På grund av min ”skrivklåda” hade jag under 1970-talet kommit att framstå som en representant för den evangeliska rörelsen i offentligheten. Av ÅU-redaktören Meta Torvalds fick jag rentav epitetet ”chefsideolog” vid något tillfälle – en utmärkelse som knappast vann gillande i SLEF:s ledning och inte heller hade något slags täckning. Att Meta Torvalds visade intresse för mina läror berodde på att jag kom att delta i kyrkomötet som suppleant under tre sessioner.
Redan under perioden 1974–78 hade jag varit andra suppleant bland lekmannaombuden i Borgå stift. Detta hade jag egentligen inte noterat förrän valet hade ägt rum. Då mötte mig SLEF:s direktor Helge Hildén med orden: ”Nej men se suppleanten!” Jag hade ingen aning om vad han menade ens, innan han förklarade. Så ovetande var jag om det då timade valet.
När en ny period stundade ordnade landskapsförbundet i Österbotten provval. Man var nämligen angelägen om att Österbotten skulle få två in lekmannaombud i kyrkomötet. Jag kom då på andra plats i provomröstningen efter Henrik Hult, kyrkoekonom i Jakobstad. (Vasabladet 5.2.1978)
Saken var dock inte alldeles enkel. I det evangeliska lägret röstade man mangrant på mig, men på annat håll tyckte man inte om mitt agerande i olika debatter. När det egentliga valet skulle hållas råkade jag befinna mig på samma tåg som elektorerna. Jag var på väg till rektorsmöte. När jag vandrade genom vagnarna på väg till restaurangvagnen kom jag in i ett verkligt getingbo, som plötsligt frös till. Det var biskopsfadern Edvin Vikström som lade upp strategi inför valet, och min närvaro kändes tydligen inte riktigt önskad just då.
Utgången av valet blev att endast Henrik Hult invaldes från Österbotten. Man tröstade sig dock med att medicinalrådet Håkan Hellberg var nästan österbottning – bördig från Karleby. Hellberg fick i det proportionella valet 41 1/12 röster, medan jag stannade på 39 11/12 – en skillnad på drygt en röst.
Nu hände det sig, att Håkan Hellberg var utomlands under våren 1979 och bad om befrielse från att delta i vårsessionen, som skulle hållas i början av maj. Jag fick ett telefonsamtal från domkapitlets notarie någon gång i april med kallelse att inställa mig till kyrkomötet. Det var ett bud som höjde adrenalinhalten!
Allt efter som tiden närmade sig började handlingar droppa in med posten. Och det var inga små dokument, utan tjocka luntor med utskottsbetänkanden.
Två ärenden verkade särskilt intressanta. Kyrka och stat-kommittén hade avgett sitt betänkande som nu skulle upp på remissdebatt. En annan intressant fråga var ett ombudsiniativ av Leino Hassinen, kyrkoherde i Vichtis. Han hade uttryckt bekymmer över att allt flera av kyrkans medlemmar upplever kyrkan som en serviceanstalt och inte förstår vilka förpliktelser det medför att vara medlem i kyrkan. Nu bad han biskoparna utreda detta. Konstitutionsutskottet ansåg dock att hemställan var för luddigt formulerad och ville förkasta initiativet. Det fanns ju inget organ som hette ”biskoparna”.
Jag hade mycket att lära när jag infann mig till kyrkomötet. Jag delade rum med Henrik Hult, och när han packade upp sin mörka kostym undrade jag om man måste ha mörk kostym. Jo, det stod att man skulle ha prästdräkt vid processionen till inledningsgudstjänsten i domkyrkan. Jag var ju inte präst – men en lekman skulle på motsvarande sätt vara klädd i mörkt. Och jag hade bara en ljus sommarkostym! Jag kände mig verkligen som en ”kusin från landet”.
Så vidtog vårsessionen. En fin namnskylt skulle man ha, och så skulle man förete sin fullmakt. Visst var det högtidligt. Och maten sen! Åbo kristliga folkhögskola bjöd verkligen till att hålla hög standard. Sådan traktering var jag inte van vid till vardags.
Redan nästa morgon stod frågan om kyrka och stat på dagordningen. Jag bad om ordet och höll mitt förberedda anförande. Meta Torvalds kommenterade i ÅU med att Vasarektorn redan hade sällat sig till de alltför många långpratarnas rad.
På onsdag morgon var det så dags att diskutera Leino Hassinens initiativ. Efter att konstitutionsutskottets ordförande, biskop Aimo T Nikolainen, hade inlett ärendet och förklarat varför det inte var värt att sända vidare till utskottsbehandling, följde ett genmäle av initiativtagaren själv och sedan kom turen till mig. Jag avrundade mitt inlägg med att föreslå, att ärendet skulle hänskjutas till biskopsmötet.
Det som sedan följde överraskade mig stort. Talare efter talare steg spontant upp och understödde mig. Det första understödet gavs av kyrkoherden i S:t Karins församling i Åbo, Eero Parvio. Han var en av förgrundsgestalterna i SLEY (den finska evangeliföreningen). Diskussionen räckte flera timmar och omröstningen blev överraskande jämn: 56–41 för förkastande av förslaget. En intressant detalj var att Högsta domstolens representant hörde till dem som röstade för mitt förslag.
