Modersmålets sång

Mitt barndomshem ligger i byn Kortjärvi, endast fyra kilometer från Kaustby, en helfinsk kommun. Terjärv, som på den tiden var en självständig kommun, sträcker sig som en kil djupt in i finsk omgivning. På andra sidan finns Evijärvi. Min farmor kom som finsktalande tonåring vandrande från Soini. Ändå har jag aldrig lärt mig ordentlig finska. Mina föräldrar kunde knappt ett ord finska.

Mitt modersmål är Terjärvdialekt. De som kom till byn och talade högsvenska sades ”denska”. Eller som det heter i en sägen om en främling i bygden: ”Ha måst ha viri rilisjös, fö ha bröut på gussooli tå a tala.” På den tiden hörde man högsvenska bara i kyrkans predikstol, där Guds ord (gussooli) förkunnades.

I skolan fick jag börja öva mig i det första främmande språket, högsvenska, det som ändå officiellt är mitt modersmål. Först senare kom finskan in i bilden. I skolan hade man inga praktiska övningar på den tiden, inte ens i gymnasiet. När jag började studera i Åbo föresatte jag mig att jag skulle öva finska i butikerna. Men riktigt praktisk blev övningen först då jag ryckte in i armén i Vasa, i den finska kustartillerisektionen. Då hade jag redan varit rektor ett drygt år.

Det gavs inte särskilt många tillfällen att öva finska i mitt arbete som folkhögskolrektor. När jag deltog i rektorsmöten tillsammans med de finska kollegerna var jag följaktligen ganska tystlåten, tvärtemot mitt beteende på de svenska samlingarna, då jag nog hörde till de mera frågvisa och debattglada.

Jag irriterades över att vi svenska skolor ofta behandlades styvmoderligt. Viktiga cirkulärbrev sändes ut på finska, och först långt senare kom de i svensk översättning. Informationsinsamling skedde ofta på finska. Detta reagerade jag mot. Vi hade ju vår språklag, som skulle tillgodose likvärdig behandling av båda språkgrupperna.

Ett par gånger rann sinnet över och jag sände in klagomål till justitiekanslern. Jag räknade väl inte på allvar med att få svar, så jag blev tämligen överraskad när jag fick svar, som också tillställdes vederbörande myndighet med krav på förbättring. Saken uppmärksammades också i media.

En annan gång fick jag också medial uppmärksamhet, men i ett sammanhang som jag fann närmast pinsamt.

I mitten av 1980-talet var jag några år ordförande i Hem och skola-föreningen i Vasa. Vi arbetade rätt mycket med videovåldsfrågan vid den tiden, och sommaren 1985 ordnade Efö en kurs tillsammans med centralorganisationen. När lagen om förhandsgranskning av videofilmer togs upp i riksdagen följande år ville förbundet att jag skulle framför förbundets expertutlåtande i riksdagens andra lagutskott. Det skulle ske fredagen den 7 november 1986.

Det var en uppgift som jag motsåg med stor bävan. Hur skulle jag, i grund och botten en enkel bondpojke, klara av att bete mig i riksdagen?

Jag blev uppmanad av verksamhetsledaren Stina Oriander att hålla mitt anförande på svenska, vilket jag naturligtvis var glad för och också tyckte var helt naturligt. En annan organisation skulle ge utlåtande vid samma tillfälle. Innan jag gick in i utskottsrummet fick jag ett papper med anvisningar om procedurerna. Där stod bland annat, att alla inlägg görs sittande. Vi två satt i en pulpet vid sidan av det rektangulära bordet där utskottsmedlemmarna satt. Bland dem fanns Jutta Zilliacus, sfp, och Georg C Ehrnrooth, khp.

Där jag satt började jag våndas: skulle man verkligen sitta där och inte stiga fram? Jag fann mig i föreskrifterna och satt. Min nervositet gjorde att jag knappt visste vad som försiggick i rummet i övrigt. Men när turen efter mig kom till min kamrat steg han upp. Jag drabbades av skälvan: hade jag riktigt gjort bort mig? Men ingen förebrådde mig, och sedan kom följdfrågorna, där jag försökte svara på finska.

Den 11 november fanns en rubrik i Vasabladet: Svenskan i Eduskunta. Med stor förvåning läste jag om hur två av utskottsmedlemmarna hade marscherat ut i protest mot att jag talade svenska. Det var socialdemokraten Reijo Lindroos och landsbygdspartisten Martti Ratu som gick. Det hade jag inte ens tänkt på i min nervositet! Jag visste ju ingenting om hur man brukade bete sig. Att Georg C Ehrnrooth manade till generositet, som Camilla Berggren i Vasabladet nämnde, hade jag knappt hört, om det inte skedde efter att jag hade lämnat rummet. Hon var upprörd över hur jag hade behandlats. I riksdagen ska man naturligtvis ha rätt att yttra sig på svenska.

De som hade gått ut kom lite senare in tillbaka. Martti Ratu skrev en insändare som publicerades 25.11, där han anklagar Berggren för att ha serverat en helt och hållet falsk historia. Han hade inte alls blivit upprörd för att jag talat svenska. Han hade bara fått telefonbud och måste gå ut, men kom tillbaka ”just när herr Österbacka talade finska tillräckligt bra”.

Ratu avslutar sin insändare så här:

Många av sfp:s riksdagsmän vet att jag ofta talar svenska med dem. Men om Camilla Berggren vill återuppväcka språkkriget är jag färdig att kämpa. Till en början säger jag: ni svensktalande finnar borde sluta tala om, att ni är Finlands svenskar, finländare eller något sådant. Ni är finnar på samma sätt som vi finsktalande finnar. Med stridshälsningar, Martti Ratu.

Att det var en rätt så stor sak visar i alla fall det faktum, att samme Reijo Lindroos i december inlämnade en lagmotion med förslag att ändra 18 § arbetsordningen för riksdagen enligt följande:

För utskottsmedlem som har otillräckliga kunskaper i finska eller svenska tolkas sammanträdets förlopp likväl enskilt, om han så önskar.

I sak ingår denna bestämmelse i den nuvarande arbetsordningen för riksdagen, § 76: ”Utskotten beslutar om eventuell tolkning under utskottens sammanträden. Sammanträdenas förlopp tolkas dock enskilt för utskottsmedlemmar, om de så önskar.”

Att jag upplevde hela saken som obehaglig hade också andra förklaringar. Jag var överlupen med arbete från byggnadsverksamheten. Vi stod inför ett internatsbygge och det var svårt att få dygnets timmar att räcka till. Jag var dessutom involverad i debatterna kring beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor, som ägde rum strax innan, på svenska dagen 6.11. Men mera om detta senare.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen