Artikel skriven 17.8.1991, insänd till Vasabladet 19.8.1991; då lämnad opublicerad då den blev inaktuell p.g.a. självständighetsförklaringen 20.8.1991. Innehållet har på nytt blivit aktuellt ur historisk synvinkel. Artikeln publicerades i Vasabladet 27.8.2016.
Marju Lauristin och Peeter Vihalemm från universitetet i Dorpat är sakkunniga när det gäller kultur. Docentparet gästade nyligen Karis och de finlandssvenska årliga folkhögskoldagarna där. Marju Lauristin är dessutom vicetalman i Estlands parlament och har också suttit i parlamentet i Moskva med direkta kontakter till Gorbatjov. Hennes far Johannes Lauristin var ledare för anslutningen till Sovjetunionen 1940 och hennes mor Olga var också aktiv ledare i Estlands kommunistiska parti.
Föreliggande artikel är ett referat av de estniska gästernas gemensamma föreläsningar på folkhögskoldagarna.
Vicetalman Marju Lauristin:
Språket och folkkulturen Estlands räddning
Under förtryckstiden var kulturlivet ett av de få områden, där esterna fritt fick välja. Därför tryckte man tio gånger mera litteratur än i Finland. Mer än hälften av befolkningen läste varje vecka skönlitteratur.
Nu, när friheten ökat, minskar läsningen av böcker kraftigt. I stället läser man dagstidningar. Men dagstidningarnas stora problem är att det inte finns papper. Och Estlands litteratur är livshotad på grund av pappersbristen.
Politik och kultur var ett
Förhållandena i Estland under 1800-talet påminde om Finlands situation: kultur och politik var ett. Körsång var ett sätt att bedriva politik, ett annat var teater.
Under självständighetstiden fick den folkliga kulturen ett starkt uppsving. Kulturen utgick från folksjälen, och politiken från kulturen.
Men när sovjetmakten tog väldet, gick kulturen under. Elitkulturens ledare och kulturarbetarna deporterades eller flydde. I stället kom sovjetkulturen: en förstatligad, sovjetiserad kultur. Det är viktigt att inte blanda samman den med den ryska kulturen, som också är en folkkultur.
Under jorden levde folkkulturen kvar i årtionden. Där utgjorde det estniska språket en viktig faktor.
Det estniska språket är ett sakspråk. Det är inte ”krokigt” och abstrakt som ryskan. Därför blev de politiska sloganerna rentav löjliga när de översattes till estniska. De upplevdes som utländska, skrattretande, vardagsfrämmande. Samma sak gällde museerna, de sovjetiska körerna och sovjetkulturen överlag.
De estniska författarna stod högt i kurs. När Jaan Kross skrev sin bok om kejsarens dåre förstod det estniska folket vad saken gällde, men inte ryssarna.
Till teatern gick man för att skratta åt ideologiskt allvarliga saker, sådant som man inte fick skratta åt öppet. Ca 80 % av folket brukade besöka teatern.
Marknadsekonomin hotar kulturen
Peeter Vihalemm presenterade en färsk undersökning om de estniska läsvanorna. Den genomsnittliga estniska familjen har haft tre dagstidningar och fyra tidskrifter. Bara 10 % av befolkningen har inte varit läsare av skönlitteratur. Hembiblioteken är stora; över tusen band är vanliga.
För tre år sedan, när den sjungande revolutionen började, minskade läsningen av skönlitteratur kraftigt. Man började i stället läsa tidningar och tidskrifter. Nu läser man nästan bara dagstidningar.
Kulturens roll i samhället har minskat. I stället för politisk kultur har man fått ren konst. Statens kulturstöd har minskat, och papprets pris har stigit tiofaldigt. Marknadskrafterna har tagit över där statens stöd fallit bort.
Detta leder till en kulturkris. Genom TV kommer inte bara kultur, utan också skräpkultur, särskilt via satellitkanaler. Betyder friheten död åt kulturen?
Förr byggde staten stora kulturhus, centralenheter, som upplevdes främmande för den egna kulturen. I stället drog man in de små landsbygdsskolorna, som hade fungerat som hjärta för bygdens eget kulturliv. Det fanns bara ett universitet, och några utvalda tidningar i stället för självständighetstidens 200 tidningar.
Nu finns inga pengar att bygga upp de gamla kulturhusen med. Ska man för en billig penning köpa ett antal TV- och videoapparater, och placera dem i byahusen till tidsfördriv för ungdomarna?
Paret Lauristin-Vihalemm har ändå hopp om en kulturrenässans.
I Estland är man starkare än till exempel i Armenien. Där accepterade man ryskan, man smälte in i universalkyrkan och i sovjetkulturen överlag. Men i Estland ville man bevara sitt eget språk och sin landskyrka och därför är man nu starkare.
Problemet med Estlands ryssar
Hur är det då med ryssarna i Estland, har de sovjetkultur eller estnisk kultur?
Just här finns det största problemet i dag. Men problemet är inte att Sovjet måste försvara ryssarna mot trakasserier, som Gorbatjov har sagt.
Före kriget fanns det 8 % icke-ester i landet. Av dem var hälften tyskar, som flyttade bort till följd av Ribbentrop-avtalet. De kvarvarande ryssarna, 4 % av landets befolkning, var mest bildat folk, som officerare, vilka flyttade in efter 1917.
Under 1950-, 1960- och 1970-talen kom årligen 8–10 000 ryssar. Under 1980-talet ökade ryssarnas andel av folket med 0,5 % per år.
Narva i östra Estland har i dag 96 % ryssar. Kohtlajärve har 80 % ryssar och i Sillamäe bor bara ryssar. Paldiski vid Finska viken väster om Tallinn är ännu i dag stängt för ester.
