Förr, då vi hade vintrar. Så brukar man uttrycka sig ibland. Men inte nu. Nu har vi också en rejäl vinter, rentav så att man gläder sig åt att kunna skida också i södra Finland.
För 55 år sedan var det en härlig vinter just på sportlovet. Det skulle alltså ha varit 1963, om inte mitt minne sviker. Det var rejält kallt på nätterna men sol och några få minusgrader på dagarna. Och mycket snö.
Jag gick den tiden i Jakobstads samlyceum och var lycklig att ha en hel vecka ledig. Då var jag femton år. Jag tillbringade ett par timmar varje dag med att skida upp och preparera ett fem kilometer långt skidspår. Sträckningen var fastlagd sedan många år men det var inte alla år vi skidade upp spåret. Över åkern över Haribäcken, förbi ”Hari hoppbacka” som på den tiden var flitigt använd, till Lillharju och sedan över till Märabäcksbacka där det blev ett par svängar ner och upp längs åsen. Sedan över Åtornabba tillbaka till Lillharju, över vägen vid Hari-Kalles, sedan via ”Haribjerji” (inte ett berg, utan en klipphöjd som i barndomen verkade mycket högre än den är i dag) och Storbackliden och slutligen uppför ”Norrdzäälo” tillbaka hem.
På den tiden fanns ingen spår-kalle så det gällde både att skida flitigt för att få ett fast spår och också att skida vid sidan om spåret för att få fäste för stavarna. Och i uppförsbackarna skulle man trampa tvärsöver för att det skulle bli hårt. Nattkölden gjorde sitt för att få spåren hårda.
Spåret blev så bra att det hastigt togs ett beslut att ordna en skidtävling på lördagen. Man skidade sex varv så det blev 30 km, den riktiga tävlingsdistansen. Budet gick från mun till mun och det kom rätt många med. Själv var jag en av funktionärerna och deltog inte i tävlingen. Vem som vann minns jag inte, och det lär inte ha blivit någon större publicitet av resultaten heller. Men en oförglömlig upplevelse var det.
