Recension av en antologi om kön, identitet och skapelseordning. Red. Annette Westöö och Ralf Ebel. Timoteus förlag 2024, 296 s.
Recensionen publicerad i tidskriften Biblicum nr 4/2024.
Timoteus förlag har gjort en djärv satsning med denna bok. Den utmanar det som i dag är en av de heligaste principerna i politik och samhälle: feminismen som idé med dess verkningar i form av normkritik av många slag. Även om antologin med dess 18 författare, män och kvinnor, inte har en full samsyn på allt, förenas de av sin starka tilltro till Bibeln som Guds ord, en kritisk inställning till feminismen och en oro över utvecklingen i kyrka och samhälle. Om denna bok blir läst och tagen på allvar av dagens politiker och kyrkoledare måste de bli rejält omskakade.
Redan när jag läste redaktörernas förord gick mina tankar till Ingemar Furbergs föredrag i Umeå 1973, Guds skapelseordning (finns återgivet i boken Guds ord består, Biblicums förlag 2021). Han citerar där Martin Luther i Stora Galaterbrevskommentaren: ”I världen och efter köttet finnes en utpräglad olikhet och skillnad i rang mellan olika personer, och den skall med flit upprätthållas. Ty om kvinnan ville vara man, sonen fader, lärjungen lärare, tjänaren herre och undersåten överhet, skulle hela samhällsordningen råka i en oerhörd förvirring.”
Denna förvirring, som Furberg erfor i det svenska samhället redan för mer än 50 år sedan, har numera erövrat hela samhället. Den som vågar ifrågasätta feminismens grundprinciper möts av ett ramaskri, inte minst i sociala medier. Trots det vågar dessa modiga redaktörer träda upp, assisterade av lika modiga kristna skribenter, för de har insett att det som framförs som absoluta sanningar inte stämmer med det som Bibeln lär.
Boken är indelad i fyra huvudavsnitt: 1) Feminism, förtryck och frihet, 2) Feminismen och familjen, 3) Kvinna och man i församlingen och 4) Helande och hopp: en väg framåt.
I det första avsnittet finns en berörande artikel av Sofi Lindahl om abortfrågan, benämnd Kvinnoförtryck i frihetens namn? En inblick på den fria abortens bakgård. Författaren anför citat av kvinnor som påtvingats abort inom äktenskap, samboskap, nya relationer och tillfälliga relationer. Hon berättar om nonchalans inom vårdsystemet inför osäkra kvinnor som lättvindigt erbjuds abortpiller. De mest berörande vittnesbörden ges av kvinnor som fått ångest när de tvingats spola ner fostret i toaletten eller slänga det i soptunnan, efter att de kunnat urskilja armar, ben, öron och ansikte på den som skulle ha blivit deras barn.
Micah Fryxelius reder ut Feminismens filosofiska fadäser med logiska resonemang. Han gör också en systematisk definition av feminismen. Den första vågens feminism handlade om kvinnlig rösträtt och att vara lika inför lagen. Den andra vågens feminism frångick detta syfte genom att ge kvinnorna rätt till sin avkomma, men inte männen. Männen har i abortlagstiftningen enbart skyldigheter, men inte rätt till sin avkomma. Också den sexuella frigörelsen hörde till denna våg, inte i lika rättigheter utan i lika utfall i synen på rättvisa. I den tredje vågens feminism blir identitetspolitiken framträdande. Där skiljer man på särartsfeminism, som är rätt konservativ, och likhetsfeminism, där betoningen av kön som en social konstruktion är typiska betoningar. Fryxelius’ egen definition på feminism är likhetsfeminism och andra vågens feminism.
Två av skribenterna är aktiva i Biblicum: Tor Jakob Welde och Lars Borgström. Weldes artikel, Mannens och kvinnans roller i familjen, har publicerats i tidskriften nr 2/2020. Lars Borgström har gjort en grundlig analys av avsnittet om talförbudet i 1 Kor 14:33b–38: Inte erkänd. Artikeln är en av höjdpunkterna i boken. Dessutom har han en kort undersökning av argumentet att Junia/Junias i Rom 16:7 skulle ha varit en kvinnlig apostel. Redaktören Westöö gör en belysande intervju med honom med anledning av att han tänkt om från sin tid som präst i Svenska kyrkan.
En annorlunda artikel är den som Anders Lindström står för, men den passar bra in i bokens huvudtema. Artikeln är en återgivning av en predikan som han höll på andra söndagen i fastan i slutet av 1990-talet, med titeln Isebel – kvinnokraft på villovägar. I en intervju efteråt med Annette Westöö berättar han hur hans predikan ledde till ett antal anmälningar till Domkapitlet, vilket ledde till en erinran. Han lämnade då Svenska kyrkan på eget initiativ.
