En forskare har bett mig göra en översikt över den socialpedagogiska utvecklingen som ägde rum under min tid som rektor, med särskild fokusering på internatslivet. Jag har bitvis redan lagt in aspekter på detta i flera blogginlägg, men jag ska här försöka göra en mera systematisk genomgång. Det första inlägget i serien gäller internatslivet, och jag återkommer till frågor om andaktsliv och fester.
Den skola som jag övertog ansvaret för hösten 1970 verkade i samma anda som skolan i stort sett hade gjort sedan den grundades 1926. Verksamheten var likt andra folkhögskolor grundad i den anda som kännetecknade de nordiska folkhögskolorna överlag.
Internatet har varit ytterst centralt. Man kan säga att det traditionellt har utgjort folkhögskolans hjärta, i motsats till samhällets obligatoriska skola där lektionerna är det centrala. Det betyder inte att undervisningen skulle anses oviktig, men att det som kännetecknade folkhögskolan särskilt var livet i internatet och den socialiseringsprocess som gjorde att man kunde säga: ”I folkhögskolan blir man inte något – man blir någon.”
Det skedde en viss utveckling av internatets betydelse under min tid – åren 1970–1996. Särskilt under det sista decenniet skedde en klar förändring.
Jag hade själv ingen erfarenhet av ett internat med många elever i samma rum. Så var det med flickinternatet fram till 1965, då ett nytt internat med tvåbäddsrum togs i bruk. Före det kunde många bo i samma rum. År 1988 var det åter dags att flytta till ett nytt internat, och då diskuterade vi intensivt om vi skulle ha både en- och tvåpersoners rum. Vi stannade dock för två sängar i varje rum, men så att vi gav möjlighet att reservera ett rum för sig själv mot en högre avgift. Pojkinternatet hade haft rätt små rum som beboddes av två pojkar i varje.
Det hörde till att alla skulle bo i internatet och endast med undantagslov bodde eleverna hemma. Under mitt första år hade vi två egentliga vuxenstuderande, mammor med barn hemma, och de bodde självklart inte på internatet. De hörde till undantagen. Så fortsatte det under hela 1970-talet.
Först in på 1980-talet började sakerna ändras. Elever som var från Vasa med omnejd anhöll allt oftare om att få bo hemma. Till en början var vi ganska restriktiva och hänvisade till att en stor del av folkhögskolans värde låg i att vara med i den sociala gemenskapen. Det här var naturligtvis viktigast för de unga. För vuxenstuderande tedde sig situationen annorlunda.
Eftersom de flesta kom till folkhögskolan direkt från grundskolan – tidigare vanligen från folkskolan – var den överlägset största åldersgruppen 16-åringar. Oftast hade de inte tidigare bott utanför hemmet. De kom till en stadsmiljö, som för dem som kom från landet upplevdes spännande. Lockelser som för föräldrarna ofta kunde verka farliga var alldeles inpå knutarna.
Det här ledde givetvis till att några ville pröva på det nya. Inför föräldrarna bar vi nu ansvaret att vara deras ställföreträdare. I hemmet på landet hade 16-åringar knappast varit ute i något nattliv. Vi satte alltså gränser när man skulle vara inne på kvällen. På vardagarna var tiden satt till 22.00, och på lördagskvällarna en timme senare. Under de första åren tillät vi inga besök på dagtid, inte ens i helgerna.
Joursystem
Ansvaret för internatet hörde i första hand till biträdande rektor, som skulle vara en kvinna när vi hade manlig rektor. Lärarna, rektorn inräknad, hade i uppgift att övervaka ordningen i internatet under var sin dejourkväll. Helgerna ankom också på lärarna enligt ett rullande schema. Dejourerande lärare ansvarade också för aftonandakterna och för lördagskvällens samkväm. Dessa jouruppgifter upplevde åtminstone jag rätt så betungande.
Rutinen var den att vi höll aftonandakt kl 21.45 och sedan kl 22 gick vi runt och stängde ytterdörrarna. Då gick vi också ”rond” från rum till rum och hörde oss för om alla var inne. Det kunde vara en grannlaga uppgift. Det var inte så roligt att knacka på dörren till flickrum där man misstänkte att någon redan höll på att ställa sig för natten, och det kunde förstås också utnyttjas för att hålla någon vän på rummet utan lov. Det gällde då att bruka både hänsyn och en realistisk insikt i ungdomars beteende.
Eftersom jag bodde mitt i flickinternatet med min familj – i andra våningen med internat både nedanför och ovanför – och våningarna var mycket lyhörda, kunde vi ofta avslöja olovliga gäster på rösterna, som blev mera frimodiga efter ronden. Då var det bara att ta på sig morgonrock och kasta ut pojkarna med varning.
Det hörde till vanligheten att någon hade något att diskutera, så att det ibland blev rätt långa dröjsmål. Den här tiden på dygnet gavs goda möjligheter till själavård. Särskilt Adéle Swenn, som under en lång följd av år var biträdande rektor, dröjde ofta kvar på internatet till sent på kvällen och skapade goda relationer till eleverna.
Med tiden ändrade vi rutinen så att en våningsdejour ålades att rapportera att alla var inne, så att vi inte behövde gå längre än till våningens ytterdörr.
Efter hand som elevernas ålder steg och vi fick allt fler myndiga elever ifrågasattes rutinerna med rapporteringen. Det blev ett problem att motivera att också dessa skulle ”övervakas”, när de utanför skolan hade full frihet att rå sig själva. Men vi hade fortfarande ett särskilt ansvar gentemot de minderårigas föräldrar. Det här var en fråga som vi ofta diskuterade grundligt på föräldramöten, som vi vanligen ordnade i början av höstterminen. Vi var fullt medvetna om att vi var ”gammalmodiga” i förhållande till många andra folkhögskolor, men vi satte vår ära i att vårt internat skulle vara en trygg plats, och att eleverna skulle ”bibringas goda seder” som det någon tid stod i ordningsreglerna. Många var också de möten i folkhögskolrådet, som tillkom i början av 1970-talet, där vi diskuterade dessa principer.
Jag har i gott minne en händelse som visade vad denna ofta ifrågasatta övervakning kunde betyda. En av flickorna, som hade en hel del livserfarenhet från sitt eget vuxna liv, saknades en kväll vid rapporteringen. Hon dök upp vid ytterdörren en god stund senare, och jag mötte henne med frågan varför hon kommer så sent. Hon brast i gråt: ”Aldrig har någon förr brytt sig om var jag har varit.”
Alkoholen var självfallet en frestelse. Det fanns i elevkåren olika erfarenheter, med olika bakgrund i hemmen och olika förväntningar. Alla visste i förväg att skolan förutsattes vara en alkoholfri miljö. Men hur var det med en öl eller två ute på stan, vilket vi inte kunde förvägra dem som var myndiga? Det kunde lätt bli lockande också för yngre att försöka hänga med. Sådant kunde vi inte annat än ta upp i undervisning och samtal.
Starkare drycker förekom i undantagsfall. Vi beslagtog någon gång öl och vin, kanske också någon starkare vara.
Ett problem särskilt för mig, som i stort sett inte har någon erfarenhet alls av alkoholfrågor, uppstod om någon av eleverna anlände alkoholpåverkad från stan. Jag blev nog en och annan gång dragen vid näsan av att inte kunna bedöma utandningsluft och allmäntillstånd.
Men hur skulle vi agera om vi hade bevis för överträdelser?
Min princip var klar: vi hade avkrävt nykterhetslöfte av eleverna på skolan; om det löftet bröts, följde en bestraffning. Det fanns tre grader av bestraffning i vårt reglemente: varning, avstängning från skolan på bestämd tid eller definitiv relegering. Den sistnämnda krävde fastställelse av direktionen. Den bestraffningen använde vi bara en gång. Däremot hände det ett par gånger att jag med lärarkollegiets beslut verkställde avstängning för tre dagar, vilket utdömdes för särskilt svåra överträdelser.
Ett par sådana fall hade jag stora svårigheter med. Några pojkar var ute på stan några få dagar före skolavslutningen och hade försett sig med för mycket under västen. De uppträdde berusade när de återkom till skolan. Vi hade bara några få dagar kvar av skolåret. De hade fått varningar redan tidigare. Var det en förmildrande omständighet att skolan snart skulle sluta?
Vi ville inte skapa dålig stämning strax före avslutningen. Det brukade ju bli starka känslor och floder av tårar när man skulle skiljas. Skulle vi få eleverna emot oss?
Den andra sidan av saken var glasklar: om vi inte verkställde en bestraffning skulle det vara ett bevis för att det inte spelar någon roll om man överträder reglerna. ”Det händer ändå inget.” Alltså blev det avstängning för tre dagar.
Pojkarna tog det mycket bra. De förklarade att de fullt insåg att de hade handlat fel, och de tog sitt straff som män. ”No hard feelings”, var beskedet.
Sällskapande
Ett annat fall gällde en flicka som ett par dagar före avslutningen övernattade i sin pojkväns rum i pojkinternatet. Också där var det svårt. Båda parterna hörde till de plikttrogna och positiva eleverna som vi inte hade haft något att anmärka på. Vi hade klart definierat de tider när besök fick äga rum. Att övernatta i det andra könets internat hörde till de grova överträdelserna. Vi hade undervisat om äktenskapets helgd och varnat för att låta det gå för långt vid sällskapande. Även här blev följden avstängning. Kuriöst nog ledde detta förhållande till ett stabilt, kristet äktenskap!
Sällskapande var helt naturligt en företeelse som hörde till folkhögskollivet. I många fall uppstod förhållanden som ledde till äktenskap. Ibland var det svårt att låta förälskelsens uttrycksformer stanna i den privata sfären i stället för att öppet torgföra dem inför andra, något som ibland kunde väcka irritation. Men i sådana fall fanns inga klara regler, utan det handlade mest om behov av undervisning och förmaning.
Allt eftersom åren gick blev det allt svårare att motivera de strikta besöksreglerna. Vi behöll skilda avdelningar för manliga och kvinnliga elever, och förutsatte att man inte övernattade i det andra könets lägenheter. Men vi öppnade upp för att fritt vistas i internaten under kvällar, senare också dagtid. Ungefär parallellt med denna utveckling förstärktes tendensen att bo ute på stan.