Jag försöker i det här inlägget göra en mera systematisk beskrivning av den andliga verksamheten än varit fallet i tidigare inlägg. Att det finns en del upprepningar ber jag om överseende med.
Evangeliska folkhögskolan är nära förbunden med den evangeliska rörelsen, som på svenskt håll är organiserad i Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland. Skolan ägs av en garantiförening, som juridiskt är fristående från Evangeliföreningen.
När jag började som rektor kom det stora flertalet elever från familjer som var väl förtrogna med Evangeliföreningen och det var i många familjer en självklarhet att ungdomarna skulle gå ett år i folkhögskolan. Att delta i andaktslivet på skolan var helt oproblematiskt, likaså att delta i de mötesresor som gjordes runt om i bygderna under veckosluten.
Det här började tydligt förändras från 1980-talet. Antalet internationella elever ökade, likaså elever med annan kyrklig anknytning, och även allt fler som inte hade någon erfarenhet av kristen verksamhet alls. I mitten av 1990-talet utgjorde den delen av elevkåren som kom från aktivt evangeliska hem ett fåtal.
Kristendomsundervisningen
Under mitt första år hade vi sju (7) timmar kristendomsundervisning för alla. Det var bibelkunskap (2), troslära (2), kyrkohistoria (2) och kyrklig litteratur (1). Det sistnämnda ämnet behandlade dels de lutherska bekännelseskrifterna och dels annan central kristen litteratur. Redan följande år slogs detta ämne samman med kyrkohistoria. Själv hade jag ingen kristendomsundervisning till en början. En uppskattad timlärare i trosläran var prosten Helge Forsman de första åren. Från 1972 övertog jag trosläraundervisningen, med undantag för ett par år, och senare också bibelkunskap. Kyrkohistoria försvann från 1976 och bibelkunskap utökades till 3 timmar, och då hade vi totalt fem veckotimmar kristendomsundervisning under många år framåt.
Till detta kom också körsångstimmarna, som alla elever skulle delta i. Där sjöngs andliga sånger, som sedan blev ett viktigt inslag på fester och mötesresor. Många gånger ifrågasattes att deltagande i kören var obligatorisk. En motivering var att de som inte deltog skulle ställas utanför en viktig verksamhet genom att inte bli delaktiga i gruppgemenskapen vid våra resor. Vi ansåg också att det var betydelsefullt att alla fick del av budskapet i de andliga sångerna. Inte sällan fick vi gå i debatt med sådana som påstod sig vara omusikaliska och hävda att alla på något sätt har musikalitet. Jag minns en skolavslutning, när en pojke som vägrat öppna sin mun plötsligt deltog i kören – och utan problem kunde sjunga med i sin stämma därför att han suttit med vid övningarna!
För mig var det betydelsefullt att förbereda och hålla kristendomsundervisning. När vi införde en fördjupad kurs i troslära för musiklinjens andra årskurs blev det mycket givande samtal under lektionerna, och inte sällan också efteråt. Denna undervisningsserie var grunden till att jag 1985 skrev boken Hoppets bekännelse.
De teoretiska lektionerna inleddes alltid med en sång från Sionsharpan. Det gällde inte bara kristendomsämnen, utan också andra teoretiska ämnen som språk och matematik. Sången sjöngs alltid stående och så fick vi en tydlig markering att lektionen började. På det här sättet blev sångerna insjungna och fick ett värde långt senare i livet. Själv lärde jag mig många sånger utantill, även om jag annars inte har särskilt lätt att lära mig texter utantill, och kunde ofta säga numret direkt så snart någon föreslog en sång. För de lärare som inte var förtrogna med sångboken kunde det här ge vissa bekymmer, och vi släppte nog så småningom kravet att sjunga i början av lektionerna.
Andakter
Till en början var både morgon- och aftonandakter obligatoriska för alla. Aftonandakt hölls vardagar kl 21.45, strax innan ytterdörrarna stängdes och lärardejouren gick rond på internatet. Vanligen leddes andakten av läraren som mellan sånger från Sionsharpan läste från en andaktsbok eller en bibeltext. Aftonandakten hölls i biblioteket som senare blev sällskapsrummet ”Holken”. Ganska snart släppte vi kravet på närvaro på aftonandakterna.
Efter något år fick eleverna måla ett rum i verkstadsbyggnaden och inreda med kuddar, och det blev vårt andaktsrum som också användes för frivilliga bibelsamtal. När verkstadsbyggnaden behövdes för musiken blev en etta i kursgården avdelad för ändamålet, och efter att det nya internatet blivit klart användes jourrummet som andakts- och samtalsrum. Antalet deltagare varierade, men vanligen var det en grupp som gärna samlades för att sjunga, läsa och be tillsammans.
Morgonandakterna hölls i festsalen som en gemensam start på dagen kl 8.00, utom måndagar då vi började en timme senare. Också här var det lärarna som hade ansvaret i tur och ordning, ibland med fria andakter, andra gånger med läsning från en andaktsbok. Vi gav senare i uppgift åt elevkåren att svara för en andakt i veckan. När musiklinjens verksamhet hade kommit igång blev det ofta en av eleverna som skötte ackompanjemanget, om inte musikläraren var på plats. Sedan vi fått vår piporgel blev det extra högtidligt med orgelackompanjemang. Vi sjöng ur psalmboken vid morgonandakterna.
Fride Häggblom, som hade flera decenniers erfarenhet som församlingskantor, var en hejare på att kunna psalmnummer. När andaktshållaren meddelade numret kunde han berätta tonarten, förutom psalmens inledningsord!