Hanna Fryxelius berättar i sin artikel ”Jag slutar!” hur hon i sin tjänstgöring som pastor och församlingsföreståndare började brottas med frågan om kvinnligt ledarskap. Hon skriver att frågan blev som en badboll, som hon hela tiden tryckte ner under vattnet, men som ständigt hoppade upp och inte lämnade henne ifred. Det blev slutligen nödvändigt för henne att inför medarbetarna meddela sitt beslut att sluta som pastor, vilket väckte chock och bestörtning.
En liknande kamp beskriver också Miriam Tinglöf i en intervju med Westöö: Mirjam och bibelorden som inte poppade upp. De svåra bibelorden om mäns och kvinnors roller poppade aldrig upp som hon hoppades. Hon gick in i debatter, där hon tog upp dessa svåra texter, och fick många mothugg. Hon tjänar fortfarande som föreståndare i en liten pingstförsamling, och erkänner att hon inte är helt konsekvent, eftersom det inte finns män som nu kan ta över hennes roll. Hon erkänner att hennes problem var att hon inte hade förstått evangeliet. Och den viktigaste frågan är: ”Vad säger Gud om det här?”
Utgivaren Ralf Ebel träder fram i en sammanfattning av vad Bibeln säger om kvinnor: Kulturellt betingat och motsägelsefullt – eller samstämmigt? Ärligt redovisar han hur han brottats med frågan, men kommer fram till att det är Bibeln själv som måste tala. Därför lägger han fram de omstridda bibelorden, och gör förtjänstfullt klara slutsatser. Han måste dock erkänna att Bibeln inte alltid ger svar på alla frågor. Han finner till exempel inget klart svar på frågan, i vilket sammanhang kvinnor får be och profetera (1 Kor 11:5), och inte heller förstår han varför änglarna kommer in i bilden (v10). Och betyder talförbudet (1 Kor 14:34) verkligen att kvinnan ska vara ”knäpptyst”?
En artikel tar upp den svåra frågan om att täcka huvudet, 1 Kor 11. Författaren är David Philips. Hans genomgång av texten avslöjar att han är reformert, då han förklarar dop och nattvard vara symbolhandlingar (något som översättaren Westöö inte ansluter sig till). Slutsatsen av exegesen är för honom helt klar: alla kvinnor i alla tider ska ha något på huvudet under gudstjänsten. Jag upplever dock en brist i hans exeges: han definierar inte vad bön och profetia är i det här fallet. Gäller det varje kvinna, som deltar i en gudstjänst (en praxis som ännu för några generationer sedan på sina håll var helt allmän), eller avses kvinnor som i något sammanhang framträder med offentlig bön och profetia?
I det sista avsnittet, om helande och hopp, berättar Predrag och Kristina Djurachkovitch om försoning mellan makar: En Gud som skriver rakt på krokiga rader. Efter ett långvarigt äktenskap blev det skilsmässa och sedan på nytt förnyelse av äktenskapet. Berättelsen är ett finstämt vittnesbörd av betydelsen av bekännelse och förlåtelse, och hur Gud ger kraft att simma mot strömmen.
Selma Gamaleldin skriver om hur hon blev helad från könsdysfori: Grattis, du är kvinna! Efter att ha kämpat mot sin känsla att vara en pojke upptäckte hon efter hand sin kvinnliga identitet. Hon gick ut med sin könsdysfori efter att hon blivit sparkad av sin skola för att hon som lärare inte ville säga pronomenet hen om en sjuårig pojke. En amerikansk kvinna, Carla, ger i en mejlkonversation med Annette Westöö exempel på sin kamp för sin kvinnliga roll i äktenskapet och motiveringar varför hon har börjat täcka sitt huvud.
Ralf Ebel kommer i ett slutavsnitt med många goda råd. De utmynnar i Heb 12:2: ”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Det är inga dåliga råd. Allra sist ger bokens redaktörer kortfattade råd till dem som lever i en våldsam relation. I dessa råd förenar sig Per-Anders Grunnan, som också har skrivit ett avsnitt om att vara man i en feministisk kultur. Han visar på det som saknas i dagens tänkande: ”Bibelns svar på feminismen är att hjälpa både män och kvinnor att se sin egen synd, ångra den och få förlåtelse för den i Kristi blod.”
En randanmärkning angående yttre utformning vill jag ännu göra. Boken använder såväl fotnoter som slutnoter. Fotnoterna förklarar den löpande texten, medan slutnoterna innehåller fördjupande hänvisningar till litteraturen. Det här kan vålla förvirring, särskilt som ingen litteraturförteckning finns längst bak. Ett exempel: Lars Borgström har en litteraturlista i anslutning till sin huvudartikel. Då man vill slå upp en slutnot måste man gå till slutet av boken, för att sedan åter bläddra fram litteraturlistan för att se uppgifter om källan.
Som helhet uttrycker boken en stark tillit till Guds ord. Många av författarna söker ännu klarhet i hur man ska förstå enskilda ställen, men alla uttrycker en strävan efter att följa Herrens bud i allt. Därför är den här boken värd att sprida och göra känd.
Ola Österbacka