Vasabladet rubricerade ett enspaltigt referat: ”Vasa-rektor tände debatt på kyrkomötet”. Jag citerar några rader ur referatet, som härstammar från Ulf Särs’ pressmeddelanden till Finska notisbyrån:
Tonen i debatten angavs i rätt hög grad av rektor Ola Österbacka från Vasa. Han beklagade att kyrkan inte ställer klarare krav på medlemmarnas liv och tro. Som exempel nämnde han de allt allmännare samvetsäktenskapen, att kyrkan döper barn till föräldrar som inte tänker ge barnet en kristen fostran och att t.o.m. kyrkligt anställda får förkunna sådant som strider mot kyrkans lära.
Motiveringarna till att förslaget trots allt förkastades var främst att frågan inom kort skulle komma upp i den kommitté som utreder kyrkans författning och en totalreform av kyrkolagen. Det kan noteras, att alla paragrafer om kyrkotukt sedermera slopades i den nya lagen!
Det var oerhört intressant att följa med omröstningstekniken. Ibland kunde omröstningarna bli flera på varandra och det kunde bli taktikröstning. När vi till exempel skulle rösta om olika förslag angående en ny teologisk fakultet i Joensuu var det för en obevandrad säkrast att kolla in när den nyvunna vännen som satt vid min vänstra sida reste sig upp och följa honom. Han var en bibeltrogen broder från S:t Michels stift.
Jag var medlem i nämndutskottet. Vi skulle alltså föreslå medlemmar i kyrkans nämnder. Inför ett sådant val nämndes Karl-Gustav Sandelins namn. Jag bad då om ordet och berättade om vad han hade fört fram angående Jesu kroppsliga uppståndelse. En annan av medlemmarna i utskottet var SLEY:s verksamhetsledare Lauri Koskenniemi. Han förklarade direkt, att en sådan som inte fasthåller vid kyrkans centrala lära om uppståndelsen inte kan ges fullmakt att företräda kyrkan. Så blev också beslutet.
Detta föranledde sedan en intern räfst vid ett gruppmöte i Borgågruppen. Jag hade fört fram falskt vittnesbörd mot Sandelin och gått emot stiftets beredning, fick jag veta. Ingen kunde dock invända mot min uttryckliga rätt att stå för min övertygelse, eftersom jag dock hade stiftets fullmakt för min uppgift.
Under de två närmaste åren behövde jag inte rycka in som suppleant, men vårsessionen 1981 och även höstsessionen samma år fick jag kallelse.
I maj 1981 föreslogs att lektorerna skulle få utvidgade rättigheter att döpa och dela ut nattvard. Det gav mig orsak att förklara min syn på kvinnliga präster.
Eftersom det var väntat att kvinnoprästfrågan inom kort skulle tas upp till avgörande behandling högg journalister från olika håll tag i mig. En av dem berättade om hur Uleåborgsbiskopen Olavi Rimpiläinen förhöll sig till olika praktiska avvägningar om kvinnor skulle få rätt att bli präster. Man frågade också mig, och jag brukar inte vara särskilt diplomatisk i mina svar. I tidningen berättade man sedan med en viss ironi om lekmannen från Vasa som visste bättre än biskopen hur det ska vara.
Meta Torvalds skrädde inte orden i sitt referat i ÅU när hon uttryckte sin indignation över att de mest ärketrångsyntas ”chefsideolog” förstör Borgå stifts rykte som ett frisinnat stift. Jag kommer ihåg att jag på den lediga onsdagskvällen, samma kväll som referatet hade ingått, sökte mig till Evangeliföreningens bönehus där man hade möte. Jag behövde ett andningshål. Jag upplevde in på bara skinnet vad det vill säga att få lida här i världen, men på mötet blev jag åter styrkt av trossyskon.
Höstsessionen 1981 var samtidigt avslutningssession för detta kyrkomöte. Jag tvingades denna gång av mitt samvete att uttala mig angående budgeten. Jag anmälde att jag inte kunde stöda det föreslagna anslaget till Kyrkornas Världsråd (KVR) på grund av dess läromässiga upplösning och politiska ställningstaganden. För inte länge sedan hade världsorganisationen varit föremål för häftig kritik, bl. a. av den internationellt kände teologen Peter Beyerhaus, för dess stöd till kontroversiella gerillarörelser.
När jag sedan satt i domkyrkan under avslutningsgudstjänsten och lyssnade till predikan, som hölls av assessor Ossi Haaramäki, kände jag pilarna hagla. Jag vet inte om han även utan mitt anförande hade tänkt uttrycka sitt kraftiga stöd just för KVR, men det kändes just då som om orden var riktade direkt till mig. Jag kände att jag inte kunde dela denna kyrkas praktiskt uttryckta bekännelse och upplevde en strid i min själ inför den normala självklarheten att gå till nattvardsbordet med den samlade gruppen.
Att ställa upp för ett nytt val följande år var i och med detta uteslutet.
En trevlig biprodukt av deltagandet i kyrkomötet var samtalen under österbottningarnas bilresor till Åbo, som normalt ägde rum på söndag eftermiddag. Ofta var det Henrik Hult som körde, och min forne kollega Gustav Björkstrand och jag kunde ägna oss åt samtalet. En resa blev särskilt intensiv, då vi avhandlade frågan om skapelse eller utveckling. Björkstrand hade ett par år tidigare kraftigt opponerat sig mot Seth Erlandssons ”biblicistiska” ståndpunkt vid en debatt vid Pedagogiska fakulteten.
Även de informella träffar som Borgågruppen hade var trivsamma, våra olika åskådningar till trots. Biskop John Vikström var i detta ytterst skicklig att hålla var sak för sig.
Mina erfarenheter från kyrkomötets strikta arbetsordning kunde jag dra nytta av i det lokala församlingsarbetet, och även senare när jag under en följd av år fungerade som ordförande vid SLEF:s årsmöten.