Av läsordningstekniska skäl började inte alla sin arbetsdag kl 8 på morgonen, utan ibland en eller två timmar senare. Vi försökte ändå hålla fast vid att alla skulle delta i morgonmålet som serverades 7.30–8.00 och sedan delta i andakten. Men det blev snart omöjligt att kräva att eleverna skulle äta sin frukost och komma på andakten någon timme innan deras lektioner började, så vi gav upp och lade in andakten mitt på förmiddagen, mellan de två första dubbeltimmarna och de två senare. Tillsammans med andakten gavs en allmän information om dagsprogrammet för att motivera att alla skulle delta. För det mesta deltog de allra flesta av eleverna, även om det skedde en tydlig uttunning under 1990-talet.
Mötesresorna
En speciell verksamhetsform var mötesresorna (se även https://www.ofsystem.fi/2014/10/skoldemokrati-och-elevaktiviteter/). Under hösten reste vi inte så mycket, eftersom körerna inte hade kommit så långt med sin repertoar, men det blev en och annan kortare resa i november. Men från vårterminens början var vi ute på resa minst ett veckoslut per månad. Det här var betungande, men hade en oerhörd betydelse för gemenskapen. För skolans understöd var det livsviktigt, eftersom vi var beroende av betydande frivilliga gåvor förutom de kollekter som vi tog upp vid resorna. Också församlingskollekten vid gudstjänsterna tillföll vanligen skolan. För skolans vänner betydde resorna mycket arbete med bespisning och inkvartering. Också för elevrekryteringen betydde dessa kontakter med bygderna oerhört mycket, och var ofta avgörande för att ungdomar ville komma till skolan.
En längre resa, t.ex. till Karleby- och Jakobstadsnejden, kunde ha följande programpunkter:
Lördag:
- Start efter lunch, studiebesök på eftermiddagen.
- Mat, som värdarna bjöd på i ett bönehus eller församlingshem.
- Kvällsmöte i bönehus eller församlingshem, vanligen 19.30. Paus med servering. Predikan av rektor. Sång av olika körer och grupper, musik av instrumentalister. Församlingens kyrkoherde medverkade vanligen med inledning eller avslutning.
- Övernattning i privata hem.
Söndag:
- Morgonmål i hemmen.
- Gudstjänst kl 10 i någon av kyrkorna. Tal av rektor, ett par körsånger, ibland flera.
- Mat, som värdarna bjöd på.
- Möte i bönehus eller församlingshem kl 13 eller 14. Paus med servering och eventuellt lotteri. Motsvarande program som på lördagskvällen.
- Återkomst ca 17 eller 18.
Mötesresorna var mycket viktiga för musiklinjen. Musikeleverna fick lära sig uppträda och också leda pedagogikkören. De sedvanliga lystringssångerna, ”Det betyder föga” och ”Och jag såg en ny himmel”, skulle alltid sjungas sist och samlade ofta ganska många forna elever.
Fester
Vad skulle folkhögskolan vara utan fester?
Den självklara huvudfesten varje år var och är fortfarande elevförbundshögtiden, som alltid infaller på Marie bebådelsedag. Under mina första år kunde inemot 500 personer besöka skolan under huvudfesten på söndag eftermiddag. Festen ställde stora krav på bespisningen. Festsalen fylldes över sina bräddar, och många måste följa med utanför eller i klassrum, dit vi såg till att det fanns ljudöverföring.
Högtiden började redan på lördag kväll med ett möte med tal och sång. Vanligen var det fjolårets elever som medverkade då. Senare hade vi auktion på lördagskvällen – enligt en tradition som hade funnits långt tidigare. Skolans vänner tog med sig handarbetsprodukter och bakverk som auktionerades ut under humoristiska inslag.
På söndag hölls först elevförbundets årsmöte. På eftermiddagen var det dags för huvudfesten, som brukade bli en riktig långkörare. Obligatoriska ingredienser var intagning av nya elever och personal i elevförbundet, tal till de nyintagna kring symboliken i skolans märke, sången ”Det är fullkomnat”, som sjöngs stående och upprop av årskurserna. Därtill kom en eller två predikningar och det bästa som skolan kunde erbjuda i fråga om sång och musik. Under pausen samlades de jubilerande årskurserna i klassrum. Skolans lystringssånger sjöngs alltid till sist. Det brukade vara trångt framme i salen då antalet körsångare, inklusive forna elever, kunde stiga till mer än 150.
En del år avslutades dagarna med högmässa i Roparnäs kyrka. Senare hade vi högmässa i Brändö kyrka på förmiddagen, under några år även i festsalen.
Deltagandet i elevförbundshögtiden är en illustration av hur elevkåren förändrats. När andelen elever från evangeliska hem minskade, följde ett minskat intresse att komma tillbaka till årskursjubileerna. Därmed sjönk både antalet deltagare överlag och särskilt de senare jubilerande årskurserna kunde vara ganska lite besökta. ”50-åringarna” brukar ännu samlas i flera tiotal, men när ”20-åringarna” ännu under 1980-talet kunde samla stora grupper blev det alltmer tunnsått under 1990-talet, för att inte tala om utvecklingen till nutid när en tämligen liten elevgrupp firar sin skoltid från 1990-talet. På 1990-talet samlades inte mer än ett par hundra deltagare till elevförbundsfest.
Julfesten var också en stor fest. Den förbereddes under många veckor. Någon form av jultablå hörde till och det var mycket sång och musik. Vi försökte om möjligt engagera predikant från elevernas familjer.
Avslutningsfesten i maj var tårarnas fest. Den var en känslomässig klimax under året. Det var gripande hur blyga pojkar, som knappt öppnat sin mun i början av året, kunde träda fram till talarstolen och uttala sitt tack på elevkårens vägnar. De känslor som grep en vid dessa tillfällen uppvägde med marginal det arbete och de påfrestningar som året hade medfört. Tacksamheten för möjligheten att få arbeta i denna miljö var överväldigande.