Jag berättade i mitt förra inlägg om behovet att rusta upp internaten. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats.
Gud koordinerade flera frågor för oss. Vi fick ta del av folkhögskolkommissionens betänkande till ny lag där man särskilt framhöll internatens standard och behovet av personalbostäder. Skolstyrelsen kom med en anmodan om en femårsplan för fastigheten, något som vi redan hade gjort förberedelser för. Vi skulle gärna ha önskat en möjlighet att förstora tomten, eftersom granntomten vid denna tid stod och ”skräpade” i väntan på en planering. Då vi uppvaktade stadsplanearkitekt Marja Kyyhkynen berättade hon att hon just stod i beråd att inleda en stadsplaneändring.
Vid denna tid, åren 1983-84, pågick en diskussion om det tilltänkta svenska konservatoriets placering. Själv engagerade jag mig också i frågan tillsammans med PF-lektorn Pelle Jansson och Korsholmskantorn Rainer Holmgård. Vi gjorde tillsammans en framställning om att konservatoriet skulle placeras i Vasa och tänkte oss att staden skulle upplåta granntomten för detta ändamål. På stadsplanekontoret gjorde man rentav en skiss för ett blivande musikhus – i form av en flygel.
Av detta blev intet, eftersom ett regionpolitiskt beslut togs om att konservatoriet skulle placeras i Jakobstad. Det var intressant att notera, att det stora flertalet av konservatoriets studerande under de första åren vann inträde via vår musiklinje. Vad en placering i Vasa skulle ha gett för fortsatta synergieffekter kan man bara gissa.
Från stadens sida visade man välvilja mot våra tankar och gjorde upp en skiss över hur det skulle vara möjligt att bygga ut på vår tomt. Den gamla pojkinternatsbyggnaden skulle ersättas med ett hus i tre våningar. En förbindelse på andra våningsplanet föreslogs mellan skol- och verkstadsbyggnaderna. I denna skulle biblioteket placeras.
Det visade sig snart att denna förbindelsebyggnad skulle bli alltför dyr, så den tanken måste överges, hur spännande den än verkade. Däremot fortsatte planeringen av en ny internatsbyggnad. Där skulle då också biblioteket få plats. Vi engagerade Carl-Johan Slottes arkitektbyrå, eftersom han hade haft som uppdrag att planera många folkhögskolbyggnader och hade känsla för vad som behövdes för folkhögskolverksamhet. Den som förverkligade detaljplaneringen var arkitekt Gerd Hytönen.
Även om de officiella besluten och myndigheternas tillstånd klarades av fanns det en djupt oroande fråga: skulle garantiföreningen orka med ännu ett stort projekt? Det skulle trots allt handla om fyra miljoner. Banklån kunde vi få, men lån ska också betalas tillbaka med ränta.
Vi reste runt i bygderna med detaljerad information och bad om synpunkter. Överlag möttes vi av förståelse för behoven och ett uttalat stöd, men det fanns också skepsis. Under 1960-talets byggnadsverksamhet fördelades lån på SLEF:s avdelningar, men till det räckte inte stödet den här gången.
Efteråt har jag insett att det var en alltför tung uppgift att vara dragare för ett så stort byggnadsprojekt och samtidigt ha ansvaret för undervisning, elevrekrytering, ekonomi och alla de löpande ärenden som ankommer på rektor. Visst fick jag ett gott stöd av medarbetare och vänner. Särskilt direktionens ordförande John Lasén ägnade skolan oerhört mycket tid. Det gick sällan en arbetsdag då han inte besökte skolan minst en gång. Till det kom uppvaktningar på skolstyrelsen och förhandlingar med stadens myndigheter.
Den mest intensiva tiden pågick från oktober 1986, då entreprenadhandlingarna utarbetades, till mars 1987, då vi undertecknade avtalen och bygget inleddes. Mitt under den brådaste tiden, en vecka när vi under några dagar hade gäster från Hållands folkhögskola i Sverige, avled min svärfar och begravningen krävde sitt. De egna krafterna räckte inte till, men de gavs efter behov enligt Herrens löfte.
