”Ur led är tiden.” Det får man läsa då och då som kommentarer till nyheter, som håller på att överträffa varandra i bisarrhet. Många gånger har man svårt att tro sina ögon och öron.
Som nu när utbildningsstyrelsen rekommenderar att lärare ska minska på tilltalet av pojkar och flickor. I sin guide om jämställdhetsarbete rekommenderar man att lärarna i stället ska tilltala sina elever med namn. Iltasanomats rubrik lyder ”Pojat eivät ole poikia ja tytöt tyttöjä – ensi vuonna kouluissa saa puhutella vain nimillä” (pojkar är inte pojkar och flickor flickor – nästa vår får man i skolorna tilltala bara med namnet”). Det här har fått Timo Soini (sf) att gå i taket i sin bloggspalt. För det får han kritik av pk-journalisterna som arbetar för att tala om ett oberäkneligt antal kön i stället för det sunda och normala: att det finns två kön, man och kvinna. Med all rätt utbrister Soini: humbug!
Samma dårskap är det då man vill ändra allmänna toaletter så att de blir könsneutrala, t.o.m. i skolorna. Det finns kantänka elever som inte vet om de är pojkar eller flickor. Nå men lär dem då hur man vet!
Nu ska man alltså lära barn så tidigt som möjligt att det inte alls är säkert att de är pojkar eller flickor, utan kan vara något helt annat. Något som de kanske kommer underfund med först långt senare i livet. Därför måste man skydda dem från att för tidigt stämplas in i antingen flick- eller pojkkategorin av föräldrar och lärare som tror sig veta vad de är.
Hur kan denna hysteri så plötsligt gripa tag i sunt tänkande människor? Det är samma ande som råder när folk på några år kommit underfund med att äktenskapet inte är för man och kvinna, utan kan tillämpas på många andra sätt. Det har vi bara sett början till än så länge.
Går vi till Bibeln får vi veta, att sådant är att vänta i den yttersta tiden. Den beskrivning som Jesus och apostlarna ger oss av dagarna innan han kommer tillbaka passar precis in på denna tidsanda. Hatet mot kristna som vågar stå för Guds ords sanning håller på att växa. Ett sken av gudsfruktan finns, men man drivs av galenskap och ett fördärvat sinne (jfr 2 Tim 3).
Samtidigt växer insikten om att konflikterna i världen inte leder oss till någon fredstid, utan att motsättningarna allt mer växer och hotar världen, inte minst i Mellanöstern, precis som Uppenbarelseboken förutsäger (läs Upp 9:13ff och 16:12ff).
Mitt i detta finns en otrolig aningslöshet, vilket Markus Birro nyss skrivit om på sin offentliga Facebooksida: en socialchef i Lund menar att man visst ska hjälpa återvändande IS-terrorister med bostad, ekonomi och arbete. Så går det när man inte längre har en kristen värdegrund, enligt vilken en brottsling ska straffas, inte vårdas.
Allt sådant snabbar på processerna som leder till den västliga världens totala kollaps, och därmed också till världens undergång och Jesu återkomst. Och medan Jesu profetiska ord uppfylls, ”på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25f), så uppmanas vi att räta på oss och lyfta våra huvuden, ”för er befrielse närmar sig”.
Därför är tiden inte ur led. Det gäller bara att konstatera att vi befinner oss i tidens slutskede då allt ställs på ända. Och att då inte låta oss föras med i hysterin utan klä på oss Guds vapenrustning så att vi kan hålla stånd på den onda dagen.