När vi på återresan från Norge besökte Hållands folkhögskola i maj 1976 såddes ett frö som några år sedan grodde till en resa med just Hållands folkhögskola och Årefjällen som mål. Det var i början av april 1984. Resan avslutades med en tripp till Trondheim och besök i Rødde folkehøgskole.
För en som aldrig tidigare skidat i fjällen, och som älskar skidning och särskilt att komma så högt uppåt som möjligt i terrängen, var det en storslagen premiär. Folkhögskolan ligger i byn Hålland i Undersåker, ett par mil från Åreskutan. Vi fick packa in oss i diverse lediga sängar i internat och härbärgen. Vi hade några lektioner tillsammans med skolans elever och också samkväm.
Men vi längtade förstås ut i terrängen. En del åkte utför men vi var ganska många som valde terrängåkning. En dag skidade vi i Ullådalen och hade en fantastisk utsikt mot Mullfjället.
Den mest minnesrika utfärden var en dags utflykt till Vallbo och Grönvallen, en före detta sameby i närheten av Vålådalen. Några fick ”tolka” efter snöskotrar medan de som var vanare att skida tog sig uppför den 7-8 kilometer långa stigningen mot Grönvallen. Där fick vi bese en riktig lappkåta.
Vi hade med oss en guide, en äkta same som kände till terrängen utan och innan. Han undrade om vi var intresserade av en längre utfärd. Några av oss tackade ja med förtjusning. Det blev en oförglömlig skidtur till den kungliga jaktstugan vid foten av de mäktiga Anarisfjällen. Sedan återvände vi över öppna vidder längs en högplatå.
Nästa dag var vi på en kortare tur till Välliste med utgångspunkt vid Trillevallens skidcentrum. Vi skidade längs en skoterled runt fjället och sedan ner längs Riplöpan mot fäboden Ytterstvallen. Några försökte också ta sig upp till toppen men gav upp för det blåsiga vädret en bit uppe på kalfjället. Sedan gällde det att komma helskinnad nedför Riplöpan, en sträcka på drygt 1,5 km. De flesta tog det säkra för det osäkra och använde ”textilbromsen”, men jag njöt av utförslöpan och lät farten öka. Men det blev snart farligt, då leden krökte sig djupare in i skogen samtidigt som farten ökade. Gud är dårars beskyddare, brukar man säga, för jag vet inte vad som hade hänt om någon hade kommit emot. Men jag klarade mig utan att falla, även om jag ibland balanserade på en skida. Jag kollade klockan, och färden tog mindre än två minuter. En vansinnesåkning, skulle jag nog säga idag.
Ristafallet, Jämtlands kanske vackraste vattenfall, hörde också till de obligatoriska besöksmålen eftersom det ligger alldeles nedanför skolan. På vintern finns där fina isgrottor.
Våren 1987 var vi åter på resa till samma mål. Också då delades gruppen bland dem som åkte slalom och oss andra som skidade på tur, främst i Ullådalen. Den gången var Barnabas Mebrahtu med oss, och han klarade sig så bra på skidor att vi utnämnde honom till eritreansk mästare i skidåkning!
Våren 1989 valde eleverna åter att styra färden till Åre. Sista dagen ville jag pröva på något extra och undrade om det fanns några av eleverna som ville följa med på en tur runt Mullfjället. Det var det, tre tappra flickor. Men trots att fjällkartan lovade att det fanns skoterleder runt hela fjället blev det ganska besvärligt här och var. Vi måste ställvis ta av oss skidorna och vandra i skogen, bland annat ovanför Duved.
Det gick bra – ända tills vi åkte nedåt på andra sidan. Då bröt skidan plötsligt igenom skaren och jag stöp på huvudet. Det skulle kanske inte ha varit så farligt om jag inte hade varit dum och burit kameran på magen. Så den måste jag skydda så gott jag kunde. Och dessutom var det en lånad kamera, för jag hade haft problem med min egen kamera och hade fått låna en av en av eleverna i värdskolan. Jag såg gräslig ut i ansiktet och var glad åt att komma till bussen och sedan förbereda hemresan.
Men historien slutar inte här. Jag upplevde en av de mest skämmiga situationer jag varit med om under hela mitt liv. Kameran som jag lånat hade fått en spricka, som jag inte såg. Jag lämnade tillbaka kameran utan att veta om det. Ägaren ringde mig några dagar senare och berättade att han inte kände igen sin kamera. Jag var djupt olycklig och försökte kompensera det hela med att sända en fotobok och senare hjälpa honom att skaffa en ny kamera.
Den sista skidresan ägde rum våren 1990, då vi hade med oss några estniska elever. Michael och Birgit Eriksson, pensionerade lärare och tidigare verksamma ett par år vid Efö (Michael som tf rektor), deltog också i resan och Michael gav med sin humor ett färgstarkt inslag åt resan. När vi besökte Ristafallet ville han bada i forsen till åskådarnas stora nöje.
Den här gången tog jag inte lika stor risk som föregående år, utan vi höll till i trakten av Åreskutan. Vi var några ”flataskidare” som använde oss av skidlifterna från Rödkullen till de högre regionerna där vi träffade slalomåkarna. Sedan åkte vi off pist i Tväråvalvet. Några försökte också ta sig ner för störtloppsspåret.
Det var fantastiska dagar för plattlänningarna och vädret var också för det mesta på vår sida.
