Predikan vid julmorgonens gudstjänst 25.12.2002
Föreningen Logos i Österbotten rf, Soldathemmet i Vasa
Joh 1:1–14
Bön (Sionsharpan 13:1): Julen nu åter är inne. Samla oss, Jesus, kring dig! Helga vårt hjärta och sinne, och till din boning oss vig! Led oss till krubban, den kära, där vi dig finner helt visst! Lär oss med lovsång dig ära, om än i svaghet och brist!
Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.
Här har vi ett koncentrat av det stora mysteriet: Gud blev människa. Himlens kung låter sig födas av en ung kvinna och är fullständigt hjälplös och beroende av svaga människor. Dessutom kommer han inte till kungapalats och blir omskött av de bästa läkare och vårdare, utan han föds bland djuren i ett stall, i de mest primitiva omständigheter man kan tänka sig. Så var det när Ordet blev kött, som vi ska begrunda utifrån predikotexten i Joh 1:1–14.
1. Det eviga Ordet
Han var i begynnelsen, då när Bibeln börjar med just dessa samma ord: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Athanasianum, den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, uttrycker det så här: ”Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid.”
När Gud sade, då blev allt till. Gud sade ett ord: Varde ljus. Ordet var Gud. Johannes ser att detta Ord, som på grekiska är Logos, var Kristus. Logos är ett viktigt grekiskt ord, som betyder ’ord’, ’undervisning’, ’lära’, ’förkunnelse’ och ’tal’, men också ’berättelse’, ’beräkning’, ’räkenskap’ och ’förnuftigt skäl’. Det kan påminna oss om Simeons ord: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt”. (Luk 2:34)
Att denne Logos är Guds skapande ord ser också Paulus, när han i Kolosserbrevet (1:15–18) beskriver honom, den förstfödde före allt skapat. Då använder han alla översättningar som står till buds i grekiska av det hebreiska ordet som vi översätter ’i begynnelsen’. Prepositionen kan översättas ’i’, ’genom’ och ’till’, och substantivet med fyra ord: ’huvud’, ’begynnelse’, ’förstfödd’ och ’den främste’. Och därför sammanfattar aposteln: ”Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.”
2. Kristi inkarnation och två naturer
”Och Ordet blev kött och bodde bland oss.” Athanasianum säger om detta: ”Människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.” I den apostoliska trosbekännelsen säger vi: ”Född av jungfrun Maria.”
Tänk vilket under: Gud är hans far, avlad av den Helige Ande, och en vanlig, syndig kvinna är hans mor! En vanlig timmerman av kött och blod, men samtidigt full av nåd och sanning.
Se, det var evighetens råd, försoningsgåtan stor,
ett under av omätlig nåd: Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders löftesman! Uti hans död min synd försvann.
Jag är av hjärtat nöjd. (Sionsharpan 15:2)
Varför sägs det att Ordet blev kött – inte att han blev människa?
Han blev sann människa, men ordet ’kött’ uttrycker en djupare sanning: det var anstötligt för gnosticismen, som var en vanlig villfarelse på den tiden, att tänka sig Gud som kommen i köttet, eftersom köttet ansågs av lägre natur än anden. Men Jesus skulle bokstavligt bli kött: en människa av kött och blod, inte bara lik en människa, men av en andlig natur. Han bodde ibland oss: först i sin förnedring från avlelsen till begravningen, sedan stegvis förhärligad när han som uppstånden vistades med sina lärjungar under 40 dagar, och sist efter himmelsfärden, när han är nära oss i sina nådemedel, rentav påtagligt kroppsligt närvarande i nattvarden.
Varför måste Gud bli människa?
Hebr 2:17f: ”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.”
Här är svaret: på grund av synden. När de första människorna syndade skedde en stor katastrof. Då drog synden, och med synden döden, in i världen och tog ett strupgrepp om alla Adams och Evas barn och efterkommande. Sedan dess har döden varit ett tecken på att vi är födda med synd och att vi inte har någon möjlighet i oss själva att ta oss till Gud med egna krafter. Vi är döda i våra överträdelser och synder, varenda en som är född av kvinna.
Nej, det fanns en som inte hade någon synd:
Hebr 4:15: ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.”
De som blev överstepräster i Gamla testamentets tid, Aron och hans efterkommande, de var alla syndare och måste offra för sig själva innan de bar fram offer för folkets synder. Det här offret var en påminnelse om synden och det offer som bars fram på altaret kunde egentligen inte rena dem från synden. Det var en förebild av Honom som skulle bli den store översteprästen och som skulle offra sig själv på Golgatakorset för hela världen. För att det offret skulle räcka till för hela världen måste det vara Gud själv som skulle offras. Nu när det har skett behövs inga fler offer.
