Om att fly falska profeter för sin salighets skull.
Predikant Hans Wassermann under dagar kring Bibel och bekännelse i Vasa 24–25.7.1999.
”Gå ut från henne.”
Upp. 18:4-5. ”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott’.” Denna uppmaning att fly från Babylon är i Bibeln den sista stora kallelse vi får att avskilja oss från världen. En liknande uppmaning riktades i tiden till Abraham. ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till ett land som jag skall visa dig.” (1 Mos. 12:1). Någon kanske tycker det är överraskande att profetian i Uppenbarelseboken, som hänför sig till ändens tid, ”nu” kan anses vara så betydelsefull och viktig. Någon anser hela ämnet närmast vara en smaklös religiös sensation.
Det är högst anmärkningsvärt att texten för oss till tiden just innan olyckan bryter ut: ”När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan.” (1 Tess. 5:3) En falsk säkerhetskänsla är kännetecknande för ändens tid. Troligtvis är det den antikristliga lögnen som skapar denna falska känsla av lugn och trygghet. Bibeln talar anmärkningsvärt mycket om ändens tid och därtill hörande beskrivning av Antikrist, vilddjuret, skökan och de falska profeterna har fått stort utrymme. De som skrev Bibeln var synnerligen inspirerade att skriva om det sista världsväldet och dess märkliga härskare.
Redan Daniel bad om ”en tillförlitlig förklaring på allt detta” (Dan. 7:16). Som vi vet, så hade ämnet sin viktiga del i den apostoliska förkunnelsen. Vi får inte vara likgiltiga inför ett ämne som behandlas så allvarligt i både GT och NT. De högtidliga orden i Upp. 13:9 ”Den som har öron må höra”, understryker det viktiga i budskapet. Hur kan en människa undvika att hamna i villfarelse och hur kan hon hålla ut i tider av förföljelse, om hon inte tar vara på Bibelns profetiska ord?
Varje profetia i Bibeln har sitt specifika tidsenliga budskap, då tecknen som pekar på detta blir allt flera eller helt uppenbara. Före staden Sodoms förstörelse uppmanades Herrens egna att lämna staden, så att inte även de skulle gå under på grund av stadens syndaskuld. Jesus varnade sina lärjungar med ett alldeles specifikt tecken att fly då han profeterade om Jerusalems kommande ödeläggelse, Matt. 24:15-16. ”När ni då ser ’förödelsens styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – då måste de som är i Judeen fly bort till bergen.”
Så här kommer det att ske också innan Babylon blir kuvat. Herrens egna skall lämna Babylon av två skäl: för att inte delta i dess synder och för att inte gå under med Babylon.
Kapitlen 17 och 18 i Uppenbarelseboken talar om det antikristliga förbundet mellan vilddjuret och den stora skökan Babylon, som först tycktes peka på Rom, byggt på sju kullar. Vid tiden för skrivandet av Uppenbarelseboken kunde ingen annan stad i världen tävla med Rom om hederstiteln ”stor” och från Rom kom nästan allt av det onda som verkade i världen. Men denna snäva aspekt ger endast en bild av Rom under en viss tidsperiod och uttrycker bara starten för profetians egentliga betydelse.
I profetian talas om det värdsliga representerat av Babylon, allt det som fångar i sitt garn, förleder människorna och drar dem bort från Gud. Babylon ses på så vis som dåtid, nutid och framtid. Dess form förändras men dess väsende blir som förut. Bilden från Johannes egen tid kunde användas om Rom. Men den stora skökan Babylon vid ändens tid, ”modern till skökorna och skändligheterna på jorden”, torde representera mycket mera än det forntida historiska Rom.
Många tolkare av Uppenbarelseboken är av den meningen att denna ”sköka” är en bild av det påviska Rom. Den felaktiga rättfärdiggörelseläran, tillbedjan av jungfru Maria och nattvardselementens tillbedjan samt läran om påvens ofelbarhet är några exempel på den i den romersk-katolska kyrkan förekommande frestelsen att locka folken från rätt Gudsdyrkan till magi, som slutligen leder till världslighet. Vissa av tolkarna igen är av den åsikten att skökan står för den avfallna kyrkan vid tidens slut. Båda tolkningarna är mycket nära varandra och en klar gräns är svår att dra.
