Denna artikel ur Österbottningen 24.8.1944 är avskriven med hjälp av Nationalbibliotekets avfotografering. Vid den tidpunkt när begravningen hölls, söndagen den 20 augusti 1944, återstod ännu två veckor tills vapenvila ingicks med Sovjetunionen och dess allierade, och ytterligare två veckor till den tunga mellanfreden i Moskva. Artikelförfattaren är inte angiven.
Nytt från bygderna – Terjärv.
Krigarbegravning. De trettio vita korsen på Terjärv kyrkogård ökades senaste söndag åter med två genom soldaten Boris Drycksbäcks och serg., folkskolläraren Ruben Österbackas jordfästning.
Terjärv hornkapell hade fattat posto invid de fallnas minnesvård och under tonerna av en sorgmarsch tågade det stora begravningsföljet till hjältegraven. I spetsen för sorgetåget gick en hedersvakt med fana och lottauppvaktning, ledd av E. Knutar. Begravningsakten inleddes med sång av en liten men välsjungande kör under kantor Sundblads ledning. Så framträdde kyrkoherden och höll griftetal och välsignade de fallna till gravens ro. Genom flera bibelns ord gav han tröst och uppbyggelse åt de sörjande. Jordfästningsakten avslutades med sång av kören.
Därefter vidtog en synnerligen riklig hyllning av de fallnas minne. Förutom av anhöriga nedlades vid Ruben Österbackas grav kransar från vänner i Kvevlax och Närpes, där han verkat. Skolelever från Pjelax med sin lärarinna i spetsen uppvaktade vid sin avhållne lärares grav med blommor, tal och deklamation. Lärare Jörgen Böling talade varma ord till sin kollega och vän vid vars skola han tjänstgjort. Kommendören för Vasa skyddskårsdistrikts krans och Terjärv skyddskårs och Logga Svärds kransar nedlades vid de fallnas grav av doktorinnan West och lokalchef E. Knutar. Till de sörjandes tröst och till sin kusin Ruben Österbackas minne höll lärare E. Österlund följande tal:
”Det är inte alltid så lätt att av fullaste hjärta säga till Gud med tredje bönens ord: ”Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden”, ty vår vilja och Guds vilja går så ofta åtskiljs. Om vår vilja hade fått råda, då vore vi i denna stund inte samlade här vid hjältarnas sista viloplats. Men det är Guds vilja som sker, och därför är vi härför att bädda ned nya offer, som Herren i sin vishet krävt av oss. För de sörjande är det en stor tröst, att det är Guds vilja, som har skett också nu, fastän det är smärtsamt. Det är sorg i kusin Rubens gamla hem på Österbacka och det är sorg i hans nya hem, där borta i Kvevlax och Pjelax skola, och det är sorg i många vänners hem; inte var det så vi hade väntat hans hemkomst. Dock, låtom oss icke sörja honom hopplöst, han har bytt striden mot friden.
Bästa morbror, alltsedan den stora stridens början har Ni burit edra söner i bön inför Gud. Ni har lagt deras väl eller ve i hans starka hand. Nu har Ni på detta smärtsamma sätt fått bönhörelse, ty förvisso är Ruben hemma hos den Gud, som Ni burit honom i bön till.
Visst var det så, att ingen av oss förunnades att stå vid hans sida, då han kämpade sin sista strid på jorden, men han var inte mannen som bytte åsikt varken av medgång eller motgång, därför får vi vara övertygade om, att samma förtröstan, som han hyste sedan vinterkrigets dagar, också höll i de sista stunderna. Det var den förtröstan, att om han lever, så lever han för Herren, och dör han, så dör han i Herren.
Några ord ur kusin Rubens sista brev till hemmet vill jag nämna; måtte de orden vara till särskild tröst för den sörjande makan. För var dag få vi ny nåd, skrev han, och fortsatte: som din dag är, så skall din kraft ock vara. Dessa ord, skriver han, stodo så livligt för honom just då, ty striden hade varit hård, ja, kanske den hårdaste han varit med om, och dock hade han fått nåd och kraft att härda ut till kvällen. Nu har du sörjande maka helt visst ditt livs tyngsta dag, tänk då på orden: ’Som din dag är, så skall din kraft ock vara.’ När bördan är som tyngst att bära, då är nåden och kraften också störst, det är Herrens löfte till dem, som vilja gå hans vägar.
Bästa kusin! Tack för de stunder vi delat! Tack för gosse-åren, när vi lekte och gnabbades och lekte igen. Tack för manna-åren, då vi med varandra dryftat frågor, rörande vårt livskall, våra medgångar och våra motgångar. Nu har Du, trots yngre till åren, ditt dagsverke färdigt och har fått gå in i Din Herres glädje; jag ser ännu inte slutet på mitt. Ingen kan giva mera än den, som giver sitt liv för sina vänner; detta har Du gjort. Tack för att Du offrat Dig för den jordiska frihet, som vi alla så högt skatta, friheten för oss och för våra barn att få bo i älskat fosterland. Kollega, frände och vän, vila i Herrens frid!”
Förutom den rika blomsterhyllningen av anhöriga, vänner och grannar, hade en massa inbetalningar gjorts till olika fonder i Terjärv, Kvevlax, Närpes m. fl. orter. Bland inbetalningarna från korporationer märktes bl. a. inbetalningar från såväl Norra som från Södra lärarkretsen, från Terjärv manliga hemslöjdsskola, från Pjelax marthakrets m. fl. Till en särskild fond, bärande Ruben Österbackas minne, hade också inbetalningar gjorts av Pjelax skoldistrikt. Lärare-forskaren K. V. Åkerblom meddelade om inbetalningar till olika fonder i Kvevlax-bygden. Vid överlämnandet av inbetalningsadresserna höll kamrer Elis Granholm å Terjärv vapenbröders vägnar ett tal till hjältarnas minne. Talet andades framtidstro, byggd på fast grund och personlig värme för hjältarna. Det var av följande lydelse:
”Då vi åter i dag stå här vid denna hjältegrav, som öppnats i vår kära hembygds kyrkogård, påminna vi oss vår Herres och Frälsares ord: ’Ingen har större kärlek än den, som giver sitt liv för sina vänner.’ Dessa ord kan med skäl tillämpas på de tusenden, som offrat sig i den oss påtvingade kampen på liv och död. De ha givit sina liv för sina vänner, för sina hem och för sitt fosterland, för dess fädernearv av frihet och självständighet, västerländsk kultur och rättsordning, för dess månghundraåriga kristna tro.
Intet offer är förgäves. Jesus Kristus har med sitt offer visat detta. Ingen har utfört en offergärning så överväldigande stor och betydelsefull som han. Han dog icke blott för sina vänner; han led korsets död även för sina fiender, han dog för de ogudaktiga. Hans död bragte en fallen värld frälsning och gav alla möjlighet till evig salighet.
Då Finlands folk i förtröstan på Honom kämpar och blöder för livets högsta värden, kunna vi med tillförsikt se mot framtiden, trots vår ojämna kamp.
Många av Finlands söner ha offrat det högsta de äga för sina vänner, för fosterlandet och för oss. Inför detta måste vi känna stora förpliktelser. De vita korsen på våra hjältegravar förplikta. Vi längta alla innerligt efter fredens dag, men tills den kommer äro vi envar förpliktade att troget sköta våra åligganden och kämpa för våra högsta livsvärden, i medvetandet om ansvar inför kommande släkten.
Dessa kära ha nu bäddats till vila i gravens sköte. Helig är jorden, där de fallna vila. Helig är platsen, där vi böja våra huvuden i ödmjukhet, redo att mottaga deras förpliktande arv. Våra fallna hjältars gärning ligger för nära och vi äro så hårt betyngda av sorg, så att vi ha svårt att tillfullo kunna fatta och värdera vad de, som vila under korsen, gjort för oss och fosterlandet. Men framtida släkten och hävdatecknare skola minnas och tälja om de omistliga värden dessa söner av vår bygd, som här vila i hjältegraven, med sina liv köpt åt oss och våra efterkommande.
Ruben Österbacka och Boris Drycksbäck, söner av samma älskade bygd och fosterland! Tung är sorgen över Eder bortgång. Må vi, som leva kvar, aldrig glömma att Ni dött för att vi i frihet må kunna få leva.
Boris Drycksbäck var ung, knappt mera än ett barn ännu, när ovädret från öster trängde in över våra gränser, men fosterlandet behövde även snart hans unga krafter och ynglingen mognade hastigt till man i den hårda kampen på liv och död. Jag kommer så väl ihåg Boris, när jag sista gången såg honom. Det var solglimt i ögat och hela ansiktet strålade av glädje, när jag mötte honom på ödemarksstigen, där han med raska steg vandrade upp mot Kinkinevas kullar på Svirfronten. Han skulle få permission, han skulle få resa hem till mor, syskon och vänner. Och för hans inre syn stod säkert redan den kära hembygden i pingstens spirande grönska. Han var en av dessa våra präktiga unga pojkar, vars bragder engång kommer att få en äreplats i vår försvarskamps historia.
Redan förrän ofärden bröt ut över vårt land hade Ruben Österbacka valt sin levnadsbana. Som lärare vid Terjärv Manliga Hemslöjdsskola lärde vi känna och uppskatta honom. En samvetsgrann lärare, rikt begåvad och utrustad för sitt jordiska kall. Han var en av dem, som genom sitt uppförande, genom sin personlighet och karaktär, hedrat sin bygd. Han som så många andra kallades till försvarstjänst, när landet kom i fara. Inkallad i krigstjänst skrev han till mig ett brev, varur jag vill anföra följande: ’Det ser dystert ut i vårt politiska läge, måtte vår frihet bevaras orubbad för land och folk. När friheten på allvar är hotad, då först inse vi vilken oskattbar gåva friheten är. Det är dock en högre makt, som har vårt öde i sin hand, och i förlitan härpå böra vi ju inte ängslas. Rätt och sanning kunna ju inte gå under.’
Må dessa ord av Ruben Österbacka tala till oss i dag. När det ser ut som om makten och våldet skulle triumfera över rätt och sanning, då är det ibland som om tron skulle svikta. Särskilt i sådana stunder böra vi gripa fatt om de sanningar, som stått tiderna igenom. Därför tacka vi dig, Ruben, i dag för dessa ord. Vi taga emot dem som givna av dig själv till oss alla, som nu stå sörjande vid denna grav. Vi vilja tro på dessa ord, tro på Guds ledning med vårt folk och land, tro att rätt och sanning aldrig kan gå under.
Det är allvar över vårt land och vårt läge nu. Gud hjälpe oss, Gud hjälpe Finlands folk och skänke han oss freden åter i ett fritt fosterland, samt give Eder, som i sorg och saknad stån vid graven, sin överflödande hugsvalelse.”
Den minnesrika stunden i hjältarnas hägn var till ända, och den stora menigheten uppstämde psalmen Uti din nåd, o Fader blid, beledsagad av hornorkestern och den milda sunnanvinden.