Ryssar har bott i Estland i decennier som sovjetmedborgare. De har inte kunnat drömma om vad som hände 1989. Det blev en kulturchock för dem att märka, att de bor i ett land med en egen kultur. På ett par månader hade esterna själva glömt sovjetkulturen, men för ryssarna var den allt.
Interrörelsen var tidigare i ryssarnas grepp, men nu är bara 8–9 % av ryssarna aktiva medlemmar i Inter. Av alla ryssar vill ca 30 % ha självständighet, 40 % vet inte, och bara 30 % är negativa. Av dem är knappt 10 % direkt aggressiva.
Problemet i dag är hur man ska ge ryssarna medborgarskap när landet blir självständigt. Ska man ställa krav på språkkunskaper? Hälften av esterna vill ge medborgarskap direkt utan språkkunskapskrav. En liten, men nog så viktig detalj, är att bara 10 % av ryssarna vill flytta till Ryssland. Hela 30 % vill flytta till väst!
Är Estland moget för självständighet?
Den frågan har två sidor: Blir Estland mottaget i det internationella samfundet? Är esterna själva mogna för självständighet, särskilt ekonomiskt?
Estland har gått en annan väg än Litauen, som trodde det var möjligt att göra en ensidig självständighetsdeklaration. Men ännu måste litauerna, också politikerna, använda sovjetiska pass i utland.
Estländarna väntar på förhandlingar. Men Gorbatjov vill tvinga dem att skriva på det nya unionsfördraget. Eftersom fördraget ännu inte är klart, vet man inte vem man ska förhandla med.
Militärt eftersträvar man neutralitet, men det kräver tid. Omfattningen av sovjetarmén måste avtalas ömsesidigt. Man har ställt krav att armén inte får använda estnisk mark avgiftsfritt och att estniska lagar måste åtlydas. Polisiära uppgifter ska övertas av estländarna själva, likaså gränsbevakningen.
Längst tid tar det att överta flygfält, sjöbevakning och andra områden med internationell karaktär. Den militära östersjöstrategin måste ändras. Eftersom sovjetarmén dras bort från de gamla satellitstaterna i Östeuropa, blir Balticum den nya första linjen för sovjetarmén.
Enligt Jeltsin bygger Sovjets militärstrategi på en föråldrad princip: tanken på en anfallsarmé. Utgångspunkten är att Sovjet har fiender. Men Paris-deklarationen talar nu om vänskap mellan stormakterna.
Troligt är att det kommer att bli starka påtryckningar under tiden efter att det nya unionsfördraget har undertecknats. Grusien säger liksom Balticum nej, men Moldavien kommer att vara utsatt. Moskva kommer att hävda att det gamla fördraget ännu gäller för dem som inte skrivit under det nya. Men Estlands folk har aldrig undertecknat något unionsfördrag!
Att i längden ha två slags unioner blir ohållbart. Efter en övergångstid på kanske ett halvt år kan de verkliga förhandlingarna inledas. Men tiden före det kan bli hård.
Inga Omon-trupper
En skillnad i Estlands utveckling jämfört med grannländernas är att Estland inte har Omon-trupper, alltså de fruktade inrikestrupperna som utförde massakrer i Vilnius och Riga i vintras. Orsaken är att president Rüütel har vägrat skriva under avtal om Omon-trupper!
Dessutom har Estlands parlament fyra representanter för armén. Det var dessa som under krisen i januari talade Interrörelsen till rätta, när de stod utanför parlamentet. De är helt lojala med Estlands regering.
Också på många håll i arméns officerskår är förståelsen för Estlands självständighetssträvanden stor.
Estlands pojkar behöver inte längre gå in i sovjetarmén. Till jul i år blir de sista estniska soldaterna hemförlovade.
Ekonomisk kris ger oro
Ett problem för utvecklingen utgör den ekonomiska krisen. Det finns inre motsättningar, och ekonomiska avtal borde ingås för att rädda ekonomin. Ekonomiska avtal bör vara territoriella och den politiska självständigheten borde alltså vara en realitet innan sådana avtal ingås.
Viktigt är att det internationella samfundet stöder tanken på självständighet. En ljusning är att president Bush nu offentligt erkänt att Balticum har en annan status än Sovjet.
I Norden är Finlands inställning mest negativ. Estländarna förstår den politiska bakgrunden, men är naturligtvis besvikna. Danmarks inställning är positivast.
Man försöker nu utveckla privatföretagen. I början av juli fanns 24 000 privatföretag och dagligen registreras mer än tio nya. Två tredjedelar av dem är aktiebolag. Ett tusental företag har utländska delägare, de flesta i Sverige.
Den ekonomiska tillväxten i Estland är 2–3 %, medan den i hela Sovjet är 0,2–0,3 %. 12 % av produktionen är privat.
Partifloran utvecklas raskt. Redan finns ett tiotal nya partier men de har bara 200–300 medlemmar. En sanering måste ske. Det finns exempelvis två kristliga partier med snarlika program.
Man måste nu fostra folket till en parlamentarisk demokrati. Man har varit van med massans demokrati, men det går inte längre att lösa de komplicerade frågorna med hjälp av massmöten.
Sakta men säkert avancerar friheten i Estland.
* * *
Efterskrift:
Estlands parlament förklarade landet självständigt bara några dagar efter detta föredrag, den 20 augusti 1991. Gorbatjov avsattes och Sovjetunionen kollapsade. Det nya unionsfördraget blev inte av. Marju Lauristin är medlem av Europaparlamentet sedan 2014.
Ola Österbacka