För 70 år sedan hängde mörka moln över Finland – igen. Skulle de barn som föddes då ha någon framtid i ett fritt Finland, som med ett hårsmån hade klarat sig ur kriget några år tidigare? Nåja, visserligen hade inte hela Finland klarat sig, men större delen. Till dem som fick en framtid hörde jag.
Två dagar efter att jag föddes, den 23 februari 1948, nåddes president Paasikivi av Stalins not. Han skulle infinna sig i Moskva för att underteckna en biståndspakt, som i praktiken skulle lägga Finland under den sovjetiska makten på samma sätt som Tjeckoslovakien samma dag blev en sovjetisk vasallstat efter en kommunistisk statskupp. Före det hade Ungern och Rumänien tvingats till motsvarande vänskaps-, samarbets- och biståndspakter.
Paasikivi skrev ett eget förslag till avtal med Stalin och sände ombud till Moskva i stället för att resa själv. Stalin föreslog att Moskva ensidigt bestämmer om röda armén skulle ingripa ifall fiender från väst angriper Sovjet via Finland, men i Paasikivis förslag skulle båda parter godkänna att hjälp sändes. Förvånande nog godkände Stalin detta. I annat fall hade nog kommunisterna, som då hade stor makt i Finland, vädjat om hjälp från Sovjet att ta makten.
Jag minns från min barndom att Stalin var ett namn förknippat med skräck och mörker. Efter att han hade dött 1953 kunde det hända att man ironiskt frågade ett barn som grät: ”Sörjer du Stalin?”
På den tiden sökte man Gud i kyrkor och bönehus. Man hittade inget hopp någon annanstans. Och Gud var nådig. Han sträckte sin beskyddande hand över oss. Vi fick en framtid i ett fritt land, trots att landet länge var fattigt.
Om ett par dagar får vi bevittna ett 100-årsminne från ett annat av de historiska skeden som avgjorde vårt lands öde. Utan jägarrörelsen som då kom till undsättning via Vasa hade vi knappast haft någon 100-årig självständighet.
* * *
Återigen hänger mörka moln över vårt land och folk. Man har vänt Gud ryggen. Guds Ords ljus är sällsynt. Tackar vi Gud för att han lett våra öden, eller tackar vi människorna och vapnen? Bryr vi oss om att grunda våra lagar på hans Ord, så som våra fäder gjorde?
I dag är det som det berättas om domartiden i Bibeln: var och en gjorde som han behagade. Vi frågar: hur länge har Gud tålamod med oss?
När Guds Ord tas ifrån oss och ljuset på vår väg tynar bort fylls mörkret av oro och rädsla. Vad finns det för framtid för de barn som föds i dag?
Paradoxalt nog lyser ett allt starkare ljus i de länder som plågas under diktaturer och förtryck, samtidigt som mörkret tilltar i våra gamla kristna länder. Guds ord lyser upp människornas hjärtan, fast det inte syns utåt. Guds rike går som mest framåt där mörkret tycks råda. Guds ord bär inte bojor. Också hos många av de flyktingar som kallt visas bort från vårt land tänds ljuset från Guds ord, och vi kan bara be och hoppas att de i sina hemländer, dit de brutalt återsänds, tänder hoppets ljus också för andra.
Den som har en Bibel ska söka sitt framtidshopp där. Jeremia skriver (29:11):
Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.