Det tredje tolningssättet har en vidare samhällelig aspekt. Där utvidgas skökans (dvs de i kyrkan avfälliga kristnas) och vilddjurets verksamhet till en hela världen omfattande felaktig unionism. Då tillåts i den förvärldsligade kyrkan vid sidan om rätt lära även falsk lära och därmed sammanblandas det världsliga med det andliga (lögn med sanning). Avfallna kristna (skökan) och vilddjuret har alltså i ändens tid sin hemliga på världen och i den förvärldsligade kyrkan antikristna påverkan och uppgift. De bildar i sin helhet ett religiöst kulturcenter i samhället, där den bibelfientliga ideologin som representerar politisk makt, även dikterar teologi och moral i sin tids kyrka. Den stora skökan och vilddjuret skapar en gudsfientlig antikristlig grund, som inte kan utpekas på kartan.
En bibelkommentar uttrycker saken ungefär såhär: Det är inte frågan om någon gissning, med vars hjälp man fyndigt och förståndsmässigt kan lösa skökans och vilddjurets gåta utan det är fråga om en likartad hemlighet som ”Kristi hemlighet”. Med andra ord gäller det en sak med vars hjälp Gud uppenbarar hemligheten för de sina. Skökans hemlighet är alltså inte att det någonstans finns en person, stad eller nation, som hon föreställer. Snarare är det fråga om skökans djupaste väsendes hemlighet. Hemligheten är den att hon – precis som hon här framträder – för fram verkligheten, som vi sedan kan känna igen både i historien och från vår egen omgivning.
Denna uppstigande makts symbol, med många ansikten och namn, är en kvinna som kallas för det stora Babylon, staden där alla martyrers blod har utgjutits. Det är alltså fråga om världsstaden, Satans rike, samhället som hatar Gud, där människan tror sig ha makten men i verkligheten tjänar det stora Babylon, skändligheternas moder.
Upp. 17:4. ”Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt.” Kvinnan ger människorna att dricka ur bägaren ”full av skändligeter och smuts från hennes otukt”. Bägarens innehåll syftar på de medel, som kvinnan använder för att förmedla lögn och villolära. Av många skäl är det uppenbart att här också är fråga om sexuell orenhet och vällust. Mot bland annat det sjätte budet framträder en ande som ger mänskligeheten osedlighetens och otuktens vin att dricka i ej tidigare skådade mängder, för att så berusa alla folk att göra det opassande. Mänskligheten berusas och blir dåraktig och fräck då den får tillåtelse att tillfredsställa sina smutsiga och hämningsfria begär. Rom1:24. ”Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar.”
Idag går detta i uppfyllelse i allas åsyn. Samboförhållandena och fördärvet inom det sexuella är våra dagars och även kyrkans tema, ett tydligt ”tidens tecken”. I Sverige, där världens och statskyrkans önskemål och förväntningar uppfylls, kan ärkebiskop K. G. Hammar inte finna några grunder till att homosexualitet vore synd. Hammar ser inte heller något problem i det att homosexuella präster lever i parförhållanden. Han anser att det finns enighet i Svenska kyrkan att en präst kan vara homosexuell.
Detta betyder att Svenska kyrkan förklarar lovligt det som Guds ord förbjuder. Det är endast fråga om när det här också krävs av kyrkomedlemmar och blivande präster på samma vis som det nu är i ämbetsfrågan. Redan idag är prästerna tvungna att ge kyrkan löfte om att härefter troget verka emot Guds ord, samvete och övertygelse genom att godkänna också kvinnor till prästämbetet.
Aposteln Paulus lär i 1 Kor. 14:34. ”De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger.” Kyrkan kräver alltså nu av sina medlemmar att begå synd mot den Helige Ande. (Franz Pieper: Dogmatik) Man begår synd mot den Helige Ande, då man invärtes av den Helige Ande har blivit övertygad om en gudomlig sanning, men ändå överger sanningen som man lärt känna och därtill även hånar denna sanning. Det är alltså med skäl vi beskriver synd mot den Helige Ande som synd riktad mot den Helige Andes tjänst, med andra ord en avsiktlig, beslutsam och envis inställning gentemot den inre övertygelsen född av den Helige Ande.
Paulus fortsätter: 1 Kor. 14:37-38: ”Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Men om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.”
Redan i Uppenbarelsebokens andra kapitel i brevet till Tyatiras församling snubblar vi över kvinnoprofeten Isebel som är motståndare till Guds ord och den Helige andes verk. Isebel är tydligen ett liknelsens täcknamn , vars förebild är den sidonitiske kungens dotter i GT, hon som även ledde sin man , Israels kung Ahab, att tjäna avguden Baal. Tyatiras Isebel kan vi kalla för det hämningsfria kvinnoprästadömets förstlingsfrukt i NT.
