Fredagen den 14 mars 1975 publicerade Vasabladet en debattartikel, rubricerad Folkhögskolan nästa politiska stridsäpple? Som jag tidigare nämnt hade det föregående år dykt upp ett allvarligt hot särskilt mot de små finlandssvenska folkhögskolorna. Sinnet rann på oss folkhögskolrektorer när vi träffades på rektorsmöten och det blev ibland ganska heta samtal när vi besökte skolstyrelsen.
Det hade också tillkommit andra hot. I den nämnda artikeln berättar jag om lönepolitiken och elevernas studiestöd. Jag hade som vanligt svårt att tygla min tunga vid våra möten, och det bar sig inte bättre än att jag sommaren 1977 invaldes som den svenska representanten i folkhögskollärarnas fackförbunds styrelse, med det komplicerade namnet Vuxenpedagogiska institutens befattningshavarförbund. Det hörde också till att den svenska representanten blev första vice ordförande. Det blev en tung tid, men bara för ett år.
Det tyngsta var att driva lönefrågor för sig själv och sin egen arbetsplats, vilket präglade mig med en girighet som jag endast så småningom lyckades bli fri ifrån. Egentligen blev jag fri först när jag efter att ha lämnat rektorsbefattningen blev privatföretagare och en sommar fick uppleva hur det är att leva helt på Guds försorg, utan garanti för att ha pengar för nästa dag. Men Guds försorg räckte till, precis som han har lovat.
Det andra var att komma in i en politisk verklighet, där konfrontationerna kunde bli nog så tuffa. Ordföranden, prorektorn vid Oriveden Opisto Arvo Oksanen, var en stark socialdemokrat, och sekreteraren var en hårdför kommunist från Sirolaopistos kansli. Jag hade äran att vara med och välja förbundets första heltidsanställda verksamhetsledare för många år framåt, Matti Aalto.
Det blev många tågresor till Tavastehus där förbundet hade sitt kontor. En sommar vid midsommartid skulle ett extra styrelsesammanträde hållas i Jämsän kristillinen opisto nära Jyväskylä. Det var en besvärlig plats att komma till med tåg, och det kändes motigt att resa. När jag kom fram visade det sig att styrelsen inte blev beslutför, och det var bara att återvända.
Tiderna har växlat, och senare tillkom andra frågor att strida för. I en mening har mycket av min rektorstid kännetecknats av kamp, nästan med revolutionär glöd ibland, trots att jag i grunden är konservativ.
Men ännu tillbaka till artikeln. Den försågs av redaktionen med följande ingress:
Samtidigt som myndigheterna vill driva upp elevantalet vid folkhögskolorna för att få ekonomiskt ”lönsammare” enheter och samtidigt som man rentav påstår att skolorna själva bär skulden för sitt låga elevantal gör man det svårt att konkurrera med andra skolformer på lika villkor, påpekar Ola Österbacka i denna artikel och han illustrerar förhållandena med några exempel. Artikelskribenten är rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.