Sorg.

Sorg. Det ordet skrev jag på Facebook med länk till en bild på kyrkpressen.fi från prästvigningen i Borgå 27.5.2018. Varför?

En notis i SLEF:s huvudorgan Sändebudet nr 6/2018 hjälper till att förklara. (Samma notis finns på http://www.slef.fi/aktuellt/slef-aktuellt/1999-slef-s-styrelse-3-2018.) Den notisen är också orsaken till varför jag skriver detta offentligt. Notisen berättar om att teologie magister Samuel E:s tjänstebenämning ändras från distriktsteolog till distriktspräst under förutsättning att han blir prästvigd, och att han beviljats tjänstledighet 1.8.2018–31.7.2019 under förutsättning att han blir prästvigd och av domkapitlet förordnas till tjänst i Vörå församling för nämnda tid. Sedan noteras inom parentes att han verkligen blev prästvigd 27.5.2018.

Jag har haft förmånen att känna Samuel sedan han var barn och han har alltid varit min gode vän, och det är mitt hopp att han förblir det. Detta riktar sig alltså inte i första hand personligt mot honom, även om han är föremål för min sorg. Det handlar i första hand om ett kyrkopolitiskt spel med stora konsekvenser. Hans samvete har offrats för SLEF:s överenskommelse med Borgå stift, vilket gjorde prästvigningen till en tung dag för honom (tydligt uttryckt på bilden), i stället för att den skulle vara en kraftkälla och inspiration för inträdet i den viktiga tjänsten som Herrens profet och kyrkans lärare. Notisen gör det fullständigt klart att det arrangemang som nu offentliggjorts har planerats noggrant.

Folkkyrkans biskopar ser massutträde ur kyrkan som det största hotet, och det hotet verkar nu vara avvärjt när det gäller SLEF. Biskop Björn Vikström, som har utmärkt sig som den ledande nytänkaren – i klartext villoläraren – i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har vunnit en seger genom att binda SLEF till lojalitet och underordning. Han har i gengäld erbjudit SLEF möjlighet att få en ung och populär präst i sin tjänst, med undantag för ett år då han – för att uppfylla normal praxis på förordnande till församlingstjänst – ska tjänstgöra i en ur den evangeliska rörelsens synpunkt central och ”lätt” församling utan krav på samverkan med kvinnliga präster.

SLEF har i gångna decennier ansetts vara en bastion för bekännelsetrohet. Detta har kommit till uttryck i att man vid officiella arrangemang inte anlitat kvinnliga präster. År 1989 gav styrelsen ut Råd och anvisningar, där man förmanade medlemmarna att uppsöka rätta predikstolar och kalla rätta lärare. Då var det aktuellt med förhållandet till de kvinnliga präster som börjat vigas från 1988. Däremot nämnde man inte att samma förmaningar borde gälla också manliga präster som inte lär enligt Bibeln. Dessa råd har förtigits under de senaste 20 eller 25 åren. Eftersom fokus har legat på kvinnliga präster har man inte haft några problem med att engagera manliga präster som genom sitt eget handlande understött samma villfarelse. SLEF har mig veterligen inte undervisat sina medlemmar om hur man ska förfara och har därmed underlåtit att förkunna allt Guds ord.

Nu har SLEF:s ledning – och även Samuel – genom sitt öppna samarbete offentligt gjort sig medskyldig till Björn Vikströms läror, 2 Joh v 9–11:

Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud. Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.

Denna lära gäller inte bara Björn Vikströms syn på äktenskapet, där han varit spjutspetsen i arbetet för att samkönade par ska kunna vigas till kyrkligt äktenskap, utan också andra uttalanden. Han har exempelvis offentligt omvittnat att han inte vet vad som händer efter döden, dvs själva kärnan i frälsningsläran (Yle Fem: Efter nio, 3.11.2016). Man försvarar samverkan bland annat med att den situation som rådde när Andra Johannesbrevet skrevs inte är tillämplig i dagens situation. Därför kan man helt öppet samverka med en irrlärande biskop och ser inte vilken förförande verkan detta har som exempel för andra.

Också i andra bibelord ser vi allvarliga förmaningar att bevara en sann endräkt i läran och inte samverka med eller tolerera falsk lära ibland oss (se även slutorden):

1 Kor 1:10: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening.

Tit 3:10–11: En villolärare ska du ge en första och en andra varning och sedan avvisa, eftersom du vet att en sådan är på fel väg. Han syndar och har dömt sig själv.

Upp 2:14–15: Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära.

Upp 3:20: Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer.

Upp 18:4: Gå ut från henne [Babylon, den stora skökan], mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.

Det är min innerliga bön, för alla oroade vänners skull, att SLEF:s ledning och Samuel själv omvänder sig. Risken är annars att flera unga teologer följer detta exempel, till stor skada både för dem själva och för de människor de är satta att undervisa och vägleda i Guds ord och vilja med oss. Råd och anvisningar avslutas med följande ord: ”Inför knepiga situationer kan du alltid vända dig till föreningens präster och predikanter för råd och hjälp!” Hur ska någon med förtroende kunna vända sig till Samuel och andra präster och predikanter i SLEF för att få råd och hjälp, när de själva så öppet handlar emot Guds klart uppenbarade vilja?

Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor (Rom 16:17–18).