Det här är den sista av tre artiklar som jag skrev sommaren 1990 efter min första resa till Estland. Vasabladet publicerade dem tillsammans med några svartvita bilder. Jag har också lagt in några färgbilder. Den här artikeln publicerades 26.6.1990.
Karl Reinaru fyller i år 75 år. Han föddes under tsartiden, han har upplevt sovjetisk ockupation i två repriser och en tysk ockupation. I femtio år har han verkat som präst, vecka ut och vecka in utan egentlig ledighet. Nu har han ansvaret för tre församlingar i Tallinn. I två av dem håller han i normala fall gudstjänst varje söndag. I den tredje, ute på ön Prangli, håller han gudstjänster en gång i månaden under sommarhalvåret.
Karl hör till de få präster som fick möjlighet att utöva sin tjänst under hela terrortiden. Många flydde, andra sköts eller fördes till Sibirien. Men Karl leddes genom Guds märkliga ingripanden igenom allt, och undkom flera gånger deportering med nöd och näppe. Detta trots att han hela tiden bekände sin tro öppet.
Vid ett besök i Tallinn i slutet på maj fick jag möjlighet att samtala med Karl Reinaru. Han berättade rakt och öppet om de svåra åren. Mycket mera finns att berätta, och det borde berättas. Men något av det viktigaste finns med här, och vi skall nu följa Karls egen berättelse.
Den sovjetiska ”smekmånaden”
Jag har upplevt många svåra tider. Först kom ryssarna, sedan tyskarna, och så åter ryssarna. Alla gånger har jag blivit förhörd ett otal gånger, inför olika slags kommissioner.
När de sovjetiska trupperna intog Estland för andra gången, det var år 1944, var jag ung präst i södra Estland. Jag var den första, som slapp uttagningen till den sovjetiska armén. Sovjetregeringen ville nämligen upprätta samarbete med församlingen. Därför ville de att jag skulle hålla bönemöte, där KGB-män var med. Efter att jag predikat, talade de själva till församlingen. De ville att alla, som gömde sig i skogarna, skulle komma ut för att strida mot tyskarna.
Ryssarna ville alltså utnyttja kyrkans kanaler för att få fram dem, som var kommunisternas farligaste fiender. Man förde mig om och om igen till förhör, som räckte i många timmar. Man ville veta allt om min bakgrund. Särskilt var de intresserade av om jag hade tillhört skyddskåren eller något estniskt fosterländskt förbund. Men jag sade bara, att jag tillhör det himmelska förbundet, och inte något jordiskt förbund.
Då jag alltså inte hade något att berätta, tappade de intresset för mig. Det var en tid, när jag hade möjlighet att utföra arbete i Guds rike. Var och en kunde arbeta i sin egen församling, och man kunde också träffa andra präster. Regeringen ville på det sättet visa, att man inte hade för avsikt att förfölja det estniska folket, och inte heller kyrkan.
Bakom allt låg en satanisk plan: att använda sig av kyrkans tjänare för att få fram de farliga människorna, som arbetade för Estlands självständighet.
Under de här tiderna såg jag klart, att det inte finns något att frukta, när man håller sig till Guds ord och löften. Då är man trygg, och då vill fienden inte heller ha något att göra med en.
Terrortiden i Guds hand
Under deportationstiden såg jag många gånger exempel på Guds direkta beskydd och ledning. Den tiden då man jagade folk på alla håll hade jag gett skydd åt en känd präst, Harri Haamer, och hans familj. Familjen var gömd i skogen, och hos mig i prästgården hade jag en åttaårig pojke, som var sjuk.
En natt vid två-tretiden kom bilar med soldater till prästgården. Jag trodde, att de hade kommit för att hämta mig. På prästgården fanns en sjukstuga, där det fanns ett klädförråd. När jag lämnat rummet, där pojken var, började han skrika så häftigt, att hela huset var fullt av ljud. Jag var gömd i sjukrummets klädskåp, men gick tillbaka till pojken för att lugna honom. Jag lämnade allt i Guds hand. Och soldaterna for sin väg utan att komma in.
En gång var trettio ungdomar samlade till sångövning i prästgården. Några människor visste, att ungdomarna var hemma hos mig. Jag fick en ingivelse i hjärtat, att ungdomarna måste bort, och sände iväg dem ut i skogen. Precis när de hunnit bort, kom tolv soldater till huset, och gick precis till det rum, där ungdomarna hade varit. De granskade sedan alla rum, medan gruppledaren frågade ut mig. Men jag var fylld av glädje i hjärtat, då ungdomarna hade hunnit lämna huset.
Vi fick alltså åter möjlighet att samlas, och vi bad att vi skulle bli bevarade från det onda. Esternas böner har gjort stora ting. Vi är många gånger klentrogna, men när vi ber, föds under. Och Gud har skyddat oss, det upplevde jag många gånger under denna skräckens tid.
En solig vårdag hade vi sångövning. Jag blev fick order att anmäla mig för kommissionen. De unga sände mig dit, och bad för mig. Och Gud hörde deras böner, och man gav mig åter fri.
Massdeportationernas tid
Förhållandena blev så småningom lugnare, och församlingsarbetet gick sakta med säkert framåt. Men från 1949 skedde en förändring.
Det året skulle jordbruket kollektiviseras. Man grundade alltså kolchoser av de tidigare privata jordbruken. Men esterna var inte benägna att frivilligt överlämna sina gårdar och sin egendom till kolchoserna, och därför sattes alla som hade någon egendom på ”kulak”-listan. Det var den allmänna termen för dem som deporterades till Sibirien. Man ville ha bort dem, för att sedan kunna ta över gården. Ju större egendom, desto högre upp på listan fanns man.
Man tog alla människor, barn och vuxna, kvinnor och män, enligt en bestämd plan. Man skulle ha ett bestämt antal, och det gällde att få det fastställda antalet fyllt. Det fanns ingen motivering.
Också jag förklarades vara en kulak. Jag ägde ingen som helst mark, men man skrev att jag ägde 60 hektar, och påstod att jag hade använt olaglig arbetskraft. Det skedde för att jag bodde i prästgården, och man ville kunna anklaga och sända bort mig.
I det sammanhanget skedde underbara händelser, som visar Guds ledning. Det började med att byarådets ordförande kom hem till mig och sade, att jag i dag blivit uttagen till kulak. Du har två möjligheter, sade han, antingen att du gömmer dig i skogen eller att du väntar på vad som skall komma. Gud ske pris, det var rätt man på rätt plats. Det var ju partiledningen som ville sända mig till Sibirien.
Jag for till landskapets partichef och förklarade, att jag inte hade någon som helst egendom, och att alltså uppgifterna om de 60 hektaren var felaktiga. Partichefen frågade, hur jag kan veta att jag har blivit kulak. Men jag sade bara, att jag vill berätta om hur det är, ifall jag hade blivit kulak. Då ville han veta varifrån jag hade fått uppgifterna.
Samma partichef kom en gång till byarådet, och jag fick ett meddelande om det. Jag gick raka vägen dit. Åter fick jag frågan, hur jag kunde veta, att han var där. Det råkade sig så, blev svaret. Nu bad partichefen om pappren, som utvisade min egendom. Så gjordes ett protokoll, som bevisade att jag inte ägde någonting. Några dagar efteråt skedde deportationen.
För mig blev det ett starkt bevis på hur Gud skyddar den som barnsligt förtröstar på honom. Och det var en förunderlig ledning, att jag om och om igen blev beskyddad.
Men det var på håret många gånger. Jag var en gång gömd på höskullen på en lantgård. Genom en glugg såg jag hur en lastbil kom till gården och förde bort människorna.
Hur många präster som var verksamma då är det svårt att säga. Prästerna var till största delen gömda, och vi kunde inte ha kontakt med varandra. Många flydde utomlands. Det var hårt att inte ha någon att tala med. När som helst kunde någon komma för att hämta oss.
De troende var farligast
Den allra farligaste människan för regimen var en troende kristen. En vanlig kristen, som gick i kyrkan om söndagarna, men som inte brydde sig om någon andlig fördjupning eller var aktiv och missionerade bland andra, var inte farlig för regimen. Det var de verkligt pånyttfödda, de som levde av sin tro, som var farliga.
När man ställdes inför förhörsledarna, frågade de ofta: ”Är du född på nytt?” En gång fördes jag åter till förhör. Där var en av församlingens äldste, som alltid varit med i församlingen, och vars barn jag döpt. Då man frågade: ”Tror du på Gud?” svarade han: ”Jag tror på solen och på ljuset, därifrån kommer livet.”
Då märkte jag, hur fruktansvärt det är, att man hela tiden visat upp sig som en kristen, men inte har något bättre att hålla sig till i prövningens stund än solen och månen. Det var en av mina allra svåraste upplevelser. Och samma sak har jag upplevt andra gånger också.
Sådana tider rensade upp kyrkan. Då visade det sig, vem som var vem.
Efterkrigstiden
Efter kriget blev det militärmanöver. Man färdades omkring med tanks i byarna och terroriserade och rövade. Jag har begravt hela familjer på en gång som blivit terroristernas offer, far, mor och dotter. Många sådana saker har jag sett.
Jag har alltid predikat, att orättfärdigheten är som en snöboll, som bara växer. Bara solen och värmen kan smälta snöbollen.
Just det talade jag om en gång vid en byarådsordförandes begravning. Då kom partimedlemmar och milisens ledare dit. De ville att jag genast skulle komma och begrava en annan man som blivit skjuten. I bilen förelade de mig vad jag skulle säga. De förde mig till platsen där den andra skulle begravas. Vi skulle ställas inför den som hade dödat den andra mannen, och jag skulle i folkets namn fördöma honom för dråpet.
När vi kom till begravningsplatsen, kom en lastbil med 25 soldater, och bland dem var en gammal bonde. Han ställdes invid den öppna graven, mitt ibland soldaterna, som hade gevären skjutklara. Han hade händerna knäppta och tårarna rann.
Jag kunde inte göra någonting. Jag retirerade bakåt, först långsamt, steg för steg, sedan allt snabbare. Så kastade jag mig ner bland buskarna och bad: ”Gud, du ser min situation. Jag kan inte göra det.”
Soldaterna väntade. Slutligen började de själva förrätta begravningen. Jag hörde sedan hur de smällde i bildörrarna och bilen körde iväg. Då jag gick fram, såg jag att alla var borta. Då kunde jag predika, glad över att jag inte hade behövt fördöma mannen. Det framgick senare, att mannen var helt oskyldig. Vad skulle jag ha tagit mig till, om jag hade fördömt honom i folkets namn, och därmed dödat honom? Men Gud hjälpte mig att få skydd.
Sanningen segrar
Jag har också sett vad Gud kan göra med soldaterna, när man står ansikte mot ansikte med dem. De svåraste fiender kan Gud göra till vänner. Jag predikade en gång för en politruk, och frågade honom om han tror på Gud. Han svarade, att han har förbjudits att tro, men att hans mormor tror på Gud. Men han bekände, att jag talar sanning, och uppmanade mig att fortsätta predika och döpa barnen.
Vi stod nära kulturhusets fönster, och han sade åt mig att tala tystare, så att ingen hör. Det hade jag ingenting emot. Jag fick tala Guds ord till honom, och be för honom.
Barnarbetet var helt förbjudet. Man fick inte ta barnen till kyrkan. Också ungdomsarbetet var förbjudet. Bara vuxna fick höra Guds ord, och bara inom kyrkans väggar. Den generation som vuxit upp under denna tid vet ingenting om Gud. De har kunnat höra Guds ord bara under vissa förrättningar, närmast begravningar.
Gud ske pris, att vi nu har möjlighet att predika fritt igen. Det händer nu, att föräldrar för sina barn till kyrkan, och själva far hem. Senare har de berättat, att det var bra att de förde barnen till söndagsskolan. Barnen hade börjat kräva, att mamma och pappa skall berätta om Gud för dem. Och de har inte vetat någonting.
Så hjälper ingenting annat än de själva kommer med barnen till söndagsskolan!
Vi tackar Gud för det som Finlands folk har gjort för oss under de svåra tiderna. Jag har själv fått en bibel, som kom i plastpåse över Finska viken. Det kom många biblar, och de räckte till gränsvakterna och tulltjänstemännen också!
Vi upplever den tid som varit som en beredningstid för folket. Nu är Guds Andes tid. Nu får vi fritt samlas i kyrkan igen, vi får samlas till bibelstudier och bön.
Jag har haft en dröm om denna tid. Jag såg folk i kyrkan, men folket var sömnigt, och också predikanten predikade sömnigt. Men så började det falla regndroppar, först sakta, och sedan allt tätare. Så sänkte sig den helige Ande över folket, människorna lyfte sina händer i jubel, hela kyrkorummet var fullt av det heliga regnet. Tre gånger såg jag samma sak. Och jag var fylld av glädje.
Jag tror att den tiden är inne nu. Nu är Andens tid i Estland.
Mer att läsa: