Är det viktigt att veta vem ens föräldrar är? Och att kunna spåra sina rötter bakåt i tiden?
Den som följde det första programmet i SVT:s serie Genjägarna (och dess uppföljning ”Genjägarna lär dig mer”) såg hur viktigt det kan vara att få veta om sin pappa. Det är DNA-tekniken som gör det möjligt. (De fyra första programmen finns på SVT Play, kan också ses i Finland.) Forskningsledare för serien är Peter Sjölund.
I dag är det en snabbt växande trend att låta DNA-testa sig för att hitta släktingar. I programmet framkom att det inte är tillåtet i alla länder. T ex Frankrike tillåter inte DNA-testning – den motivering som antyddes är att skydda män mot skammen att bli uthängda. Den pappa som villigt ställde upp i programmet och lärde känna en dittills okänd dotter är värd all heder.
I dag, när man försöker göra sig av med allt vad som kallas skam, har det blivit överkomligt att berätta om hur ett oönskat barn blev till. Annat var det förr i tiden, i våra far-/morföräldrars generation. Det som var uppenbart var att modern som födde barn utan känd man blev utsatt för hån och skam. Ännu på 1800-talet skulle en sådan mor bekänna sin synd offentligt och avlösas från sin skuld i kyrkan. Men fadern då? Där ställdes inga krav. Han behövde inte ens erkänna sitt faderskap. Att modern och barnen blev utsatta för hån och trakasserier behövde han inte bekymra sig för. Var han bonde ansågs han ha rätt till sin piga, och på sin höjd kunde han i det tysta kompensera henne genom att bidra till hennes försörjning. Men bara om han brydde sig.
Det finns exempel på mödrar som i desperation tagit livet av sina barn för att slippa skammen, men som i stället drabbats av långa tukthusstraff och ett för alltid förstört liv.
Vad tänkte barnen? Jag har i min bok Maijasdotter, boken om min farmor, antytt hennes känslor:
”Jag vet inte vem min far är. Och jag är så fruktansvärt lessen över det. Jag har så längtat efter en far, snyftade hon medan tårarna rann.”
Därför har jag inte svårt att identifiera mig med dem som nu träder fram med sin önskan att lära känna sin far. Och därför fortsätter jag sökandet efter min farmors far. Det är jag skyldig henne.