Hon var en kvinna som stödde kompromissandet med det morallösa avguderiet. Liksom kvinnoprästerna idag utan rätt apostolisk kallelse – undervisade Isebel församlingen i Guds namn utan att vara kallad av Gud. Hennes förkunnelse ledde människorna vilse. Isebels lära innehöll tydligen kombinationen av något slags extatism och sexuell frihet. Även nuförtiden synes dessa gå hand i hand.
För nästan 2000 år sedan såg apostel Johannes i Mindre-Asien hur Jesus i en uppenbarelse gick mitt ibland sju ljusstakar av guld och granskade sin församlings andliga tillstånd. På samma sätt vakar Han idag över sin församling och visar på dess misstag med Ordet. Jesus vredgades över att man fördrog Isebels lära i församlingen. Församlingen borde ha avsagt sig den helt och hållet. Jesus sade att han givit Isebel tid till omvändelse ”men hon ville inte omvända sig från sin otukt”. Eftersom Isebel hade förslösat sin nådatid, så måste tiden för hennes straff oundvikligen komma. Upp. 2:21-23. ”Jag har gett henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otukt. Se, jag lägger henne på sjukbädden, och de som bedriver otukt med henne skall komma i stor nöd, om de inte omvänder sig från hennes gärningar. Jag skall döda hennes barn, och alla församlingarna skall inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar.”
De som har begått synd med Isebel får ännu en sista möjlighet till bättring.
Vad menas här med Isebels barn? Uttrycket betyder ofta samma andes barn och då är det här fråga om de som utövar samma gärningar och är lika förhärdade som deras andliga moder. Sjäv är jag övertygad om att denna Jesu varning till församlingen, ”de som bedriver otukt med henne — hennes barn”, är just en tydlig hänvisning och ett profetiskt svar på kvinnoprästadömet förverkligat i vår tid. Detta kvinnoprästadöme har har också till stor del åsamkat kyrkan dess ruinering.
Luther hade rätt då han sade: ”Jag fruktar nämligen att det med tiden kommer fanatiska människor som igen hämtar sådana djävlar in i kyrkan och så grumlar dess rena lära och alldeles ruinerar den”.
Då det andliga och samhälleliga förfallet ger näring åt varandra, har fokkyrkan, som blivit sköka, varit en idealisk födelse- och förökningsplats för att förlossa och uppfostra Isebels arvingar. Detta förfall har lett till kompomissgudstjänster. Om förfallet vittnar vår tids all slags djurinriktade och även naturbetonande utomhusgudstjänster liksom teater, dans, shamanism och moder-Gud åkallan i nöd, som kommit i kyrkan, för att inte tala om de återkommande sedlighetsskandalerna.
Isebels andliga barn representerar i kyrkan den nya postmoderna kristendomstolkning, i vilken all biblisk lära får ett nytt innehåll och en ny tolkning. Så förkastar de bland annat den apostoliska ämbetssynen, som är enligt Guds skapelseordning. Herrens apostel Paulus säger klart: 1 Tim. 2:12: ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet.” De som inte anpassar sig till den nya tolkningen är inte heller lämpade för kyrkans läroämbete. Om någon alltså inte erkänner Isebels lära, så blir han ej heller erkänd av Isebels kyrka. Någon har uttryckt det träffande: I folkkyrkans förvrängda prästämbete finns det kvar endast karlaktiga kvinnor och till prästtjänst icke lämpliga kvinnoaktiga män.
Inte ens de på Bibelns grund modigaste vädjandena till kyrkan om att upphäva de falska ämbetsinnehavarnas tjänster har lett till några som helst konkreta åtgärder för att slopa dessa. De har tvärtemot fritt fått stärka sin ställning bland kyrkofolket genom att bedåra människorna med ljuvliga sägner och befriande åsikter. I GT förförde Isebel kung Ahab bort från gemenskapen med Gud. I NT verkar Isebel genom sina barn och bedrar så den icke-vakande kyrkan. Synden och världen får nu fritt verka och frodas bland folk och statskyrka. Icke-kristna tidningar och annan massmedia förundrar sig rentav idag över kyrkans moraliska förnedring. Det vore nog skäl för alla lokalförsamlingar liksom kyrkosamfund att med allvar ställa sig framför denna profetiska spegel för att lyssna till vad Anden i Ordet säger till församlingen.
1 Tim. 4:1. ”Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.” Det är endast Guds folk som kan bli sköka enligt Bibeln, dvs. det är hustrun och församlingen som har avfallit från tron på Gud. Det är en kyrka, vars kristna världspåverkan har upphört och istället har världens påverkan fyllt kyrkan. Detta är mycket klart synligt i Svenska kyrkan.
