Det här är den andra av tre artiklar som jag skrev sommaren 1990 efter min första resa till Estland. Vasabladet publicerade dem tillsammans med några svartvita bilder. Jag har här lagt in några färgbilder. Den här artikeln publicerades 22.6.1990.
Strax före klockan två på eftermiddagen torsdagen den 31 maj 1990 står en murare och jobbar vid parlamentshuset på Domberget i Tallinn. En skolklass lyssnar till en guide på gården utan att se vad som är i görningen. Historiens vingslag hörs inte, men de finns där. På marmorskylten som muraren just satt på plats står ”Eesti vabariigi valitsus”, dvs Republiken Estlands parlament.
Tidigare stod där ”Sovjetrepubliken Estlands parlament”. Det är en avsevärd skillnad. Republikens namnändring skedde utan stora trumvirvlar för några veckor sedan. Man vet svårigheterna innan landet kan bli helt självständigt.
Det sker saker i det tysta i Estland. Man vill inte basunera ut allt. Gatuskyltar, som tidigare var tvåspråkiga, blir enspråkiga. På vissa ställen i Tallinn har man målat över de ryska gatunamnen med svart färg. På många orter i södra Estland, där det finns färre ryssar, har man bytt ut de flesta väg- och gatuskyltar till enspåkiga estniska.
I Lasnamäe österom Tallinns centrum byggs enorma betongstäder. Många kvadratkilometer är fyllda med stenkolosser. Sällan ser man något grönt, bara betong och jord. Där vill inga ester bo. Där bor de inflyttade ryssarna.
Det finns tre sådana stenstäder. I var och en bor många tiotal tusen ryssar. De har flerdubblat Tallinns befolkning på några decennier. Nu har huvudstaden en halv miljon invånare.
Rysshatet har sin bakgrund
Ryssarnas antal är snart halva Estlands befolkning. I Tallinn är majoriteten ryssar. Lettlands situation är ännu värre.
Varför är ryssarna ett så stort problem i Estland och Lettland?
Vi finlandssvenskar är vana med tvåspråkighet. Men det skulle kanske ändå kännas svårt för oss om Vasa skulle byggas ut med stora förstäder, dit sjuttiotusen ryssar flyttar in. De inflyttade skulle få synnerligen billiga bostäder, de skulle ta över de flesta ledande tjänster i staden, de skulle sköta polis-, tull- och andra kontrollerande myndigheters sysslor och de flesta taxichaufförer, affärsbiträden och tjänstemän skulle kräva att vi talar ryska med dem.
Om någon fick för sig att använda sig av sitt modersmål svenska eller finska, skulle han genast stämplas som högerextremist och nationalist och bli anmodad att förklara sig för säkerhetspolisen.
Dessutom kunde vi räkna med att bli intagna på mentalsjukhus om vi sjunger ”Vårt land, vårt land” offentligt eller bär en blåvit färgkombination.
Det var situationen bland annat i Estland ännu för två år sedan. Men nu vajar den svart-blå-vita estniska flaggan uppe på ”Långe Herman” på Domberget, och nu kan man lugnt bära de estniska färgerna i sin kavaj. Den estniska nationen har sett sin morgonljusning randas, för att överföra ett uttryck från den kända Sibelius-hymnen Finlandia.
Landskapet och folksjälen
Kulturmannen Ain Sarv, ordförande i det estnisk-svenska samfundet i Tallinn, gav en intressant förklaring till varför det ryska och det estniska folket har så olika hembygdskänsla när han talade på Finlands folkhögskolförenings sommardagar i Lappo i början av juni. Han talade om stäppfolkets själ i förhållande till skogsfolkets.
Stäppfolket ser gräset växa upp och dö, medan människan består. Skogsfolket ser skogen bestå, medan människorna föds och dör. På stäppen kan människan flytta relativt smärtfritt, medan det är svårt att röja sig en boplats i skogen.
Dessutom är stäppfolken mera gruppmedvetna, eftersom de har sina årliga arbetstoppar med stark kollektiv betoning. Skogsfolket är mera individualistiskt.
Därför kan ryssarna lätt flytta och skapa sig en ny hemmiljö. Det kan inte esterna. De har sitt hem i Estland, och ingen annanstans.
Esterna vill inte nödvändigtvis köra ryssarna på porten. Men de förväntar sig, att också de inflyttade skall se landet som ett hemland, och inte som en del av Sovjetväldet.
Ryssarna förknippas med stalinterrorn
När Sovjetväldet kom till Estland, kom en massa ont med. Ryssarna förknippas med tvångskollektivisering av jordbruket, med deportationerna till Sibirien, och med terrorvälde. Även om ryssarna själva drabbades av samma öde under stalintiden, görs det ryska folket ansvarigt på det känslomässiga planet.
Julius Alp i Uue-Kariste i södra Estland var elva år när han med sin familj blev förd till Sibirien. Han bodde på sin hemgård, där man hade ett ordinärt jordbruk. En lastbil kom, och tjugotalet soldater hoppade ur och omringade huset. Det fanns ingen chans att komma undan.
Inom en halv timme var alla på lastbilen och kördes till tåget för vidare befordran till Sibirien. Gården konfiskerades, och all boskap och alla jordbruksmaskiner tillföll staten.
Nu håller staten på att ge tillbaka den jord som rövades. Likaså har man sökt fram förteckningarna över det lösöre som togs och gett en liten ersättning för det. Åtminstone den goda viljan att sona skulden finns.
