Upprinnelsen till boken Maijasdotter startades av min storebror Svante, som tyvärr gick för tidigt bort 1999. Han gjorde efterforskningar om våra släktrötter i Soini och konstaterade bland annat att vi tillhör den stora Kejsarsläkten, som är väl dokumenterad och som har en livaktig släktförening.
Mitt eget intresse väcktes på allvar i maj 2010, då jag satt i en buss med Hannu Lehtonen, bosatt i Soini och vikarierande kyrkoherde där. När jag berättade för honom att min farmor utvandrat från Soini började han forska och lade en god början till mina egna undersökningar. Det ledde till att jag med små steg inledde en egen forskning i min släkt, inte bara i Soini utan också i mina övriga anfäder i Terjärv. En stor hjälp var Boken om Kortjärvi, som Kortjärvi Byagårdsförening hade utgett 2004 och som min bror Folke hade redigerat tillsammans med en arbetsgrupp. I november 2012 skapade jag en första webbsläkttavla.
Den nu upplivade soiniforskningen väckte intresse bland mina syskon och kusiner. Det ledde till att ca 25 kusiner, makar och några barn reste till Soini i juli 2014. Huvudplanerare för dagen var Hannu Lehtonen som också guidade oss. På kvällen höll vi en sammankomst i församlingshemmet, där också några Soinibor deltog, och tidningen Järviseutu gjorde ett reportage. Efteråt skrev jag en artikel som publicerades i Österbottens Tidning och som jag också lade in på min webbplats.
Som förberedelse rådfrågade jag släktforskaren Ulf-Peter Granö hur det skulle gå att spåra Alina på hennes resa till Amerika. Jag fick långa utredningar som svar, även utdrag ur Soinis kyrkböcker. Han tipsade om att June Pelo hade arbetat mycket med emigration från Karlebynejden och gav hennes kontaktuppgifter. Så jag skrev till henne, och det bar genast frukt. Hon hade i samarbete med en annan forskare, Alan Puromaki, hittat en Alina Anderson som passade in men undrade varför hon skulle ha använt det namnet. Hennes syster Milja hade använt namnet Katajamäki, och i manifestet (passagerarlistan från fartyget) framgick adressen till Alina. Och i folkräkningen från 1900 fanns hon med på den adressen, som en ”servant”. Efter hand började hennes resa och vistelse klarna. När jag lyckades hitta en notering om hennes hemresa klarnade också vistelsens slutpunkt.
Ett centralt mål för släktforskningen var att söka farmors okände far. En notering i Soinis kommunionbok 1870-80 väckte intresse. Ovanför noteringen om farmors födelse 18.7.1878 finns nämligen en notering med blyerts, som kunde ha varit en hänvisning till en far. Med Hannus hjälp spårade vi upp en man som eventuellt då kunde misstänkas för att vara Alinas far. Men han var vid det laget 56 år, och det verkade inte sannolikt. När vi senare med hjälp av Kejsarsläktens databaser och släktforskarvänner fått tag i hans efterkommande kunde vi beställa DNA-test, men de kunde inte bekräfta faderskapet. I detta arbete har också mina syskon och ett par kusiner deltagit. Dels var det för många generationer emellan och dels finns inom Kejsarsläkten anförluster. Vi började sedan undersöka andra möjliga män som kunde tänkas ha varit fadern. Detta arbete pågår ännu.
Tack vare utredning från Vasa församlingar kunde jag efter ett par år hitta ättlingar till Alinas andra syster Alvina. Vi nådde också kontakt med dessa ”nya” småkusiner. Däremot har vi inga spår av efterkommande till systern Milja, som reste till New York som 16-åring i slutet av år 1900. Det finns en uppgift om att en kvinna i motsvarande ålder, och med namn som påminner om Miljas, skulle ha dött i Bronx, New York, i september 1904, och det torde vara det närmaste vi kommer.
Många släktforskare, både inom Kejsarsläkten och på Facebook, har beredvilligt bidragit med väsentlig information. Även historiker har svarat på frågor.
Under hela denna tid fanns tanken i bakhuvudet att farmors livsöde skulle förtjäna en bok. Jag samlade data under årens lopp, men först hösten 2019 inledde jag skrivarbetet på allvar. Jag tog kontakt med min vän Thomas Rosenberg och bad om råd angående skrivningen, bland annat hur jag kunde skriva dialoger på dialekt. Han uppmuntrade mig att skriva precis som man sa, så att det blir autentiskt och gav även i övrigt goda råd. Efter att utgivningen klarnat ställde han också upp som lektör för manuset.
Ovärderlig information har jag fått av min moster Doris Djupsjöbacka, både muntligt och från hennes skriftliga nedteckningar, och morbror Max Nygård. Hans djupa kännedom om släktskap och kartor har betytt mycket. Även grannar har bidragit med sina kunskaper.
Under arbetets gång deltog mina kusiner med att söka upp fotografier. Från olika håll samlade vi ett antal bilder. Henrik Wistbacka har hand om det gamla familjealbumet och lånade det åt mig för inskanning. Det foto som pryder pärmen (porträttet nedan) hade Hans Ahlsved fått från sitt föräldrahem. Farmor hade dedikerat det till sin dotter Eira, kanske för att hon var det första av deras barn som gifte sig. Att Hans gav det till mig uppskattar jag högt. Småkusinen Bengt Björk, farfars syster Lydias barnbarn, hade ett antal Amerikabilder i sin ägo som jag också fått tillgång till.
Bokens titel är en konstruktion som inte finns i kyrkböckerna. Alina hette egentligen Mariasdotter – Mariantytär. Eftersom Alinas mor Maria alltid kallades Maija, vilket också avspeglas i senare kyrkböcker, har jag önskat använda det. En tanke är också att Maija – i stället för Maria – anknyter till hennes finska bakgrund.
En röd tråd i boken är Alinas kamp med sin bakgrund. Som ”oäkting” utan anor hade hon ingen framtid. På den tiden var det traumatiskt att vara född utom äktenskapet. I samtal med präster, och särskilt genom de bibelstudier som hölls av byns nya folkskollärare Gustav Wilhelm Pass, fick hon upp ögonen för att Jesu släkttavla omtalar fyra kvinnor, alla sådana som inte uppfyllde vanliga krav på anständighet. Det gav henne förhoppningar att hon skulle rentav skulle kunna bli godkänd som brud åt en bonde.
* * *
Jag värdesätter högt att Anna-Lena Palomäki gav mig inspiration och förtroende att ge ut boken på Boklund Publishing.
Mitt lista över dem jag velat tacka i slutet av boken är alldeles för kort. Där skulle många till ha förtjänat att nämnas.
Jag hoppas och ber att boken ska få bli till Herrens ära.