Då nu skökan håller sig för att vara kyrkan – fast den ju är en avfallen kyrka – och framställs som en institution, vilken det för många människor är viktigt att tillhöra, så verkar den som vägvisare. I stället för Gud så är det kyrkan som bestämmer vad som är rätt och fel. Tidigare var Guds bud normer. Nu dikteras normerna av den nya moralen, dvs. omoralen, som den antikristliga anden erbjuder som religiös dryck.
Upp. 17:3. ”I anden förde han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn.” Denna bild visar hur den stora skökan, som erövrat folk och kungar, är förenad med Antikrist, dvs. vilddjuret, före hennes avväpning och förstörelse.
Det här visar också på den tid och stund, då den osedliga kyrkan, vilken förvandlats till landets sköka, har gett sig åt antikristliga andefurstars välde. Upp. 17:5. ”På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden.” Nu banas väg för Antikrist, men man förstår inte och räds inte heller detta. Man har förfallit till att följa Babylon-skökan, vars antikristliga läror är Satans mästerverk. 2 Tess. 2:4: ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Antikrist avklär kyrkan dess grunduppgift som Guds ords verkställare och vägvisare i världen.
För några år sedan hade ingen vågat påstå att kyrkans egen röst skulle visa vägen för osedlig hädelse av Gud. Men nu har detta skett. Det är ett uppenbart tidstecken. Från kyrkligt håll så omhuldas ej endast det sexuella fördärvet utan man till och med kräver sådant av medborgarna i namnet av Jesu kärlek. För första gången sker sådant i Jesu Kristi församlings historia. Det mest förskräckliga som hänt på detta område försiggick i Uppsala domkyrka i Sverige 19. 9.1998.
I domkyrkan förevisades emot den historiska sanningen hädande homoerotiska fotoserie av Elisabeth Olsson (Ecce Homo – se människan). Jesus och hans första lärjungar framställs där av homosexuella modeller, som om de vore sexuellt avvikande. Föreställnigen visades tre gånger på en stor diabildsskärm framför altaret. 12000 sensationslystna männniskor såg bilderna. Ärkebiskop K. G. Hammar och domprost Tuulikki Koivunen-Bylund stödde utställningen med flankstöd av många ämbetsbröder. Med hänvisning till succén och den kristna kärleken har bildserien visats också på andra orter, bland annat i Jönköpings kulturcenter och Annedalskyrkan, i vilken en särskild Ecce-Homo-gudstjänst anordnades för homosexuella och deras anhängare. Den planerade högmässan för homon och lesbon i Kallio-församlingen i Helsingfors blev ej av då fem ledamöter av församlingsrådet var emot denna.
Rom. 1:28-32. ”Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.” Vår tids sexuella lösaktighet och moraliska förfall påminner i sin helhet om staden Sodoms fördärv och är därmed en profetisk varning också åt oss om den snabbt kommande förintelsen. Lot varnade de egna strax före ödeläggelsen: 1 Mos. 19:14. ”Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ’Bryt upp och lämna den här platsen, för HERREN tänker fördärva staden.'”
Vi har kommit till en vändpunkt, en avgörandets stund, i värlshistorien. Babylon-skökans närvaro och påverkan bland kyrkfolket är sanning. Hon ger som bäst skökoväsendet berusande vin att dricka. Det särskilda kännetecknet för ändens tid är då laglöshetens männinska uppenbarar sig och förför kyrkor och församlingar. 2 Tess. 2:7-12. ”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.”
Vi är på väg att i det stora hela med den avfallna kyrkan stiga in i laglöshetens tidsålder. Babylon-skökan, vars synder skall nå ända upp till himmelen, har börjat bli skönjbar. Lika säkert som Babylon-skökan redan är sanning, så förverkligas även det som är sagt om domen för Babylon-skökan, ty ”det Gud talar det sker”. Därför uppmanar oss Gud: ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Upp. 18:4. Enbart avskiljande till det yttre räcker inte. Lots fru lämnade Sodom, men Sodom hade inte släppt greppet om henne. Hennes hjärta hade blivit kvar vid den avfallna staden. Vi kanske tillhör en församling eller annan grupp, som ännu till namnet bekänner sig vara kristen, men samtidigt godkänner synden mitt ibland sig. Ifall vi inte rent konkret motarbetar synden, så överskyler vi den och då passar apostel Paulus’ ord på oss: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.” Rom. 1:18.
