Den andliga kampen (3)

Under större delen av 1970-talet och in på 1980-talet rasade många religionsdebatter, särskilt i Vasabladet. De berörde bland annat skolungdomsprästen Karl-Erik Borg, som framförde uppseendeväckande läror om den yttersta tiden, skolteaterns sexualupplysningspjäs ”Den första gången”, stiftsrådets informationssekreterare Ulf Särs, som framfört radikala tankar om den kristna läran och sexualetiken, samt inte minst barndopet.

Två av debatterna ska jag presentera här. Den senare, som var den mest olustiga, hade också nära anknytning till min arbetsplats Efö.

Sandelindebatten

Den 4 december 1976 disputerade Karl-Gustav Sandelin för doktorsgraden vid Åbo akademi. I en tidningsintervju i Hufvudstadsbladet berättade han att han inte delar evangeliernas syn på Jesu kroppsliga uppståndelse.

Enligt Sandelin menar Paulus i Första korintierbrevet att Jesu uppståndelsekropp var en annan än den fysiska kropp som blev begraven. I sin disputationsföreläsning hade han sagt att en del av evangeliernas berättelser måste vara uppdiktade, och anförde olika slag av tankar om hur dessa berättelser kunde ha uppkommit.

Jag var en av dem som då skrev brev till domkapitlet i Borgå och yrkade på att domkapitlet skulle vidta åtgärder, eftersom Sandelin var präst i stiftet. Vi menade att hans framställning var en avvikelse från själva hjärtpunkten i den kristna tron, och att en präst genom sin prästed är förbunden att inte föra fram sådana läror.

Domkapitlet friade Sandelin. Biskop John Vikström tvingades försvara domslutet i flera långa artiklar i Kyrkpressen. Huvudargumentet var att Sandelin inte förde fram sina tankar som präst, utan som vetenskapsman. I denna roll måste han anses ha rätt att tänka fritt och lägga fram olika vetenskapliga teorier, menade han.

Sandelin hade däremot själv sagt att kyrkan bör dra konsekvensen av dessa rön och ändra sin lära.

Av de andra som gjorde anmälan var Leif Erikson och Halvar Sandell särskilt aktiva. Den senare deltog tillsammans med mig som opponent mot Sandelin i en direktsänd radiodiskussion i Radio Åboland vintern 1977. Senare fick vi även en förfrågan om att ställa upp i en TV-debatt. För min del avböjde jag detta av hänsyn till familjen som dragits in i mycket obehag med alla debatter. Vi som avböjde räknade med att det inte skulle bli någon debatt, men när den sedan i alla fall hölls och debattledaren meddelade att ingen av dem som gjort anmälan mot Sandelin velat ställa upp kändes fegheten som ett svårt stick i samvetet.

Kronlund och den allmänna rättfärdiggörelsen

Min företrädare Johannes Kronlund avgick 1968. Efter sin sjukpensionering från kyrkoherdetjänsten i Jeppo år 1973 flyttade han till Gerby i utkanten av Vasa, där han främst ägnade sig åt släktforskning. Han var några år medlem av Evangeliföreningens styrelse och ordförande för dess lokalavdelning i Vasa. Under bibeldebatten 1972–1973 anlitades han flitigt både som föredragshållare och skribent i frågor om Bibelns trovärdighet och han forskade även i Sändebudets historia. Tillsammans med Gustav Norrback hade jag förmånen att av honom få några privatlektioner i nytestamentlig grekiska.

Kronlund hade en benägenhet att komma in på märkliga tankespår som han drev envetet. Ett sådant var att han började propagera mot kaffedrickning som han ansåg vara en svår synd. Han menade att Gamla testamentets uttryck ”starka drycker”, som han översatte ”giftbemängd dryck”, avsåg kaffe. (Se artikel i Vasabladet 19.2.1978.) Det här togs inte på allvar av så många, men det blev tidvis pinsamt vid möten där han predikade och sedan avhöll sig från att gå till kaffeserveringen.

Allvarligare blev det när han under det mest ”galna” debattåret 1979 gav ut ett 76-sidigt häfte med titeln ”Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen kritiskt granskad i ljuset av den heliga Skrift och den lutherska bekännelsen”.

