Insändare i Vasabladet och Hufvudstadsbladet 11.6.1993.
Krisläget tycks leda våra politiker och ledande tjänstemän in i allt märkligare ställningstaganden. Nu tycks man spara med sådan iver att man stänger gamla beprövade utbildningsvägar. Det är förbjudet att utbilda sig på annat sätt än vad undervisningsministern tänkt sig.
Minister Uosukainen har slagit fast att man skall fortsätta i en yrkesutbildning, direkt efter nian, för det sparar pengar åt staten. Inga krokvägar skall tas, för det kostar mera. Raka spåret till yrkesexamen är bäst för landet.
Det spelar ingen roll att man kanhända inte vet vad man skall söka till för skola. Det spelar ingen roll att man inte orkar tänka på att genast efter nian fortsätta i en annan pluggskola. Enligt ministern skall man veta vad man vill och man skall orka studera ända till slutexamen utan sidosprång hit och dit.
Förutom sparivern uppges en motivering vara att motverka ungdomsarbetslösheten. Genom att i den gemensamma elevantagningen ge niorna företräde till sådan utbildning som bygger på grundskolan hoppas man se färre arbetslösa i årskurserna strax ovanför grundskolan. Därmed straffar man dem som väljer ett mellanår i form av en alternativ utbildning.
Tillåt mig uttrycka mitt tvivel på att det argumentet håller. Det viktigaste motivet är utan tvivel så kallad dubbel utbildning. Särskilt är det de allmänna folkhögskolkurserna och ”onödig” gymnasieutbildning som irriterar. I folkhögskolans fall är det växande elevantalet just nu en nagel i ögat. I gymnasiernas fall gäller det dem som avbryter gymnasiestudierna eller som efter studentexamen söker sig till grundskolbaserad utbildning.
Under ett par decennier har man försökt förändra folkhögskolorna i riktning mot egentliga vuxenskolor. Till en del har det lyckats. Många folkhögskoior har i dag en rätt hög medelålder. I vissa skolor saknar man nästan helt den traditionella gruppen, de som gått ut grundskolans avgångsklass. Också i de skolor, där man bevarat den traditionella fostrande folkhögskolverksamheten, har medelåldern klart stigit. Ändå är merparten i de flesta folkhögskolors elevkårer fortfarande tonåringar.
Varför söker sig elever från grundskolans nionde årskurs till en folkhögskola?
Man kan särskilja tre grupper av ungdomar som väljer folkhögskola efter grundskolan.
Den första gruppen består av målmedvetna ungdomar, som väljer en speciallinje vid en folkhögskola för att meritera sig för inträdesprov till en annan läroanstalt. Det kan gälla musik, konst eller vårdämnen. Sådana elever har ofta goda betyg från grundskolan.
Den andra gruppen utgörs av sådana som vill satsa på ett annorlunda år innan den egentliga yrkesutbildningen vidtar. De vill kanske lära sig skapa med sina händer, sitta vid en vävstol eller vid en dator eller gå i en bibelskola. Det handlar om så omätbara värden som mognad, andlig tillväxt och självkännedom. Samtidigt önskar många förkovra sin allmänbildning och kanske höja sina vitsord.
Ofta hör valet av ett mellanår ihop med att eleven själv är osäker inför sitt kommande yrkesval, något som ofta klarnar under folkhögskoltiden. Också i den här gruppen finns ofta sådana som har toppbetyg.
Slutligen finns några som haft svårigheter i grundskolan, ungdomar som är i behov av rehabilitering och fördjupade sociala kontakter eller som har svåra hemförhållanden. En liten folkhögskola kan ofta utgöra en utmärkt miljö, där de sociala relationerna betyder mycket mer än själva kunskapsinhämtningen. Alternativa rehabiliteringsformer kostar oftast samhället mycket mer än folkhögskolan.
Bara köra på
De kunniga (!) utbildningsplanerarna vet nu tydligen att allt detta är onödigt. Det är bara att köra på direkt och lämna bort det onödiga mellanåret. Även om yrkesläroanstalternas rektorer föredrar en sökande som mognat till sig under ett folkhögskolår måste de på grund av direktiven välja den som kommer direkt från årskurs nio, såvida inte den sökande använt sig av möjligheten att söka på den speciella prövningskvoten.
Skall det verkligen vara så galet? Det synes mig som om man i vårt land infört en utbildningsplanering av samma skrot och korn som den redan sönderfallna kommandoekonomin. I stället för fria skolalternativ, som hävdar sig om man uppnår verkliga resultat, inför man kommandoutbildning, där den personliga valfriheten till ytterlighet beskurits. Därvid drar man sig inte för att medvetet försvåra verksamhetsmöjligheterna för vissa skolor på en ojämlikt sätt.
Folkhögskolorna har genom sin frihet att söka utbildningsnischer många gånger klarat sig förunderligt väl igenom kriser av olika slag. Man har försökt hota dem med nedläggning utan att lyckas. Deh förnyade lagstiftningen hotar från nästa år med svältdöden om man inte uppvisar en effektiv verksamhet. Om grundskoleleverna uteblir, kan verksamheten i några skolor falla under effektivitetsstrecket och därmed hota skolans existens, vilket skenbart sparar in litet statspengar. Det farligaste vapnet man kan hitta på är alltså att strypa elevrekryteringen. Skall man verkligen lyckas denna gång?
Vilken blir då följden för de elevgrupper som mister möjligheten att gå i folkhögskola? Kostnaderna att omskola dem efter misslyckade yrkesval och nya insatser för rehabilitering kan på sikt bli mångdubbla. Vad de kulturella följderna blir är oöverskådliga.
Kortsynt
Ytterligare ett exempel på hårresande kortsynthet är arbetslöshetsunderstödet i fall av utbildning. Med de så kallade Relanderska pengarna har länsstyrelserna gjort avtal med en rad läroinrättningar om kursverksamhet för arbetslösa med yrkesexamen. Kurserna har i de flesta fall inte kunnat förverkligas om de inte förlagts till kvällstid. Detta beror på att en arbetslös mister sitt understöd om han går på utbildning på dagtid, medan han är fri att göra vad han vill efter klockan 16!
Detta gäller utbildning som underlyder undervisningsministeriet. Den utbildning som arbetskraftsministeriet ordnar åtnjuter fulla förmåner.
En viktig etisk princip för all lagstiftning är att lagar och regler skall vara rimliga och upplevas meningsfulla. Sådana regler, som upplevs omotiverade och främjar oärlighet skall undvikas. Att förbjuda utbildning för arbetslösa på dagtid i vissa skolor hör till den kategorin. Det är oförståeligt att man inte i brådskande ordning förmår rätta till ett sådant missförhållande.
Ola Österbacka