Även medlemsskatten som betalas till den avfallna kyrkan är personlig delaktighet i dess orättfärdighet och samtidigt ett styrkande av denna. Om vi inte klart avskiljer oss från den mot Guds Ord stridande kyrko- eller församlingstillhörigheten, så hamnar vi utan att själva önska det på de avfallnas sida. ”Gå ut” innebär att vi i allt klart skall ta avstånd från skökan.
Den som gömmer stulet gods är lika skyldig som tjuven. Var och en som på allvar tagit till sig Guds uppmaning ”Gå ut”, visar sig tillhöra Hans folk genom att bry sig om andras själar och uppmanar dem så att lämna Babyon-skökans förkräckelse. ”Fly, förödelse hotar”, säger Herren. Den som låtit Gud frälsa från förtappelse, kan inte se på då andra förgås. Han måste få dem att inse i vilken tid vi lever, varna och kalla dem , så att inte domens dag skall överraska dem.
Vi förstår hur nödvändigt detta Guds eskatologiska väckelserop till oss är:”Gå ut”. Vi skulle knappast våga ställa oss att motstå tidsandan och den förvärldsligade skökokyrkans väsende utan denna klara uppmaning, ty vi måste ju stå upp mot nästan hela världen. För föräldrar, vilka klart bekänner sig vara mot den nya moralen och för Kristus, så kan detta innebära att de går miste om barnens kärlek och förtroende. Barnen vill ej vara annorlunda än andra, utan de önskar leva enligt den nya moralen.
Lärare och uppfostrare förlorar deras uppskattning, vilka de är satta att leda; de blir utsatta för kollegers hån och smälek. Vi måste kanske välja mellan om vi önskar kärlek och gunst från våra barn, kolleger och närmaste, vilka lever efter tidsandan eller om vi önskar Guds ynnest i Kristus.
Jesus säger: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.” Matt. 10:37-38. Att följa Frälsaren och ta sitt kors är verkligen inte att förverkliga och uppfylla de världsliga önskemålen i den avfallna kyrkan. Det går då inte heller an att på felaktigt fromt sätt hålla sig för vis om allehanda ting med vänner i denna kyrka.
Jesus väntar på verkliga lärjungar och efterföljare, vilka är beredda att också stå för följderna.
Den som idag sprider budskapet – gå ut – blir föraktad och får till och med fiender. Motstånd mot tidsandans nya moral i kommande tider kommer att kosta ännu mera, för många rentav livet. Nu betyder det att vi går med på att bli funna och hånade för att vi följt Jesus och vi går med Honom i smälek. Då får han äran att genom dessa människor visa att den som är beredd att mista sitt liv, han skall finna det
Jesus säger: ”Tänk på Lots hustru! Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv, han skall bevara det.” Luk. 17:32-33. Endast de som överlåter allt åt Kristus kommer en gång fram. Den som inte är trogen Jesus och hans ord ända till slutet, är i stor fara att bli delaktig i skökan. Förhållandet till skökan, må det då vara andligt eller kroppsligt, förstör förhållandet mellan Kristus och hans brud.
1 Kor. 6:15&endash;16. ”Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Nej, naturligtvis inte! Eller vet ni inte att den som förenar sig med en sköka är en kropp med henne? Det heter: De två skall bli ett kött.” Den segrande församlingen, som är motsatsen till skökan och dess lemmar, kallas för Lammets brud , vars specifika kännetecken är hållandet av Guds bud och bekännelsen till Jesus.
Upp. 12:11. ”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.” Då man idag vädjar till de kristna att modigt upplysa, strida och dö trogna i folkkyrkans bekännelsefront, som inte ens finns , så är det endast ett bedrövligt bevis på likgiltigheten hos den avfallna kyrkans medlemmar inför Guds profetiska uppenbarelse i Bibeln. Det är fegt att på detta vis förneka den verkliga kyrkans bekännelsefront.
Aposteln Paulus säger i Rom 12:1-2: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”
Samtidigt som synden här på jorden vinner terräng och Satan vredgas mot Gud och Hans egna, så rustar himlarna för Herrens återkomst. Jesu uppmaning att lyssna på rätt sätt är den riktiga inställningen till Guds ord. ”Fader, ske din vilja så ock på jorden.” Vad menas? Vi skall ge Honom all ära och följa Hans bud och råd. Endast den som gör detta har insett de sanna orden. ”Gå ut från henne!” Då domen en gång skall ljuda över jorden så kan de säga i sina hjärtan: ”Sanna och rättfärdiga är dina domar”, Upp. 16:7.
Övers. Peter Back, 1999.