Häftet var ett direkt angrepp på den förening som han tillhört under hela sitt aktiva liv, och där han också varit aktiv i ledningsuppgifter. Han skrev:

”I fyra årtionden har jag förkunnat läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Jag insöp den redan i min barndom och stadfästes i den i min ungdom. Jag accepterade den av hela mitt hjärta i fast förvissning om att den grundade sig på den Heliga Skrift och den lutherska bekännelsen.” (s 6)

Sedan beskrev Kronlund hur han efter sin sjukpensionering 1973 upptäckt att rättfärdiggörelsen i första hand betyder, att ”Gud gör en människa rättfärdig genom att Han medelst sin nåd frälsar henne in i ett rätt trosförhållande till sig själv” (s 7). Han hävdade att detta motsäger den s.k. forensiska rättfärdiggörelsen som han förut hade omfattat, dvs att rättfärdiggörelsen inför Gud är en rättslig akt. Han menade rentav, att en rättfärdiggjord människa inte längre är en syndare (s 56).

Johannes Kronlund var tack vare sin kraftfulla och mångåriga kristendomsundervisning i Efö en stor auktoritet för många inom SLEF. Det blev oro i lägret. Även i vårt kollegium blev det spänningar.

Frågan hade redan tidigare väckt en viss diskussion. Musiksekreterare Göran Stenlund väckte en diskussion om förkunnelsen i Sändebudet. Som vanligt ville Göran arbeta grundligt också med kontroversiella frågor och inte ta något för givet utan god bevisning. Diskussionen kunde sedan avslutas på ett mycket gott sätt, sedan Göran själv i ett offentligt inlägg sammanfattat rättfärdiggörelseläran på ett alltigenom acceptabelt sätt.

SLEF:s styrelse gav i uppdrag åt Leif Erikson och mig att bemöta Kronlund. Det gjorde vi genom en artikel i Sändebudet (nr 17/1979). Vi kom också att debattera i Vasabladet och Kyrkpressen. Vi var tvungna att tillbakavisa Kronlunds påståenden och visa på svagheterna i hans bevisföring.

Flankstöd fick vi från Sverige, där Seth Erlandsson ett par år tidigare hade gett ut en småskrift om rättfärdiggörelsen. Denna skrift blev mycket uppskattad inom SLEF, eftersom läran kändes igen som vår egen. Nu blev Erlandsson åter kallad att undervisa på Efö och en debatt mellan honom och Kronlund ordnades. Det blev också en debatt dem emellan i Vasabladet.

Den hårda debatten uppfattades som olustig av en och annan, även av medarbetarna på skolan. Leif och jag uppfattades som stridslystna och hårdföra. Leif hade också ungefär samtidigt deltagit i debatten om skolungdomsprästen Karl-Erik Borg.

Särskilt tydligt kom kritiken fram i ett initiativ som lades fram för direktionen av en del av mina medarbetare. Det hände vid planeringen av bibelskolan år 1980, då Gustav Norrback var ordförande för direktionen. Han var vid denna tid kaplan i Vasa svenska församling.

Jag minns den allvarstyngda församling som tågade in i ett av våra klassrum, dit Gustav och jag hade kallats (2.4.1980). Vi förelades ett brev, som utmynnade i förslaget att kalla Ingvar Dahlbacka till bibelskolans studierektor. Han var då assistent i kyrkohistoria vid Åbo Akademis teologiska fakultet. Direktionen hade för avsikt att anställa Leif för denna uppgift, och han var redan införstådd med tanken. Han tjänstgjorde då som kaplan i Vörå. Tidigare hade han varit anställd i SLEF som ledare för inremissionen.

Vi hade tidigare också försökt intressera Ingvar för uppgiften, men han hade avböjt. De argument som gruppen framförde var att det inte är lämpligt att två så pass lika personer som jag och Leif leder Efö och dess bibelskola. Man ville flytta tyngdpunkten från polemik till själavård. Det var alldeles uppenbart att den nyligen timade debatten med Johannes Kronlund hade varit en grundorsak till initiativet.

Initiativet fördes till direktionen, men det ledde inte till några direkta åtgärder. Både Ingvar Dahlbacka och Leif Erikson kallades som timlärare till bibelskolan, eftersom skolstyrelsen inte gav oss tillstånd att inrätta en lärarbefattning. Ingendera gick dock in i uppgiften.

Ungefär vid den här tiden var jag inkallad som suppleant till den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte under totalt tre sessioner. Men det ska jag berätta om en annan gång. Före det ska jag återvända till den egentliga skolverksamheten.