Men att utplåna rysshatet går inte så enkelt. Vi antecknar adressen till gården, och av gammal vana skrivs distriktet ”Viljandi Raj”, där ”Raj” står för den ryska distriktsbenämningen ”rajooni”. Nyss har det bytts ut mot det estniska ”maakond”. Och Julius rasar över att någon ännu använder den ryska beteckningen. Allt ryskt skall bort, så det så!
Heikki Mutso i Palivere berättar om sin familjs öden. Hans far blev också bortförd till Sibirien tillsammans med sin mor när han var tretton år. De fick hela tiden vara tillsammans i Sibirien.
Heikkis farfar var estnisk officer under självständighetstiden. Efter kriget reste han i hemlighet några gånger till Sverige. Han ordnade bostad och förberedde överresan för sin familj. Resan skulle ske tillsammans med en god vän.
När de sista gången kom tillbaka från Sverige för att hämta familjen, förråddes farfadern av sin kamrat och blev skjuten. Det var år 1947. Två år senare skedde deportationen av den övriga familjen.
Farmodern har ännu inte fått ersättning för det som togs ifrån henne, men den är på kommande. Gården har hon fått tillbaka.
Heikki arbetar sedan i maj i Lääne-Nigulas församling. Hans viktigaste uppgift är att få igång pojkklubbar. Men han får också sköta allt möjligt diversearbete. Lönen är etthundrafemtio rubel i månaden. Tidigare arbetade han som specialutbildad montör inom elektronikbranschen i kolchosen. Lönen var då flerdubbel.
Den mystiska rubeln
Valutasystemet är ett stort frågetecken, också för esterna. När vi växlar finska mark till rubel i hamnkontoret, får vi hundrafemtio rubel för hundra finska mark. I valutabutiken får vi betala sextiosju mark för en vara, som har prislappen tio rubel. På gatan får man trehundra rubel för en hundralapp.
När esterna själva bor på hotell kostar rummet 32 rubel per natt. En finländare får inte betala i rubel. Det måste bli i finska mark: 320 mk. Men 32 rubel är officiellt bara 24 mk!
En stor brödlimpa kostar i brödbutiken 30 kopek. Även om man räknar efter valutakursen blir det bara två mark. För en Lada, den enda bilen som man rimligtvis kan komma över, tvingas en vanlig arbetare samla minst tio årslöner, och då skall man ha andra inkomstkällor till uppehället.
Bristsamhället
Bröd finns det i allmänhet gott om. Men kötthyllorna gapar tomma. Den som förestår ett kosthåll skall ha kontakter och veta i vilken butik och vid vilken tid de önskade varorna anländer. Och så skall man vara beredd att köa.
Men ändå är borden i varje hem jag besökte bräddfyllda av allehanda mat. Där finns potatis och höns, korv och fiskkonserver. Men vid varje dukning finns också söta bakverk. När det kommer gäster, skall det finnas att äta. Man beställer i god tid, arrangerar via vänner och bekanta. Endast det bästa är gott nog.
Cyklar är sällsynta. Det beror inte bara på att de är dyra och svåra att få tag i. Man vågar inte lämna en cykel utomhus. De har inga lås, och man stjäl dem direkt.
Sent en kväll får jag en erfarenhet av bensinutbudet. Jag har varit på kyrkans ungdomsdagar i Viljandi med Heikkis familj och skall resa till deras hem i Palivere, ett par hundra kilometer. Klockan är nio en lördag kväll. Tanken är snart tom och den enda bensinmacken på rimligt avstånd finns inne i Viljandi.
Men på stationen gapar skyltarna: Tühi! Tomt! Det var ett illavarslande tecken redan att inga bilar stod i kö. Normalt är köerna åtminstone i Tallinn med omnejd enorma.
Goda råd är dyra. En kusin i staden rådfrågas. Han vet en kille, som brukar ha extra bensin hemma. Vi kör dit – och en tjugoliters kanister plockas fram. Resan är räddad!
Ett annat prov på den estniska hjälpsamheten får vi senare, när en vildget hoppar framför bilen ur snåren bredvid vägen. Ingen chans att parera, och krocken är ett faktum. Geten dör på fläcken, och bilens kylare läcker snabbt ut sin dyrbara vätska. Det är snart midnatt och i bilen finns småbarn, som vaknar och är rädda. Heikki bad mig att inte visa mig utanför bilen och inte prata, allra minst visa min kameraväska. Risken är att någon märker att det finns en utlänning i bilen.
Vi får bogserhjälp av den första bilisten som tillfrågas. Han bogserar oss de sex milen som vi har kvar. Gud är med oss – den som stannade var en hederlig est.
Värre är det med bilen. Varifrån skall reservdelarna fås? Försäkringen klarar utgifterna, men inte anskaffningarna. Många reservdelar är nästan omöjliga att få tag i.
De farliga kartorna
En annan sak som det är svårt att få tag i är en karta över Estland. En ryskspråkig karta över Tallinn finns att köpa, men ingen enda över landet. Däremot finns det gott om kartor över andra sovjetrepubliker som Kirgisien och Uzbekistan.
Efter många försök lyckas min värd få tag i en landsvägskarta. Den visar de viktigaste orterna, förbundna med raka streck och kilometeravstånd. Inga geografiska uppgifter, inga färger. Redan den kartan kostade många rubel.
I en butik har man en karta på en vägg. Färgglad, med sjöar och vägar och landskapsgränser. Den kostar femtio rubel. Men det finns inga i lager, och det är lång kö med beställningar.
Men det är som så mycket annat – får man bara tid, skall nog luckorna från sovjettiden täppas igen. Just nu finns viktigare saker att åtgärda. Ett fritt Estland hägrar – det är bara en fråga om när det sker, inte om det skall ske.
Mer att läsa: