Kan tro och vetande förenas?

Vetande och tro

Vad betyder det att veta något? Vet jag att 1+1=2? Att jag bor i Vasa? Att jorden är rund? Att de kläder jag har på mig har tillverkats i Finland? Att jag själv har skapats av Gud?

Vad betyder det å andra sidan att tro? Att månens baksida är likadan som framsidan? Att germanerna härstammar från Jafet? Att det är slumpen som har gett upphov till livet? Att det finns liv på Mars? Att jag skall komma till himlen då jag dör?

Vetande har att göra med visshet. Hur kan jag med visshet säga att ett visst klädesplagg är tillverkat av ylle? Kanske genom att följa dess historia, kolla varifrån det har köpts, vem som har gjort det och sedan fråga tillverkaren. Eller genom att undersöka fibrerna i mikroskop och jämföra med andra mtosvarande undersökningar, där vi från tidigare vet att det handlar om ylle.

Men anta nu att jag vill ha reda på varifrån jag själv kommer. Jag kan fråga mina föräldrar, om de är i livet, och få en släkttavla. Men var började livet? Vem kan jag fråga? Kan jag i ett laboratorium återskapa den situation som rådde när det första livet uppkom och sedan med upprepade försök bli viss om hur det gick till? Vad är kriterierna för visshet?

Till vanligt talesätt hör att säga att man tror om man inte är helt viss. Å andra sidan säger Paulus: ”Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om …” Att tro i religiös mening är något annat än att vardagligt tala om tro. Tro är en övertygelse, som kan vara lika fast och viss som vetande. Men den grundar sig inte på samma slags bevisning. Eller gör den det? Är det möjligen så att den sortens vetande som vetenskapen framhåller inte alltid är så exakt och välgrundad?

 

Vad är vetenskap?

Vetenskap brukar definieras som organiserad kunskap. Denna kunskap kan fås via insamling av data med observationer och experiment. Sedan analyserar och tolkar man dessa data. Vetenskapens uppgift är att förklara verkligheten.

Det finns två huvudslag av vetenskap. Det ena slaget arbetar utifrån axiom (= mer eller mindre självklara utgångspunkter) via slutledningar och bevis till satser eller teorem. Så gör en matematiker, som utgår från definitioner av talen, de enkla räknesätten och mera invecklade axiom för abstrakta rum till satser som för vanligt folk inte har någon praktisk förankring. Man brukar här tala om deduktiv eller rationell vetenskap.

Men på vilken grund ställer man då upp axiomen? Att det inte alltid är självklart visar det klassiska exemplet med Euklides’ parallellaxiom. Euklides var en av de antika grekerna, som var fader till den geometri, som många av oss trimmades med i skolan, särskilt vi som gått igenom det gamla gymnasiet. Ett av hans axiom löd: ”Genom en punkt utanför en rät linje kan man dra en och endast en linje, som är parallell med den givna linjen.” Det verkar hur klart som helst. Axiomet har inte kunnat kastas omkull genom att det lett till någon motsägelse. Men det visade sig senare, först under 1800-talet, att man lyckades ställa upp två andra axiom som motsäger Euklides’ axiom, men som också leder till motsägelsefria system! De gäller på krökta ytor, dels på en sfär, dels på en sadelformig yta, medan Euklides endast behandlade plana ytor, alltså med en speciell förutsättning.

Det andra huvudslaget av vetenskaplig metod är den empiriska eller induktiva metoden. Den utgår från iakttagelser. Om man hittar en tendens i observationerna ställer man upp en hypotes, en gissning, för att förklara observationerna. Man gör nya observationer och genomför experiment, där man låter hypotesen förutsäga hurudana resultat man skall få. Om ett stort antal iakttagelser stämmer med hypotesens förutsägelser talar man om en teori. En teori skall kunna verifieras (bekräftas) eller falsifieras (motsägas) av nya experiment.

En teori som är allmänt erkänd och motsägelsefri kallar man en naturlag. En sådan är t. ex. gravitationslagen eller energiprincipen. Man brukar också tala om vetenskapliga modeller, som förklarar verkligheten på ett ändamålsenligt sätt, utan att dock kunna ge en fullständig förklaringsbild.

Inom vetenskapsgrenar som historia och biologi kan man inte använda axiom, satser och bevis på samma sätt som i matematiken. Där är man hänvisad till empirisk metod. Också fysiken måste i stor utsträckning använda empiriska metoder, även om där finns mycket matematisk härledning med.

Finns det då några gränser för vårt vetande? Det blir vår följande frågeställning.

Vetandets gränser

Vetandet kontra tid och rum

Låt oss se på en illustration. Vi tänker oss ett diagram med en tidsaxel och en axel för vetandet. I nuläget har vi en tämligen fullständig mängd av vetande om det som finns runtom oss. Det som vi inte vet kan vi ta reda på. Går vi bakåt i tiden uppstår luckor, som är svåra att fylla igen. Historikerna kan ha sina teorier om hur politikerna tänkte under trettioåriga krigets dagar, men de kan inte veta allt. Ännu svårare blir det när vi kommer in i den grå forntiden. Och hur blir det när vi kommer till begynnelsen, där ingen var med?

 

En annan aspekt är rumsdimensionen. Det som finns nära oss, som vi kan se och ta på, är ganska lätt att utforska. Ju längre bort vi kommer, ut i öknar, vid polerna, i jordens inre, i solsystemet, ute i bortre universum, desto svårare blir det att få ordentlig kunskap. Därför har kunskaperna i sådana ting varit behäftade med stora luckor, och så småningom har vårt vetande vidgats också i rummet. En motsvarande ökning av osäkerheten får vi när vi går mot mikrokosmos, till en början till våra inre organ, till cellerna och vidare till atomens elementarpartiklar. Vad vet vi och vad är teorier? Eller vad tror vi?

Det finns två olika sätt att försöka fylla ut luckor i vårt vetande. Om vi har enstaka kända värden, men inte kan utforska mellanliggande värden, drar vi en linje mellan de kända punkterna. Det kallar vi interpolering. En sådan förekommer ofta, t. ex. i meteorologin, där man drar upp isobarer (linjer för orter med samma lufttryck) mellan enstaka mätpunkter fast man inte vet de mellanliggande orternas mätvärden. Här kan man missa lokala avvikelser i väderleken.

Ett annat sätt är att förlänga en linje från iakttagna värden, när man inte når längre bort. Det kallar vi extrapolering. Om man mäter lufttrycket när man bestiger ett högt berg och finner att det avtar konstant enligt höjden över havet, kan man dra slutsatsen att lufttrycket avtar likadant högre upp, fast man inte kommer åt att mäta det.

Men hur är det då man närmar sig extremvärden, som tidens begynnelse? Kan man extrapolera ända dit, och alltså utgå från att våra mätresultat gäller även där?

Det är här vi möter motsättningar mellan den gängse vetenskapen och tron. Vetenskapen har nämligen omfattat två axiom, som tron å sin sida inte kan acceptera i alla sammanhang. Axiomen härstammar från en vetenskapsteori som kallas positivismen.

Vetenskapens axiom

Det första axiomet utsäger att den vetenskapliga forskningen inte kan förutsätta Gud. En forskare kan därför inte förklara skeenden som Guds ingripanden, vare sig något sker som han inte förstår eller om något tycks strida mot vedertagna naturlagar.

Det andra axiomet stipulerar att alla företeelser, i nutid eller i forntid, skall kunna förklaras med processer som förekommer i dag. ”Nuet är forntidens nyckel” är ett vanligt uttryck. Man brukar också tala om uniformismensprincip.

Egentligen handlar det om en oerhörd extrapolering. Om vi tänker på de enorma tidsperioder som den gängse vetenskapen rör sig med, är den tid som moderna vetenskapliga metoder använts bara ett ögonblick. Ändå drar man sig inte för att förlänga den extrapolerade linjen miljonfaldigt! Hur vet vi, att grundläggande processer i fysik och biologi alltid haft samma hastighet?

Det finns faktiskt forskningsresultat som påvisar att ljusets hastighet kontinuerligt avtar. Ljushastigheten betraktas som den mest fundamentala konstanten i universum. Om den inte ens är konstant kommer alla forskningsresultat att ställas på huvudet. Det skulle betyda, att alla långa tidsperioder plötsligt kan bli otroligt korta.

Varför ställer man då upp dylika axiom? Det är i själva verket fråga om filosofi bakom, inte vetenskap. Det är egendomligt, att dylika axiom får stå som en förutsättning för påstådda fakta också när det i högsta grad är fråga om gissningar. Eller borde man inte tala om tro?

Som kristen ser jag i Bibeln att Gud har gjort stora och radikala ingrepp i skeendena. Han talar om en skapelse ur intet, genom Ordet. Han berättar om en världsvid översvämning, som han garanterar skall bli helt unik. I samband med den verkade krafter, som ingen upplevt senare. Syndafloden skall aldrig komma igen. Den går inte heller att rekonstruera i ett laboratorium. Ingen nu levande har varit med. Däremot finns det många syndaflodsberättelser runt om i världen, som är förvånansvärt samstämmiga och borde tas på allvar som vittnesbörd om att det har funnits tider, när normala naturlagar satts ur spel.

Vet vi, att sådant inte kan inträffa? På vad grundar vi i så fall vår visshet? Jag hävdar, att en sådan visshet måste grunda sig på en tro, eller en anti-tro. De anförda axiomen bygger på en sådan tro, lika väl som vi bygger på tro om vi säger: Gud finns, och han har gjort under.

Exempel från kvantfysiken: ljusets egenskaper

För att ännu belysa frågan om vårt begränsade vetande skall vi begrunda ljusets natur. Vet vi vad ljuset är?

När ljus passerar genom en smal spalt böjs det av (diffraktion), vilket visar att ljuset är en vågrörelse. Det böjs också av när det stryker förbi kanten av ett föremål och uppvisar interferensfenomen som bara kan förklaras utifrån vågrörelseläran. Man räknar ljuset som ett område av den elektromagnetiska vågrörelsen, där andra frekvensområden ger radiovågor och mikrovågor.

Så kommer kvantfysiken och studerar hur ljusenergin är uppbyggd. Då ser man, att ljuset har vissa bestämda energivärden, som kan mätas i den fotoelektriska processen. Man kommer inte ifrån detta på annat sätt än genom att anta att ljuset består av partiklar, fotoner.

Men det är egentligen två helt skilda och oförenliga företeelser: en vågrörelse, som kan utbreda sig i vakuum oberoende av materia, och partiklar, som har energivärden på samma sätt som atomens elementarpartiklar. Ljuset visar i experiment antingen sin vågrörelsenatur eller sin partikelnatur, men aldrig båda samtidigt! Naturligtvis är det djupt otillfredsställande för vetenskapsmännen att de inte samtidigt kan observera båda egenskaperna.

Vi kunde alltså till vetenskapsmannen ställa frågan: Tror du att ljuset är en vågrörelse eller partiklar? Eller vetdu vad ljuset är? Frågeställningen visar alltså att en forskare måste vara mycket ödmjuk när han säger sig veta saker.

Vetande och sannolikhet

Heisenbergs obestämdhetsrelation

Vi skall ta ytterligare ett par exempel som visar svårigheten i begreppet vetande. Låt oss dyka in i kvantfysiken. Jag minns exemplet från min studietid, när professor Mårten Brenner föreläste i fysik. Då måste jag göra reservationen, att forskningen på 30 år säkert har hunnit ge flera aspekter av frågeställningen.

Enligt en berömd sats av Heisenberg från förra delen av detta sekel är det omöjligt att samtidigt bestämma läge och energi hos en elementarpartikel i ett givet ögonblick (om man skall vara exakt skall man tala om impuls i stället för energi). Om vi vill ha läget exakt definierat blir energimängden obestämd, och om vi bestämmer energin får vi en osäkerhet i positionen. Det här säger ännu inte så mycket. Men om jag anför Brenners exempel på den yttersta konsekvensen, så börjar en och annan kanske gapa.

Vi börjar med en elementarpartikel i en atom i en av mina celler. I ett bestämt ögonblick kan denna partikels position inte anges exakt. Det finns en viss sannolikhet för att partikeln befinner sig en liten bit från den vanliga platsen, och en mindre sannolikhet för att den finns långt ifrån. Med en ytterst liten sannolikhet kan den rentav befinna sig i nästa rum. Sannolikheten är i alla fall större än noll. Så lägger vi ihop flera partiklar, så småningom alla elementarpartiklar i min kropp och i mina kläder.

Vad är då sannolikheten för att alla dessa partiklar råkar befinna sig i rummet intill just nu? Dvs. att jag egentligen inte står här, utan i det andra rummet? Vi ler åt frågan, för det är väl omöjligt! Nej, inte för fysikern, för den sammanlagda sannolikheten av en väldig massa sannolikheter som alla är större än noll måste också vara större än noll, alltså finns det verkligen en chans! Naturligtvis är chansen försvinnande liten, men den finns.

Den kinetiska gasteorin

Ett annat exempel kan vi ta från den kinetiska gasteorin. Anta att vi har ett slutet rum med två kamrar. Den ena kammaren fylls med gas och den andra är tom, alltså vakuum. Om vi nu punkterar mellanväggen kommer gasen att strömma till den andra kammaren, nästan ögonblickligen. Det beror på att gasmolekylerna i sin slumpvisa rörelse någon gång kommer att hamna rakt i hålet och passerar igenom det till den andra kammaren. Eftersom allt sker i ett otroligt högt tempo räcker det inte lång stund innan en massa molekyler hittat igenom och därigenom jämnat ut trycket.

Vilken är nu sannolikheten att alla molekyler passerar genom hålet men inte hittar tillbaka till den ursprungliga kammaren? Det betyder alltså att gasen flyttar sig från en kammare till den andra, så att den första blir tom? Omöjligt, är vår naturliga reaktion. Nej, det finns en sannolikhet, som är större än noll, säger fysikern.

Vilken är sannolikheten för slumpmässigt liv?

Det kan ju verka idiotiskt att hålla på med dylika orimligheter. Det intressanta är att många vetenskapsmän tar sådana sannolikheter på verkligt allvar. Det händer när man grubblar över hur livet uppkommit. Om man inte får ta med Gud i beräkningen måste man utgå från att naturliga processer skapat livet och lett utvecklingen från amöba till människa. Det får inte finnas någon övergripande intelligens, utan det är slumpen som ligger bakom allt, med andra ord är sannolikhet och möjlighet viktiga termer.

Då man betraktar livets byggstenar, DNA-molekylen i våra kromosomer, finner man att den motsvarar en sinnrikt konstruerad kod, ett slags ritning till alla egenskaper som finns i livsmekanismerna. Informationen i denna kod är oerhört omfattande. Enligt en artikel i Vasabladet (11.3.1997) skall man rentav kunna fastställa hur en person sett ut för tusentals år sedan med hjälp av DNA-analys! Någon har jämfört möjligheten att denna kod skulle ha uppkommit av en slump med möjligheten att Månskenssonaten skulle kunna framföras på så sätt att några möss springer upp och ner för klaviaturen på ett piano, eller genom att en katedral skulle vara resultatet av en bombexplosion i ett skrotlager!

Sannolikheten här är ungefär av samma storleksordning som i de givna exemplen. Evolutionisterna anser att deras orimligt låga sannolikhet nog blir verklighet om man ger utrymme för tillräckligt långa tidsperioder!

Något vetande är det verkligen inte fråga om.

Skeptikern och vetenskapen

Förutsättningslösa förutsättningar

När en skeptiker ställs inför företeelser som är svåra att bevisa med gängse vetenskapliga metoder kräver han bevis för att acceptera dem som verklighet. Han tror inte på slagrutan, han tror inte på astrologi. Att någon tror på sådant grundar sig på önsketänkande, säger han.

Vad händer då han ställs inför frågan om livets uppkomst? Då är han i en bekymmersam situation. Å ena sidan kan han inte förutsätta någon högre intelligens som skulle ha skapat, med andra ord någon Gud, å andra sidan är det omöjligt att förneka att naturen och människor finns till, och alltså måste ha ett ursprung. Men han vet ingenting om detta ursprung. Det som vetenskapen har framfört är synnerligen diffusa hypoteser, som förändras från en dag till en annan. Om han stöder dessa, strider det mot hans utgångspunkt att ställa sig skeptisk till allt som inte är väl underbyggt genom iakttagelser. En skeptiker som Nils Mustelin väljer ändå att stöda de lösa hypoteser som lagts fram av de forskare som har samma tro som han, dvs. att det inte finns någon Gud som kan ha gjort radikala ingrepp i världshistorien genom en skapelse. Jag hävdar alltså, att han i detta fall baserar sitt ställningstagande på tro, inte vetande. Därmed har han själv en förutsättning.

Att skeptikern kan vara förvånansvärt ovetenskaplig framgår av Syd-Österbottens referat (6.3.1997) av Nils Mustelins föredrag på denna plats förra veckan. Jag citerar (reservation för att han inte har återgetts korrekt): ”Speciellt när vissa åskådningar angriper det som vetenskapen för fram om livets utveckling på jorden, där de kristna fundamentalisterna aldrig har kunnat svälja Darwin och fortfarande hävdar att jorden skapades för 6 000 à 10 000 år sedan och att det inte har skett någon evolution sedan dess. Om man tar heliga skrifter som något slags läroböcker i naturvetenskap måste man komma i konflikt med de kunskaper man får när man studerar naturen.”

En vetenskaplig framställning måste bemöda sig om att återge motpartens ståndpunkt rätt. Mustelin kan inte hitta något belägg för påståendet att de skapelsetroende tror att det inte har skett någon evolution sedan skapelsen. Tvärtom, redan då man läser Bibeln innantill måste man acceptera, att det skett en stor variation och förändring bland de arter Gud skapade, eftersom vi har så många olika raser som alla utgår från våra gemensamma föräldrar, Adam och Eva. I själva verket omfattar de skapelsetroende flera av utvecklingslärans mekanismer. Lika lite finns det någon s. k. kristen fundamentalist som menar att Bibeln är en lärobok i naturvetenskap. Att använda sådana gamla klyschor, liksom att använda det i sammanhanget vanliga skällsordet fundamentalist, visar hur snett det går med s.k. objektiv och förutsättningslös vetenskap när man kommer in på de svåra ursprungsfrågorna. Då tar känslorna överhanden.

En otrolig historia

Låt mig återge en otrolig historia utgående från den utmärkta och lätttillgängliga boken Ur intet, av prof. E. H. Andrews (Det står skrivet, 1980, s. 56f).

En dag då jag promenerade längs stranden såg jag något färgglatt i sanden. Det var en liten massiv gummiboll, som studsar så bra. Hur hade den kommit dit? Du tror kanske att något barn lekt där och glömt den. Men det var inte så.

För många hundra år sedan växte en kokospalm och ett gummiträd sida vid sida på en tropisk ö. En dag föll en kokosnöt från palmen och stötte emot en sten, så att ett stycke av skalet slogs av. Myror och andra insekter började knapra på innehållet och snart var nötskalet alldeles rent på insidan.

Nu föll en andra nöt från palmträdet. Det slog emot en av huvudgrenarna på gummiträdet och skrapade av ett stycke bark. Den mjölklika saven började droppa ner på marken från den skadade grenen.

Nu hände sig (lägg märke till ordvalet) att den tomma kokosnötens skal låg precis under den skadade grenen, så att gummisaften började droppa precis ner i hålet tills en hel pöl av saft hade samlats inne i skalet.

Så kom en storm, som blåste sand och damm över ön. En del damm var mineraliskt svavel och en del kom från rödaktiga klippor på ön. Vinden blåste dammet mot kokosnöten, och en del kom in genom hålet och fastnade i gummisaften. Slutligen förde vinden med sig ett löv, som fastnade precis på hålet. Droppar av gummisaften klistrade fast lövet, så att ingenting kunde komma ut eller in längre. Havet svallade upp över stranden och sköljde bort kokosnöten.

När skalet guppade upp och ner och rullade runt i vågorna blandades gummisaften med svavlet och sanden och rullades samman till en boll. När svavel upphettas med gummi vulkaniseras det och blir en massiv, elastisk klump. Vi måste tänka oss att solen brände hett på bollen, men det är inget problem. Gummimassan blev nu en fullständigt rund boll. Det färgade dammet strimmade den elastiska massan med band i rött och gult.

Slutligen krossades kokosnöten mot en klippa och gick sönder. Bollen flöt i väg och jag hittade den på stranden.

Tror du på min historia, frågar Andrews. Den är osannolik, säger du kanske. Ja, men ingenting är vetenskapligt omöjligt. Om du säger att det är en liten chans att så många osannolika händelser råkar inträffa efter varandra, säger han att det bara behövs en väldigt lång tid.

Nu är det egentligen likadant med hypotesen om den kemiska evolutionen. Många är steg är ytterst osannolika, men den svårigheten skjuts åt sidan genom att man hävdar att det måste ha skett under en väldigt lång tid. Om tiden bara blir så lång att man inte kan överblicka den, måste också ytterst osannolika händelser vara möjliga.

Det sunda förnuftet

Tänk dig nu att du hittar en kamera i sanden. Någon har glömt den, säger du. Nej, säger jag, den har kommit till genom en lång, lång utvecklingsprocess med helt naturliga processer. Tror du mig? Du förutsätter att det finns en skapare bakom. Dina egna sinnen överbevisar dig om det.

Sedan står du inför en människa av kött och blod. Säger du nu också att det finns en skapare som har gjort människan? Varför skulle det vara lättare att tro att en människa har utvecklats genom en slumpvis process än att en kamera har gjort det? Om vi jämför de funktioner vi människor har är de långt överlägsna kameran.

När jag står och ser ut över den här salen ser jag ett antal kända ansikten. Jag kan på en bråkdel av en sekund identifiera dem jag har lärt känna förut. Låt en digital kamera ta en bild av auditoriet. Läs in bilden i en dator, låt datorn jämföra bilden med en enorm databas, där alla Finlands invånare finns med. Eller begränsa antalet till Närpes-bor, det är i princip ingen skillnad. Hur lång tid tar det för datorn att få fram vilka av databasens personer som finns här i salen?

Jag hör en bekant röst i telefonen och känner igen den direkt. Hur skall jag programmera min dator, där jag har samlat ett antal ljudinspelningar av mina vänner, för att den skall identifiera rösten? Det är möjligt, men sannerligen inte lätt, och det går inte lika snabbt som när vår hjärna gör identifieringen.

Hur får man en dator att återge stämning, ljud och dofter under en daggvåt försommarmorgon vid en skogstjärn?

Allt detta har att göra med information i stora mängder. För att analysera och utnyttja information behövs en kodning. En sådan har vi inbyggda i våra gener. Koder uppstår inte ur kaos. De kräver en intelligens, en skapare. Det är en följd av sunt, naturligt tänkande, sådant som man kallar sunt bondförnuft.

Frånvaron av vetenskapligt alternativ

En vetenskapsman, som redan i förväg har låst fast sig vid positivismens axiom, får problem när han blir ställd inför ursprungsfrågorna. Han saknar trovärdiga alternativ. Då måste han välja det minst onda, dvs. den orimliga föreställningen om slumpen som skapare. Några citat:

Richard Dawkins, berömd Oxford-zoolog och evolutionist:

Ju mer statistiskt osannolik en händelse är, desto mindre grund finns det att tro att det hela skedde av en slump. Ytligt sett är alternativet en intelligent skapare…

Sir Fred Hoyle, berömd förespråkare för teorin om kontinuerlig skapelse:

Föreställningen att man kan förklara upphovet till det fungerande programmet i en levande cell med slumpen är rent strunt.

På en sophög ligger alla delar som skall till för att bygga en Boeing 747 utströdda. En virvelvind blåser genom sophögen. Hur stor är då sannolikheten för att flygplanet står klart för avgång efter det att virvelvinden passerat? Precis lika sannolikt är det att livet blev till av en slump.

Det är inte lätt att välja, när man inte får tala om tro, och det är det enda tillbudsstående alternativet.

Den kristna trons modell

Trons utgångspunkt

Genom tron förstår vi att världen har har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. (Hebr. 11:3)

Herrens fruktan är början till kunskap. (Ords 1:7)

I honom [Kristus] är vishetens och kunskapens alla skatter gömda. (Kol 2:3)

Han sade, och det vart, han befallde, och det stod där. (Ps 33:9)

Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. (Job 38:4)

Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor 10:5)

Också en kristen har fått sinnen och förstånd, för att han skall lära sig, forska och studera. Han kastar inte bort sitt öppna sinne inför Guds skapelse, utan förundras över den och tackar Gud för vad han ser.

För en kristen är det uppenbart, att Gud inte vill lära oss förstå allt. Han har förbehållit sig vissa områden, som vi inte kommer åt. Där Gud drar en gräns, måste vi ödmjukt ge honom äran att vara klokare än vi. Ändå har han gett oss en viss information i sitt ord också om sådant som ingen vetenskap kan förklara. Han har sagt oss, att det ordet är sanning, och därför kan varje kristen med glädje ställa samman det som sägs i bibeln med vilket verkligt naturvetenskapligt rön som helst. Han behöver inte skygga för verkligheten. Vetandet hotar inte tron.

Många gånger får vi veta, att vår frälsning inte skall bero på våra gärningar, för att ingen skall berömma sig. Gud allena skall ha äran. Han är större än vi, hans tankar är inte våra tankar. Det är inte lätt att smälta för vårt höga förstånd, som vill förstå allt. Men det är trons väg. Och tron blir belönad: när vi först söker Guds rättfärdighet, har vi fått löfte att få allt det andra med — vi förstår precis så mycket som vi behöver förstå.

Därför får vi trosvisst säga med Paulus:

Jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen bevara det som har blivit anförtrott åt mig. (2 Tim 1:12)