvarade skapelsetron!
Tillsammans med Håkan Wiklund och Nils Östman åkte jag ner till Karis med vår lilla Fiat 127. Båda två var aktiva debattörer och vi hade en relativt angenäm resa, trots det trånga fordonet.
När det var dags för diskussion efter min inledning blev det tomt i hjärnan ett slag. Det kändes som en övermäktig uppgift att svara på frågor från biskopen och de lärda doktorerna. Men Nils Mustelin kom mig till hjälp med sin arrogans. Han menade att Bibeln lär att jorden är platt, med hänvisning till berättelsen om hur Jesus frestades i öknen (Matt 4). Där sägs att djävulen visade Jesus alla riken i världen. ”Hur skulle han ha kunnat göra det om jorden är rund?” frågade Mustelin.
Denna fråga var inte svår att besvara. En vision kan självfallet också innehålla sådant som inte ses med det naturliga ögat! Jag fick nytt mod och kunde genomföra debatten utan större klavertramp, vad jag minns.
För Halvar Sandell och mig kändes bevakningen av debatten tendentiös. Sten Westerholm, senare kollega vid Söff i Yttermark, var vid denna tid redaktör vid Stiftsrådet och skötte om programmet Insyn, som sändes på söndagseftermiddagarna. Han klippte ihop några uttalanden av Cleve och Mustelin, bland annat den senares raljerande med de skapelsetroende, men gjorde endast kommenterande referat av Sandells och mina inlägg.
Debatten gav dock det erkännandet åt oss skapelsetroende, att vår ståndpunkt är värd att ta på allvar.
Under de här åren blev det många andra debattartiklar, främst i Vasabladet, men även i Kyrkpressen, Hufvudstadsbladet och några andra tidningar. Debatterna gällde olika trosfrågor, som dopfrågan och frågan om kvinnliga präster, men också skolpolitik. Ofta var det tungt, fast ibland uppfriskande när man fick försvara tron, men särskilt en debatt medförde mycket obehag.
Men den tar vi en annan gång.
Lärkkulla debatten i mars 1982 var speciell och minns inte att den teologiska sidan av debatten var svår att genomföra. På något sätt verkade John Vikström ovan med tanken på att den kristna kyrkan haft ett väsentligt spänningsförhållande till profan naturfilosofi genom historien innan Darwins lära blev aktuell.
Fredric Cleve vars tankar jag inte omfattade var vänlig och generös i attityden. Blev själv angripen mest från salen och jag svarade bestämt och rappt vad jag kunde så jag frågade viskande professor Fredric där framme: Svarade jag för skarpt? Nej det gjorde du inte alls, försäkrade han mig.