Vår egen kostnadsberäkning uppgick till 4,2 miljoner medan skolstyrelsens takpris var drygt 100 000 mk lägre. En hel del ändringar filades fram i planeringens slutskede för att minska kostnaderna. Under denna tid uppstod osämja i den hårt arbetande byggnadskommittén angående procedurerna, vilket blev tungt.
Entreprenadanbuden öppnades den 2 januari och det visade det sig att byggnadsbyrå Hakoranta hade gett det lägsta anbudet. Men summan översteg ändå den kalkylerade kostnaden med ca 300 000 mk. Först ville vi försöka ändra planeringen så att vi skulle kunna gå ut på en ny offertrunda. Men den linjen tilltalade inte direktionen, som tyckte att avståndet till nästa anbud var för stort, och vi blev också avrådda från skolstyrelsen. Under många av våra byggprojekt hade bröderna Olof och Jarl Förars ställt upp på ett föredömligt sätt, och vi var besvikna över att vi inte kunde ge arbetet till dem.
Erik Kronlund, som i början av 1987 var ordförande i fastighets- och byggnadskommittén, ville att vi skulle skära ner nivån radikalt. Egentligen ville han göra en nyplanering, vilket inte föll i god jord på arkitektbyrån. Direktionen ville dock fortsätta utifrån den gjorda planeringen. Förhandlingar med skolstyrelsen och arkitektbyrån vidtog, och skolstyrelsen skulle undersöka möjligheterna att höja rampriset, vilket också skedde.
Efter en hel del förvecklingar fanns bara en chans kvar: att pruta bort en del finesser och dra ner kvaliteten och sedan förhandla med Hakoranta om rabatt på entreprenadsumman. I dessa förvecklingar avgick Erik Kronlund.
Avtalen kunde slutligen undertecknas i mars, varefter rivning av den gamla pojkinternatsbyggnaden inleddes precis till elevförbundshögtiden 1987.
Jag kommer ihåg den känsla av lättnad som grep mig när jag måndagen efter festen satte mig i bussen tillsammans med kolleger, elever och skidor för att resa till Hållands folkhögskola i Jämtland, som vi under några år hade som mål för skolresan. Allt ansvar för byggnadsplaneringen rann av och nu hade jag ”bara” ansvar för en skolgrupp på resa.
Det nya huset blev inflyttningsklart i februari 1988. Det mesta löpte helt enligt planerna. Valdemar Svens, medlem i byggnadskommittén, var anställd som övervakare.
Byggnaden blev enligt bestämmelserna i stadsplanen och arkitektens förslag en tre våning hög byggnad med internat i de två översta våningarna. Dess hjärta är ett öppet och ljust allrum som går genom alla tre våningar. Biblioteket placerades i första våningen. Där fick vi också ett invarum och ett rum för lärarjour och andakt. Befolkningsskyddsrummet intill bastu och bykstuga inreddes till konditionssal.
Nu fick eleverna moderna rum till förfogande. Vi valde att göra alla rum så stora att de kunde bebos av två personer. Två rum delar på toalett och dusch och fyra rum utgör tillsammans en lägenhet. Sådana finns tre i varje våning. De kan avdelas med mellandörrar i olika moduler efter varierande behov av rum för pojkar och flickor. Totalt har internatet 24 rum.
Efter detta var det dags att förverkliga ändring av flickinternatet till bostäder och renovering av administrationsutrymmena, vilket gjordes som eget arbete. Kanslifunktionerna flyttade under mellantiden till kursgårdens tredje våning. En hiss installerades för bostadsdelen och för att göra det möjligt för handikappade att nå festsalen bakvägen. Detta problem hade vi diskuterat under många år.
I verkstadsbyggnaden ändrades den gamla bykstugan med sitt klädvårdsrum till musikrum.
När alltsammans var färdigt i början av 1989 var det dags att ta en paus. Direktionen beviljade på ansökan tjänstledighet från april till årets slut. Den första tiden ägnade jag åt att studera flerformsundervisning och planera för EFÖ brevskola, och senare delen av året jobbade jag med programmering för ABB Strömberg Teollisuus. Det var ett intressant ombyte.