Det här är den första av tre artiklar som jag skrev sommaren 1990 efter min första resa till Estland. Vasabladet publicerade dem tillsammans med några svartvita bilder. Jag har också lagt in några färgbilder. Den här artikeln publicerades 21.6.1990.
Lagen förbjuder religiös påverkan på barn och ungdomar under 18 år. Religiösa samlingar får i princip bara ske i registrerade kyrkolokaler. Ändå samlas trehundra ungdomar på en lägergård, hyrd av en kolchos, till ett tre dagars läger, fyllt av bibelstudier, sång och bön.
Det skedde i pingsthelgen i Viljandi i södra Estland. Hur är det möjligt?
Man kunde också fråga, hur det är möjligt att vi nu öppet kan diskutera terrortiden med sådana som varit sju år i Sibirien, och hur vi får besöka ställen som för ett år sedan vaktades av soldater och dit inte ens esterna själva fick komma in om de inte hade giltigt tillstånd.
Efter en femdagars resa med möjlighet att bo hos familjer i staden och ute på rena rama landsbygden är jag så omtumlad av intryck, att det bara sjunger i mitt inre. Det sjunger av lovsånger för den nya friheten, men där finns också ett påträngande behov att dela med mig av mina intryck. Vi står i skuld till esterna, vårt broderfolk. De behöver oss, och vi behöver dem – för att lära oss de rätta proportionerna i livet.
Andens sug
Allt har sin tid (Aeg on) var temat för kyrkans ungdomsdagar i Viljandi. Det originella bibelstället är från Predikaren. Det var välfunnet och kunde på många sätt tillämpas på situationen i Estland.
”Att födas har sin tid och att dö har sin tid.” Den unga prästen som utlade ämnet anknöt till en fråga, som många ungdomar säkert ställer: ”Varför har jag blivit född här, och inte något hundratal kilometer längre norrut?”
Men du är född just här och du har en uppgift just nu, förklarade pastorn. Just nu är Andens tid i Estland. Också terrorn hade sin tid – ”att gråta har sin tid …”.
Och visst såg man Andens sug i ungdomshopen. I tre timmar varade bibelstudierna, varvade med sång och bön. Ungdomarna satt ute på brädlaven och lyssnade intensivt. Varje ord var viktigt, sådant kan man bara inte prata bort.
Man vet mycket väl, att det är skäl att ta vara på tillfället. Senast samlades man till motsvarande riksomfattande ungdomsdagar för femtio år sedan. Den generation som fötts under mellantiden har inte fått någon undervisning i kristendom. Och ännu i dag är det enligt sovjetisk lag förbjudet att samla ungdomar till bibelstudier…
Söndagsskolorna växer
Strax innan vi kom till Tallinn hade ett söndagsskolläger avslutats. Det var en församling från västra Estland som hade sänt en grupp barn till en vänförsamling i huvudstaden. 120 barn var med.
I fjol hade man också ett läger. Då deltog ett tjugotal.
Många föräldrar för sina barn till söndagsskolan. De lämnar in barnen genom dörren, och åker själva hem. Sedan börjar barnen ställa frågor hemma. Och ingen kan svara.
Föräldrarna måste själva följa med barnen för att få lära sig. Och så händer det, att både barn och föräldrar döps.
Gustav Norrback, tidigare kaplan i Korsholms församling, var med på resan och fick döpa femton barn och ungdomar i två församlingsgudstjänster i västra Estland. I ålder varierade de döpta mellan spädbarn och drygt tjugo år. I Nuckö församling kom en av de döpta och tackade honom efteråt – på svenska. Det språket finns på väggtavlor i Nuckö kyrka, där biskop Sven Danell varit präst under självständighetstiden, men nu är det en enorm nyhet att man åter predikar och döper på svenska där.
När vi i kyrkoherde Leevi Reinarus bil åkte från Nuckö tog vi med två av de nydöpta, som vandrade vägen fram. De hade tio kilometers väg till kyrkan. Ena vägen hade de avverkat före gudstjänsten – till fots. Nu fick de åka bil.
Tillväxt ger problem
Men att växa snabbt ger också problem. För kyrkoherden i två församlingar betyder det, att det vanliga arbetet med gudstjänster, förrättningar, församlingsekonomi, fastighetsförvaltning och mottagning av gäster i sitt hem utökas med ett expansivt ungdomsarbete, flera skriftskolor per år och organisering av söndagsskolarbetet. Arbetet växer över huvudet på honom och hans familj. Hustrun Helle är kantor, men har nyss gått på mammaledigt.
