Predikan på allhelgonadagens gudstjänst
i Soldathemmet i Vasa 1.11.2003
Matt 5:1–12
O, vilka under helgonen äro;
Äro så saliga, sucka så tungt;
Äro så höga, Se det så föga;
Äro i borgen, men sällan ha lugnt!
Vilka är det som Carl Olof Rosenius beskriver? Vlka är dessa helgon? De är saliga, men suckar tungt, de ser inte sin höghet, och de är i en trygg borg, men har det sällan lugnt. I stället pågår kring dem en strid och som Jesus säger i evangelietexten hånas och förföljs de, och det sägs allt ont om dem. Hur kan sådana kallas helgon? Är det inte i stället sådana som Moder Teresa som blir saligförklarade och som får Nobels fredspris som vi borde kalla helgon?
Vi firar i dag Alla helgons dag. Då är det självklart viktigt att vi allra först reder ut vem som är Guds helgon. Vi ska alltså begrunda detta tema i dag, och vi börjar med att säga något om vad som inte är grund att kalla någon ett helgon.
1. Alla avlidna är inte helgon
Alla helgons dag är egentligen en sammansmältning av två helgdagar: alla helgons dag 1.11 och alla troende avlidnas minnesdag 2.11. Denna senare dag förknippas alltså med de avsomnade martyrerna, men också med alla kära som har gått bort i tron. Däremot är den första av dessa dagar, och alltså den dagen som vi firar i dag, en högtidsdag då vi påminns om gemenskapen mellan alla som nu lever i tron och dem som har gått bort i tron på Kristus.
Att alla avlidna skulle ihågkommas som helgon är tvärt emot Bibelns undervisning, som klart säger oss att det finns två utgångar av detta liv: himmel och helvete. De som i sitt liv har föraktat Guds Son och trampat hans blod under sina fötter kan inte kallas helgon. De är i stället osaliga och väntar på den sista domen, där de ska tvingas höra de hårda orden av Frälsaren: ”Gå bort i från mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.”
2. Alla som kallas helgon är inte helgon
Den romersk-katolska kyrkan har över 10 000 namngivna helgon och dessutom tusentals saligförklarade människor, som senare kan bli helgon. Den senaste i raden av saliga är Moder Teresa. Den grekisk-ortodoxa kyrkan har sex kategorier av helgon och man räknar 49 helgon som man tillber.
Traditionen att helgonförklara vissa människor på grund av deras framstående liv och dessutom att de har gjort under har inga stöd i Bibeln. Vi ser hur långt den romersk-katolska kyrkan är från den bibliska läran i ett citat från dess katekes, par. 829 (Vat. II):
“Medan kyrkan i den allrasaligaste Jungfrun redan har uppnått fullkomningen och där är utan fläck eller skrynkla, kämpar de kristna ännu för att övervinna synden och växa till i helighet. Därför riktar de sina ögon mot Maria. I henne är kyrkan redan helt och hållet helig.”
Det är en skymf mot vår Frälsare att säga att kyrkan är helig i Maria. det finns ingen annan helighet än den som vi har i Jesus Kristus.
3. Helig är den som är avskild att tillhöra Jesus Kristus och lever i trons gemenskap med honom och andra kristna
Paulus tilltalar de kristna i Korint som heliga: “till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga.” Men de beskrivs inte som några särskilt framstående kristna. Tvärtom, han anklagar dem snabbt för att splittra och söndra församlingen, att försvara en otuktssynd som inte finns ens bland hedningarna, att skända sina kroppar genom att hålla sig till skökor, att missbruka den kristna friheten, att missbruka Herrens heliga nattvard, att tillåta oreda och svärmeri i församlingen och att inte lära klart om Kristi uppståndelse. Det var minsann inga mönsterkristna som Paulus kallar helgon!
Men ordet helig betyder inte att vara felfri till det yttre. Ordet kommer från att vara avskild. Paulus säger att de kristna har helgats i Kristus, de är kallade och heliga. Deras helighet skall sökas utanför dem själva. Den grundar sig på den rättfärdighet, som Jesus har vunnit åt dem när han på korset tog på sig hela världens syndaskuld och vann en evig rättfärdighet för hela världen.
I episteltexten från Upp 7 sägs att de som står inför Guds tron och lovsjunger Lammet är klädda i vita kläder. När en av de äldste frågar varifrån de har kommit svarar han själv: ”Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.”
Vi kan säkert med rätta kombinera orden ”den stora nöden” (1917: den stora bedrövelsen) med den svåra tid som enligt Jesu ord i Matt 24 ska gå över världen, eller den lilla tid som Upp 20 omtalar när djävulen mot slutet av tusenårsriket kommer lös. Den tiden är för den enskilda människan den prövningens dag när tron angrips, när varför-frågorna hotar att bli så stora och många att Guds allmakt ifrågasätts. Den tiden är för de kristna inne när Guds ord dras i smutsen och när det är en skam att bekänna den sanning som Guds ord uppenbarar. Många tecken tyder på att vi går allt längre in i den tidens nöd just nu.
En händelse efter ett föredrag om Uppenbarelseboken på kvällsbibelskolan på Efö på 1980-talet har stannat i mitt minne. Jag kommer ihåg att den åldrige predikanten Gunnar Nylund kom med ett överraskande inlägg i samtalet om vad den stora bedrövelsen är. ”Den stora bedrövelsen”, sade han, ”är Jesu lidande och död för världens synder.” Någon större bedrövelse har världen inte sett, att den ende oskyldige ska straffas för världens brott. Den som i dopet har klätts i Jesu rättfärdighet och i tron bär fram vittnesbördet om honom har del i denna bedrövelse och skall på den sista dagen gå ut ur denna bedrövelse till en osäglig fröjd och salighet. Och då finns det inget annat som är värt att lovsjunga än Lammets ära.
Den heligheten är nog av ett helt annat slag än den fasad av yttre hederlighet och godhet som vi människor försöker visa upp, och som flagnar av som färg på en rutten väggyta när man petar lite under ytan. Men den som har Jesu Kristi rättfärdighet som kläder behöver inte vara ängslig för att någon skall kunna ifrågasätta den renheten. Det finns ingen djävul, och ingen lag, som kan anklaga Guds utvalda och heliga. Den människan är ett helgon, även om hon suckar tungt och ser bara fläckar på sina egna kläder.
Vi behöver säga ännu en sak om Guds helgon:
4. Guds helgon är salt och ljus i världen
En av texterna i den gamla handboken har helt försvunnit i den nya handboken: fortsättningen av Jesu bergspredikan i Matt 5:13–16. (Se texten här intill.)
Att man har lämnat bort den här texten är ett tydligt tecken på att saltet har försvunnit från kyrkorna. Saltet var gamla tiders kylskåp och frysboxar. Tack vare saltet kunde man äta kött och fisk länge efter att man hade slaktat djuret eller fångat fisken. Det motverkar förruttnelsen.
Guds lag är det som skall motverka förruttnelsen i samhället. Lagen uppenbarar vad som är synd, den driver oss till Kristus när vi ser vår egen synd och bristfullhet, och den vill visa oss den rätta vägen att gå när vi i Kristus fått förlåtelse för våra synder och blivit upprättade och kallade till tjänst i hans rike.
Men hur skall evangelium om syndernas förlåtelse ha någon verkan om man inte vill höra talas om synd? Om vi börjar uppleva oss helt tillfreds med vårt liv utan att dagligen ha Guds ord med oss i våra hem i rikt mått, och har våra ögon fästa på hur vi skall få mesta möjliga inkomster och skaffa oss allt det som alla andra skaffar sig, i stället för att ha våra ögon fästa vid det himmelska?
Guds helgon har alltid längtat hem till himlen, eftersom de har vetat att den här tillvaron inte är någon varaktig bostad. Men i dag är man fullt nöjd med att göra sig en bra tillvaro här på jorden.
Hur kan en kristen vara nöjd med tillvaron här på jorden? När människor i hundratal och tusental går omkring oss på gatan, och kanske kommer till våra hem, utan att känna Jesus? Hur skulle vi kunna vara nöjda med att vänner och släktingar uppenbart går mot en evig förbannelse, för att de inte bryr sig om de vita rättfärdighetskläder som de måste ha för att bestå inför Guds dom?
I den här situationen är vi, kära heliga kristna, kallade till ett stort uppdrag, att vara salt och ljus i världen. Eftersom det är mycket som är galet i världen dag svider saltet när det kommer till användning, som när man strör det på sår. Eftersom det är mycket som görs som helst hålls undan i mörkret, så vill man inte att ljuset skall lysa på det. Men vi skall inte hålla något gömt i hemlighet, utan låta vårt ljus lysa för världen. Och det gäller också dem som har ett sken av gudsfruktan, och inte vill veta av dess kraft. Deras skrymteri skall avslöjas, så som Jesus tillrättavisade de skriftlärda.
När vi gör så, går det som Jesus säger i dagens text: då börjar människor håna och förfölja, då ljuger man om oss och säger allt ont om oss. Då skall vi glädja oss över förmånen att få bära Kristi sårmärken på vår kropp, att räknas värdiga att få lida för hans skull. Men vi skall också ta oss i akt så att vi inte låter köttet förleda oss att göra på samma sätt, att svara med förtal och hårda ord. Då skall vi lära av Jesus: av hans saktmod, av hans ödmjukhet och fridsskapande och be om nåden att inte vårt kött tar kommandot.
Men det händer alltför ofta att vi faller. Därför behöver vi ofta, varje dag och stund, gå tillbaka till blodet och såren, bekänna vår egen svaghet och be om förbarmande. Då får vi också förlåta varandra och påmina om att det inte är vår egen helighet som gäller inför tronen, utan den dräkt som Jesus har skaffat åt oss och klätt på oss i vårt dop.
Vilken nåd är det inte att vara med i den skaran som Rosenius beskriver:”Äro så saliga, sucka så tungt; Äro så höga, Se det så föga; Äro i borgen, men sällan ha lugnt!” Också i dag gäller: “Även den timma tjockaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar!” Amen.
Lovad vare Gud och välsignad i evighet,
som genom sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss.
Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan,
så att vi inte blir glömska hörare,
utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden,
och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.