Nu har det sanna ljuset kommit till världen. Men ljuset lyser i mörkret, och då avslöjas det onda som vi håller på med.
3. Det sanna ljuset avslöjar synd och orättfärdighet och visar på den eviga rättfärdigheten
Nu borde väl alla glädjas åt att Frälsaren har kommit med ljus, liv och frid? Men nej:
Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.
Här har vi nu samma paradox som att Guds Son inte får plats i härbärget. Det sanna ljuset tas inte emot av den syndiga världen, för den vill hålla sig kvar i mörkret. Men det finns en del mänskor, som tar emot honom, som får rätt att bli Guds barn. Det är de som har sina namn skrivna i Livets bok från världens begynnelse (Upp 17:8, 21:27). De har blivit födda, inte av någon människas vilja, utan de är födda av Gud. Den nya födelsen, som också vi har fått ta del av i vårt dop, den har inte skett efter vår vilja, inte efter vår förtjänst, eller efter våra föräldrars förtjänst, utan tvärtemot vår förtjänst. För sådana vi är hade vi varit värda evig fördömelse, så motspänstiga som vi har varit och är. Att vi har fått bli Guds barn är idel nåd.
Men när han nu kommer till oss vill han att vi skall låta ljuset avslöja våra synder och leda oss till krubban och till korset, där vi får bekänna våra synder som vi gjorde redan i början av gudstjänsten. Du vill väl inte göra som de här mänskorna som Johannes talar om: han kommer till dig, och du tar inte emot honom? Vart ska du då vända dig? Då blir du evigt olycklig, evigt fördömd.
Vi skall låta ljuset lysa in i vårt onda hjärta eftersom vi lever farligt och genom vårt onda kött och världens lockelser hotas att gå under på vägen. Det måste till en annan grund att bygga vår salighet på än på oss. Han som ligger i krubban och som sedan gick den långa vägen till korset, han har fullgjort allt det som du och jag inte kunde göra. Han har tagit bort våra synder och gett oss barnaskap hos Gud. Det var därför han blev människa, vår bror. Rosenius uttrycker det så här:
Jag är i mig en bunden träl, i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ så mycket bryderi.
Men när Guds egen Son för mig
blir människa och offrar sig,
jag är av hjärtat nöjd.
Då vågar jag ej låta bli att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd. (Sionsharpan 15:3-4)
Och då får vi också fortsätta med att ropa ut över hela världen:
Nu allt vad mänska heter, kom till denna julfröjd ren!
Fastän du ej är god och from, så är du ändå en
av dem som Gud till broder fått.
I krubbans barn du har allt gott.
Var då av hjärtat nöjd! (v. 5)
Detta krubbans barn är ett tecken som blir motsagt. Därför blir det en strid i en kristen människas hjärta, när köttet vill ifrågasätta Ordets sanning. Köttet vill driva ut honom ur vårt hjärta. Därför firar vi martyrernas dag på annandag jul: Stefanidagen. Krubban och korset hör ihop. Jesus kom med friden till jorden, friden i samvetet, frid med Gud, därför att vi nu är rättfärdiggjorda genom hans blod. Men denna frid med Gud kan inte leda till frid med världen, eftersom världen är hans fiende. Därför blev det barnamord i Betlehem, vilket vi håller i minnet fjärdedag jul, Menlösa barns dag. Därför sade Jesus när han sände ut sina lärjungar: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” (Matt 10:34)
Så säger Bibeln entydigt, att Kristi Kyrka ska lida förföljelse och betryck när hon lär evangeliet rent. Det finns inte plats för henne i världens härbärgen. Men den falska kyrka, som försöker behaga världen, den frodas och mår gott. Uppenbarelseboken kallar en sådan falsk kyrka den stora skökan, som vi ska fly ifrån för vår salighets skull.
Också här får vi lita till Ordets ljus, som uppenbarar vad som är sanning och som avslöjar lögnen. Och vi får lita på, att när vi håller oss nära Ordet, som också är vår Herde, så bevarar han oss genom sitt ord och sin Ande. För han har sagt: ”Ingen skall rycka dem ur min hand.”
Det här är det härliga budskap som också vi är satta att föra ut till världen. Låt oss därför gå till Betlehem för att se det som där har skett, och sedan gå ut och berätta om det:
Och sedan må du skyndsamt gå
med herdarna att tacksamt få
det barnet högt berömma,
att sjunga, skriva, tala om
hur Jesus ned från himlen kom
att mörkrets furste döma.
O hur gott, vilken lott
att få bära Lammets ära ut kring världen!
Tröttna aldrig på den färden! (Sionsharpan 21:3)