Under den stalinistiska eran fråntogs kyrkan alla fastigheter. Man tvingades betala hyra för sina egna kyrkor, i fall man fick fortsätta att använda dem, och en mångdubbel avgift för elektriciteten. Prästen har ända till dags dato betalat dubbel skatt jämfört med vanliga löntagare. Ändå är hans lön bara tvåhundra rubel per månad, jämfört med en fabriksarbetares tre- till femhundra.
I Lääne-Nigulas församling har man skaffat en prästgård i stället för den som staten tog och som nu är helt förfallen. Det är ett litet småhus i en idyllisk del av tätorten Taebla. I andra våningen finns ett utrymme med ett par soffor, där församlingen samlas till bibelstudier och ungdomarna har sina körövningar.
Närmaste projekt är att rusta upp den gamla prästgården, som staten gett tillbaka till församlingen. Där skall man få några samlingsrum och kansli, så att prästgården kan fredas för familjen.
När vi kommer till prästgården, där vi har vårt högkvarter under vistelsen i Estland, skall en bibel- och bönegrupp samlas. Det är ett knappt tiotal kvinnor, som gläds och gråter över hälsningarna från Finland. Där stiger bönens rop över fosterlandet på ett sätt, som i allmänhet inte förknippas med luthersk stelhet.
Telefonen ringer och församlingsbor kommer med sina ärenden kvällen lång. Man ordnar med pass för en gruppresa till Finland, man skriver ut intyg för söndagsskolavslutningen. Fram emot midnatt lugnar det ner sig så att prästfrun hinner få fram mat på bordet. Men man tar det lugnt. Det är en helt ordinär kväll för prästfamiljen.
Men i längden går det inte. Man har nyss anställt en ungdomsarbetare, för 150 rubel i månaden. Man skulle också behöva en kanslist och en församlingsekonom.
Åtta månaders väntan på visum
Vi träffar ett äldre par, som flydde från Estland under kriget. Helmut Rütmik är präst i Florida, och är verksam inom IBRA radio. Han har fått sända andaktsprogram på estniska till sitt folk.
Att få återvända till fosterlandet var en dröm, som länge tycktes vara omöjlig att förverkliga, berättar Helmut. Efter att Estlands självständighetssträvanden börjat fick många andra flyktingar inresetillstånd. Men för Helmut krävdes åtta månaders väntan. Man ville inte ha präster till landet.
För Helmut fanns inga andra alternativ än flykt eller fångläger. Så var det för de flesta präster.
Nu lever Endla och Helmut Rütmik som i en drömvärld. De känner igen sitt land efter att ha varit borta i 46 år. I fyra veckor skall de återuppliva gamla minnen och träffa bekanta från ungdomstiden.
Det går inte att beskriva hur vi kände det när vi från båten såg hemlandets kust dyka upp, säger de med tårar i ögonen. Nu hoppas och ber de att Estland skall få sin fulla självständighet.
Det är ute på Randvere vi träffar makarna Rütmik. Det är Helle Reinarus födelsehem ute vid kusten nordost om Tallinn. För ett drygt år sedan måste man ha ett särskilt pass, som skulle förnyas årligen, för att få vistas därute. Också Helle och hennes familj, även om hon är uppvuxen där.
Hemmet ligger alldeles vid en härlig strand vid öppna havet. Men den några meter breda strandremsan avskiljs från bebyggelsen av ett staket. Bakom det staketet gick förr beväpnade vakter om kvällarna och nätterna. Det hände att man körde iväg barnen, som hade glömt sig för länge kvar på stranden. Eller att man kontrollerade passet hemma på gårdsplanen. Allt för att ingen skulle kunna fly sjövägen till Finland.
En båt skulle sitta bra där vid stranden. Förr var det förbjudet att ha båt. Nu kan ingen skaffa – det finns inga att köpa, inte ens byggnadsmaterial.
Präst i tre församlingar vid 75
Leevis far Karl Reinaru fyller 75 i år. Han har nu varit präst i femtio år och har aldrig haft en söndag ledig. Nu är han kyrkoherde i tre församlingar. En av dem är Randvere, en annan finns på ön Prangli, som skymtar vid horisonten, en timmes båtväg från Tallinn.
Karl Reinaru hör till de få präster som klarade sig igenom terrortiden utan att bli sänd till Sibirien. Ett Guds under alltigenom, säger han själv. Otroliga är de upplevelser som han klär i ord inför vår lilla kassettbandspelare. Det är sådant som vi behöver höra, vi som tycker att allt är så självklart. Men det är ämnet för en annan betraktelse.
Mer att läsa: