Tidigare skrev jag om Leningradresorna som var en tradition i många år. Det finns två andra resmål som jag vill beskriva speciellt, för de gav så starka minnen. Det första är Norgeresorna.
Den första av dem ägde rum i maj 1974. Jag minns inte hur vi kom att välja det resmålet, men det var åtskilliga diskussioner före. Efter en noggrann planering tog vi först sikte på Holmsund, där vi övernattade, och åkte nästa dag upp till Tärnaby. Det var precis i skarven mellan vintersäsongen och vandringssäsongen, så vi hade gott om plats. Och trots att Ingemarsbacken var lerig och snösmältningen som intensivast var vi rätt många som genast efter att vi fått våra rum rusade iväg uppför slalombacken.
Nästa dag åkte vi sedan via Storlien och den långa nedförsbacken förbi Meråker mot Stjørdal och Trondheim. Målet för dagen var Børsa, en by sydväst om Trondheim dit vägen gick längs klipporna intill fjorden. Där hade vi fått logi och överenskommit om gemensamt program på Fredly folkehøgskole, en kristen folkhögskola. Vi blev varmt mottagna.
Höjdpunkten var nästa dag när det var 17 maj – Norges nationaldag. På morgonen var det en annorlunda väckning med buller och bång, och sedan flagghissning med både Norges och Finlands flaggor. Sedan åkte vi in till Trondheim och stod med förundrade ögon och följde alla fina festtåg genom staden.
När vi återvände till Fredly fick vi vara med på skolans 17-majfest. Vi upplevde en stark samhörighet. Både Finland och Norge hade ju varit utsatta i kriget – som då faktiskt inte var längre borta än ca 30 år. Också i festtalet uppmärksammades vi. Jag minns också hur talaren – vem det var minns jag inte – nämnde att det finns tendenser att rensa flaggan: ”Låt den vaja ren och röd!” Men han talade varmt om korsets betydelse.
Det dröjde två år tills vi nästa gång förlade skolresan till Norge. Denna gång körde vi ner via Åbo och Stockholm och sedan över till Värmland. Jag hade haft kontakter med Geijerskolan i Ransäter och vi ville också se Mårbacka, och så tillkom ännu en intressant detalj: Fride Häggblom ville provspela en orgel i Arvika som vi hade option på att köpa. Sedan fortsatte vi över gränsen och kom slutligen ganska sent till Fjellhaug skoler, där vi övernattade.
Den här gången upplevde vi syttende maj i den kungliga huvudstaden och vi fick också se de kungliga ta emot paraderna på slottsbalkongen. Det var imponerande. Sedan besökte vi också Holmenkollen, Vigelandsparken och flera andra sevärdheter.
Vi åkte sedan vägen norrut längs Gudbrandsdalen. Övernattningen i Ringebu, även där på en folkhögskola, blev minnesrik. Det pirrade ju i våra ben att få bestiga något fjäll och vi tog reda på var en fjällstig gick upp på det ca 700 m höga fjället ovanför dalen. Vi gav oss iväg med friskt mod. Några stannade när vi hade kommit upp till byns övre del och vägen slutade, medan en grupp fortsatte längs stigen som blev allt brantare. När vi nått toppen sjöng vi spontant ”O store Gud”. Det var på kvällen och solen började gå ner, och vi upplevde hur skön en solnedgång i ”de blånande bergen” kan vara.
Nästa övernattning skedde i Gauldal söder om Trondheim och vi åkte sedan över kölen till Åre, där vi hade bokat övernattning på Hållands folkhögskola i Undersåker. Där besökte vi Ristafallet, dit våra värdar ordnade med kaffekokning i det fria.
Kvällen i folkhögskolan bjöd på dramatik – kanske jag också måste tillfoga: framfusighet, skapad av vår entusiasm. Vi hade inte tänkt på att beställa någon kvällsservering, så många magar kurrade. Göran och Fride var påhittiga. De visste var skolans husmor bodde, och att hon hette Ulla. Fride sjöng med sin sonora röst utanför hennes dörr: ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda”, och när hon öppnade förklarade vi vår belägenhet. Det gav resultat. Ulla skaffade fram korv som lät sig väl smaka. Vi diktade en visa och sjöng för henne av tacksamhet för hennes välvilja. Senare fick vi veta att hon tidigt nästa morgon skulle på en lång resa, så hon hade lagt sig tidigt.
Besöket på Hållands folkhögskola blev minnesrikt och när vi 1984 beslöt att styra kosan västerut tog jag åter kontakt och vi fick löfte att bo där några dagar på en skidresa. Det blev flera sådana resor, men det får bli en annan historia. Ytterligare en gång, våren 1991, besökte vi Trondheimområdet, och körde ända till Oppdal.